livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Valborg 2017

Publicerad 2017-05-03 22:25:12 i Allmänt,

Helgen som gick går nog till historien som den kallaste och snörikaste Valborg i mannaminne. Jag har bott drygt 30 år i Luleå - till Valborg finns det endast enstaka snöfläckar kvar och vägarna är bara. Så icke i år, på tomten har vi åtminstone 30 cm snö kvar, och hittills har det varit nästan nödvändigt att köra med vinterdäck.
Jag klagar inte, mera ett konstaterande att så är det i år. Vi har ett varmt hus att bo i och sommaren blir säkert fin.
 
På Valborgsmässoafton hade vi tänkt grilla utanför Porsökyrkan, men den kylslagna väderleken fick oss att snabbt ändra beslut och värma korvarna i ugn för de drygt 60 församlingsborna som firade med oss. 
 
Under gudstjänsten fick vi också njuta av några vackra vårsånger och lyssna till en predikan som lovade hopp, därför att Jesus vann över döden och allt det onda.
 
Väl hemma igen blev det eldi kaminen och en trevlig kväll på två med den bäste .
På första maj hade vi ett gäng glada ungdomar här och grillen på altanen blåstes i gång - visst grillad falukorv ÄR GOTT! 
 
Igår på morgonbönen i kyrkan kom vi in på ett intressant samtal om prövningar och frestelser och skillnaden däremellan.
Slutsatsen blev ungefär så här - sjukdom och prövningar av olika slag hör till livsvillkoren och få kommer undan. Vi kan inte påverka det, vi får finna oss i det som sker och ändå våga lita på att Gud finns med i det .
 
Ibland kan vi kanske tycka att något är en prövning men tänker vi mer noga efter så är det kanske att vi har fallit i en frestelse för något. Ibland gör vi val i livet som inte är bra för oss, innerst inne kanske vi vet det, men det är så lockande att testa, bara lite. Så helt plötsligt är vi mitt uppe i något som inte alls känns bra. HUR kunde Gud låta det bli så här. men om vi tänker efter eller speglar oss mot budorden, våra levnadsregler, så kanske vi inser att vi själva rår för att vi hamnat där vi är. 
 Vad tänkter du om livet- om prövningar och frestelser?

Utan snus i tre dar.....

Publicerad 2017-04-27 21:48:48 i Allmänt,

Försmäkta vi på denna ööööööö, sa Pippi Långstrump i en av Astrid Lindgrens böcker. Vi har provat på samma sak, fast inte med snus utan mobiltelefoner.
Denna lilla tingest som är som fastklistrad i mig överallt, hemma, på jobbet, när jag går ut och äter, på toa - hur beroende är jag egentligen?!
Jag och min man har planerat en skidresa till Ylläs sen några veckor tillbaka, när resan började närma sig föreslog min kära livskamrat att vi skulle testa att slå av våra mobiler under resan.
 
Bestämt!! När vi på torsdagkväll rullade ut från gården slog vi av apparaterna, vi hade strax innan skickat numret till hotellet åt våra barn. Som man gjorde "förr i världen". 
 
Känslan var rätt skön, även om vi hade lite abstinens. Visst slog tanken mig då och då att det och det ska jag kolla , men sen kom jag på mig! Det var rätt vilsamt! 
Ett stående skämt under helgen när vi pratade om något var  - vi ska se om vi får tag på några broschyrer om det! Kommer ni ihåg resekatalogerna man plockade med sig hem?? Tiden har förändrats fort - på gott och ont! 
 
Mera småprat blev det, mera känslan av att vi båda var närvarande här och nu. Nackdelar - jag kommer inte på några!! Jag tror det blir fler helger utan mobil! Med det vill jag inte lova att helt sluta surfa, blogga, eller annat liknande, men pausa då och då! 
 
För övrigt hade vi en rätt skön helg, med skidåkning, spa, god mat och trevlig samvaro. Skidåkningen blev inte riktigt så många mil som vi hade tänkt. Det första jag gör, när jag ska spänna på mig skidorna är att glida iväg på ena skidan och ramla handlöst på rumpan. AJ AJ - jag såg stjärnor och hade svårt att hitta igen balansen. Inga brutna ben, kändes endast som rumpan var ett enda stort blåmärke!! Men med Ipren funkar det mesta, så vi kom oss ut ändå en sväng varje dag.
Men fatta hur onödigt det kändes att ramla på det viset - helt urbota dumt!!
 
På hemvägen från Ylläs tittade vi in hos en före detta kollega i Korpis, en trevlig kaffepaus i ett glatt gäng.
Veckan har rullat på, med jobb och och några avbrott, ett trevligt middagsbesök av en nyförlovad systerdotter med fästman, en kväll med vår bibel och bönegrupp där vi fick dela tro och liv! 
 
Kylan håller i sig utomhus men till helgen är det ändå Valborg och värmen kommer när den kommer.
 
 
 
 

Påskens mysterium

Publicerad 2017-04-18 16:38:28 i Allmänt,

Påsken har kommit och gått - i år var vi och även svärmor, tillsammans med sonen och hans familj i Linköping. Vi trodde vi skulle komma till blommor och värme men möttes av snöslask och kyla. Men egentligen gjorde det ingenting, vi hade trevlig umgänge och en bra lägenhet att vara i.
Barnbarnet tog såklart mycket fokus, det är fascinerande att följa en 1-årings färd genom rummet. Allt ska undersökas, mycket ska smakas på och det verkar som att han tycker det mesta passar bäst på golvet :) :).
Han pratar mycket men hopplöst att förstå vad han menar. Fast kroppsspråket förstår vi, när klockan närmar sig 8, går han fram till sin matstol - då är det såklart dags för kvällsgröten. 
 
Skärtorsdagsmässan hann vi inte med, eller orken fanns inte efter resan norrifrån, men långfredagsgudstjänsten och påskdagsmässan firade vi i Ryttargårdens kyrka. 
Långfredagen med sitt sorgsna budskap, hopplösheten som lärjungarna kände gestaltades fint av ungdomar i ett enkelt drama. Man drogs med i deras förtvivlan och tanken på att nu var allt slut- Mästaren är död - vad ska vi göra. 
Det i kontrast till påskdagens jublande rop - Kristus är uppstånden - JA, han är sannerligen uppstånden. Det är fint att få följa påskens drama i de olika typerna av gudstjänst. 
 
Än en gång blir det så tydligt för mig, utan långfredag har vi ingen Påskdag! Båda delarna behövs, i vissa sammanhang betonar man det ena mer än det andra, men jämnvikt är nog det bästa.
Förstår vi inte att vi har synd, att vi missar målet, så har vi inget behov av nåd och förlåtelse. Jag känner att påskens mysterium är svårt att förstå, men även där får vi tro på en förlåtande Gud och lita på att Jesus ändå har gjort allt för mig.
Jag tänker att det är så även med livet. Först efter att vi har mött svårigheter, sjukdomar eller motgångar av något slag, först då uppskattar vi det självklara vardagslivet.
Så länge allt bara rullar på är det lätt att man fastnar i smågnäll över oväsenligheter men efter en period med svårigheter är det betydligt lättare att känna tacksamhet vardagens självklarheter. Självklarheter som ändå inte är alla förunnat, ett jobb att gå till, mat på bordet, ett hem att bo i, en familj som bryr sig om mig.
 
Väl tillbaka i Luleå kom våra söner bosatta i Luleå med sina respektive förbi och vi åt en enkel påskbuffé tillsammans. 
Tacksam över familj och gemenskap!! 

Medmänsklighet

Publicerad 2017-04-11 23:55:49 i Allmänt,

Jag hade inte tänkt blogga ikväll, men sömnen vill inte infinna sig - hallååååå fullmåne!!! Så det är väl lika bra att skriva ner lite tankar. 
Idag har jag varit på min femte dag i Skellefteå på utbildningen som handlar om samtal och själavård. Vi har fått fortsätta med våra övningar, en av oss har varit en ungdom som vi har mött i samtal och en annan av oss har varit själavårdare. Så har vi under dagen fått pröva på båda rollerna, de övriga kursdeltagarna har suttit som osynliga åskådare och fått reflektera och har synpunker i slutet på varje pass. Samtalen har alltså handlat om verkliga teman som vi mött under åren. 
Dels har jag fascinerats av hur man dras med in i samtalet, fast man sitter i åhörarskaran. När en förtvivlad "ungdom" kommer och slänger ur sig, min kompis är döende, hon ligger på lasarettet, jag fick veta det igår. Jag hinner inte säga hur mycket hon betyder för mig! VAD SKA JAG GÖRA! Själavårdaren sitter tyst, ett bra tag, det känns som en outhärdlig tystnad innan han börjar prata och ställa frågor.
Efteråt i det reflekterande samtalet kom vi fram till att det ÄR en utmaning att våga stanna kvar i tystnaden, men att det kan vara rätt skönt för den som kommer och söker hjälp och stöd att få stanna en stund i tystnad och förtvivlan. 
Det var så den store pedagogen Jesus gjorde när männen kom dragandes med kvinnan som hade begått äktenskapsbrott. Den av er som är utan synd får kasta den första stenen, sedan böjde han sig ner och skrev i sanden.  Männen fick reflektera och de gick alla därifrån!!! 
 
Under dagen har jag återigen insett hur lika vi människor är, vi bär alla på liknande frågor och funderingar. Fallen som många av oss hade mött handlade om liknande saker - kompisrelationer som inte fungerar, föräldra -barn relationer som knakar i fogarna, ungdomar som inte känner sig sedda och älskade av sina föräldrar.  Oftast pappor som har för mycket annat för sig och inte har förstått hur viktiga de är för sina barn. Gudsbild och att inte duga som kristen.
 
En oerhört bra utbildning som berör det liv vi dagligen lever och och insikten att man som medmänniska inte behöver lösa problemen, viktigaste är att våga stanna kvar och lyssna. 
Antagligen det som hände i Stockholm, människor såg varandra plötsligt med nya ögon, blev beroende av varandra. Mångas berättelser handlar om de som stannade kvar, de som ville lyssna på den andres upplevelse och tankar. Det skapar gemenskap! 
Ensam är inte stark- vi är alla beroende av varandra, och ibland behövs det mycket till för att vi ska tappa masken och våga visa vår svaghet och rädsla. 
 
Hur farligt kan det va?
När jag har fått dela någons historia har jag känt som om jag fått en gåva, ett stort förtroende! 
 
Samtidigt när jag själv har behov av att få dela något som är jobbigt så är det inte alltid så enkelt, men efteråt inser jag hur läkande det är att få sätta ord på saker man bär på! 

Enkla vardagshandlingar bygger livet

Publicerad 2017-04-09 07:50:00 i Allmänt,

Jag är med i ett par olika grupper för bloggare och vi har nog alla stannat upp en stund. Det blev liksom en liten paus i skrivandet och i livet efter lastbilen på Drottninggatan. Det känns så trivialt att skriva om det enkla vardagslivet. Samtidigt tänker jag att det är precis det vi ska göra. 
För dom som blev nära drabbade blir livet aldrig som vanligt igen, men livet går ändå vidare. Låt oss mera sätta fokus på de små enkla vardagshandlingarna vi kan göra för varandra, låt oss visa idag vad de människor som finns runtom oss betyder för oss, livet är skört. Människor är starka! Jag gläds över att läsa hur folk öppnade sina hem, skjutsade varandra, erbjöd mat och samtal. Vi må vara inåtvända och gå med blicken i gatan, men när det gäller så ställer vi upp för varandra och jag är säker på att de som gjorde det, mår otroligt bra efteråt.
Jag tänker också på orden som Jesus säger: Allt vad ni gör mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig...
 
Vi mår gott av att göra gott för någon annan - så låt oss vidga vyerna och fundera över vad min uppgift kan vara. 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt
 
Igår hade vi en dag om påsken för konfirmanderna. vi fördjupade oss i bibeltexter om nattvarden och uppståndelsen. Vi pratade om förlåtelsen och varför Jesus dog på korset. Väldigt centrala delar i den kristna tron! Förlåtelsen, att fä lämna ifrån sig det som blev fel, det som tynger och våga tro på en förlåtelse för att Jesus gått i döden för oss. Det är stort, det ger hopp och framtidstro i en mörk värld.
Vi lärde känna varandra, lekte och fikade. Dagen avslutades med en mässa i kyrkan med temat Från mörker till ljus.
 
Ett bra tema, hur ofta är inte livet så, det pendlar från mörker till ljus, blandat med gråa dagar. Men jag vidhåller att det är oerhört sällsynt att livet är så svart så det inte finns några ljusglimtar om man verkligen tänker efter. Undrar om det är tvärtom också, sällan som livet är enbart solsken och klarblå himmel utan ett enda litet moln?!
 
Vardagens enkla kärlekshandlingar bygger livet, en nyinköpt tulpanbukett från min man stod på köksbordet när jag kom hem. 
Idag ska jag jobba med "Balla gänget, den glada gruppen som träffas i Stadsökyrkan! Ha en vilsam söndag!!

Friluftsdag och Livsväv

Publicerad 2017-04-07 17:26:02 i Allmänt,

I onsdags hade vi friluftsdag från jobbet. Vi åkte med buss till Storklinten och där kunde man välja att åka utför, åka längdskidor, pimpla eller promenera och bara njuta av det fina vädret.
Fint väder hade vi, strålande sol och några plusgrader. Jag åkte slalom, kände mig lite rädd i början och undrade hur det skulle kännas i kroppen efter min operation. Men det verkar som mitt träningsprogram har gjort sitt,  jag kände mig rätt stabil och kunde köra på i ett ganska bra tempo. Fast jag vilade nog lite oftare än jag annars brukar.
Det här var mitt favoritställe under dagen, jag åkte skogsslingan, i slutet av den fanns en grillplats med vindskydd. Det var lite folk i backen så ett par gånger var jag helt ensam här, jag satte mig ner i den varma vårsolen och det var alldeles tyst, eller ja, några kvittrande fåglar hörde jag. Efter en liten stund i stillhet och lugn fortsatte jag åkningen.
Det är ett bra sätt att umgås med sina kollegor att åka slalom. Man åker lift med olika personer nästan varje gång, man hinner ha ett någorlunda bra samtal, ytligt eller lite djupare några minuter. Sen hoppar man av liften, träffar några till från arbetslaget, pratar lite, åker en sväng och så upp med liften igen. Kändes samtalet oavslutat så åkte man flera gånger med samma kompis, det var otroligt givande.
 
De som promenerade och solade samlades på ett ställe, så när jag kände behov av mera surr så åkte jag dit en sväng. Och så gick timmarna. Tacksam över dagen!
 
Igårkväll hade vi veckomässa och jag hörde en bibeltext som jag inte minns jag hört förut. Den finns att läsa i 
2 Mosebok kap 39 och låter så här
Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar
så att de kunde vävas in med det violetta, purpurröda och karmosinröda garnet
och det fina linnegarnet i en konstvävnad
 
Jag fascinerades av texten, hur ofta liknas inte livet vid en väv. En väv som består av olika sorters färger för att bli vacker. Rätt ofta kanske vi tycker att de grå vardagsfärgerna dominerar, sen kommer inslag av svart, sorg och prövningar. Men vi har också dessa tunna plåtar av guld som är skurna i trådar och glittrar där i vår livsväv. Tillsammans med det violetta och purpurröda -den utgivande omsorgens  och kärlekens färger. 
Just nu upplever jag att min livsväv glittrar i det purpurröda och har trådar av guldstänk. Tacksam. 
 
Men hur mycket kan vi styra över vår livsväv, jag tänker att vår Herre är den som väver, sen är vi medverkande. Våra val i livet kan påverka hur vår livsväv ser ut, och den grå vardagen kan vi förgylla ibland. Men inte allting har vi makt över. 
Jag läser nyheterna om lastbilen på Drottninggatan och kan endast be: Herre, förbarma dig!!

att sjunga i kör

Publicerad 2017-04-04 23:22:58 i Allmänt,

Helgen som gick var i körens tecken. På fredagkväll samlades vi i Nederluleå kyrka. En kyrka med anor byggd på 
1400-talet. Ofta, ofta när jag kommer in där tänker jag på alla människor som vistats där genom århundraden. Så mycket glädje och sorg, hopp och förtvivlan, tro och längtan som förekommit i denna byggnad. Tänk om väggar kunde tala! 
När vi kom höll orkestern på och övade,  så fick vi lite försmak av den fina musiken.
Fotograf Maria Lundström Pedersen /också körsångare.
 
Under fredagkväll sjöng vi igenom verket, men stannade upp då och och övade starter här och var. Lite ovant att sjunga i kyrkorummet och tillsammans med orkestern. Men roligt kändes det. Fantastiskt att vara en liten del av ett stort sammanhang. Ibland luras jag att tänka att det spelar ingen roll om jag sjunger med eller inte. Men det 
är så dumt att tänka så. Varje röst är viktig och varje fiolsträng som dallrar gör sitt till det stora sammanhanget. Alla behövs på sitt sätt, precis som det är i det "vanliga" livet. 
Vi var ca 35 körsångare, en solist och 14 i orkestern. Dirigent var den ganska välkände Erik Westberg. 
Det kändes att vi kunde det mesta på fredagkväll när vi övade. På lördag eftermiddag körde vi genrep, ett par gånger slog dirigenten av och vi fick bakläxa på en del grejer. Men rätt förväntansfulla gick vi ner till Petrigården för en fikapaus.
Under tiden fylldes kyrkan, till sista plats, även extra stolar fick bäras in. Så roligt det kändes att ställa sig därframme, hitta sin plats i kören, lyssna när klockorna ringde in helgen och sedan de första vackra tonerna när orkestern började spela och kvällen var igång.
Ett uruppförande av ett fasteoratorium, som heter -Han älskade världen tillbaka- nästan en historiisk känsla att få vara med om det. Texterna hämtade direkt från Bibeln, pendlande mellan lidandets mysterium och det förtröstanfullla med en kärleksfull Gud,
Men det var våra sjukdomar han bar och våra plågor han led och Mitt lidande gör blicken skum, möttes av orden Herren är min herde, ingenting ska fattas mig. Korsfäst, korsfäst möttes av Med evig kärlek älskar han dig.
 
Konserten fick väldigt goda recensioner och det förstår jag även om man inte hör helheten på samma sätt när man står i kören. Men det kändes att påskbudskapet gick fram och musiken har ofta vägar in till våra hjärtan som vi inte alltid kan värja oss för. Jag hoppas många blev berörda och gick hem med en längtan att få lära känna denne korsfäste och uppståndne Jesus alltmer. 
Bild på första sidan i Norrbottens kuriren 
 
Jag är så fascinerad att man överhuvudtaget kan skriva och komponera på deta sätt och det är alltså vår körledare Andreas Söderberg som har gjort detta - en stort tack och en bugning för honom. Vi har alla olika gåvor, Andreas har hittat sin. Har du hittat din gåva?

Hur svårt kan det va?

Publicerad 2017-03-31 15:19:50 i Allmänt,

Ja, hur svårt kan det vara att skriva ett blogginlägg om dagen I hundra dagar. Jag trodde verkligen att jag skulle greja det nu, men icke, jag kom med nöd och näppe till 22 och sen tog det stop i fyra dagar.  Ingen katastrof i sig, men lite trist när jag återigen inser att min karaktär inte är den bästa. Å andra sidan betydligt bättre än i fjol när jag klarade av endast fem inlägg på raken. Ökar jag procentuellt lika mycket nästa år kommer jag ganska långt. Man ska aldrig sluta hoppas. 
 
Som en förklaring att jag inte bloggat, kanske mest för mig själv så har denna vecka varit extremt fulltecknad, med både jobb och privata intressen. 
Varje dag heldagsjobb och på kvällarna olika aktiviteter.  
På måndagkväll ledde jag en samtalskväll för kvinnor med temat, vem är jag? Vi fick alla en bild på ett träd där vi skulle beskriva oss själva. Vilka är mina rötter, var och av vem är jag fostrad, vilka människor har jag mött under livet som varit viktiga för mig, vilka har varit förebilder så att min kristna tro har vuxit eller kanske fått törnar. Vem är jag idag, vilka olika roller har jag? Vilka glädjeämnen finns, vilka drömmar bär mig? Har jag sorger i mitt liv, svarta löv som jag vill vårda ömt eller vill bli av med. 
Var och en fick ca 30 min på sig att göra sitt träd sen delade vi in oss i grupper på 5-6 och delade våra livsberättelser.  Ni som läst min blogg tidigare ser att den här kvällen var inspirerad av kursen jag gick för ett tag sen, befriande Bibelläsning. 
En givande kväll var det och det händer så mycket när man delar. Förståelsen för andra människor ökar, samtidigt som man inser att mycket som vi funderar på är likadant. Glädjen fördubblas och sorgen halveras - intressant matematik.
Tisdagkväll - körövning med Erik Westberg som dirigent. Sista vanliga övningen före vår konsert som är på lördag. Vi ska sjunga ett fasteoratorium som är nyskrivet av vår körledare Andreas Söderberg. Känns jätteroligt och spännande att få vara med om ett  uruppförande. Välkomna till Nederluleå kyrka nu på lördag 1 april kl.18.00.
Onsdagkväll jobb med ungdomsgruppen, vi spånar på en resa till Liberia eller Filippinerna, om ett eller två år, till något av de projekt där Svenska kyrkan är inblandad.
Torsdagkväll, soppkväll i Porsökyrkan, fast då var jag hemma redan strax efter 18,  så vi hann med en skidtur på Ormberget.
 
Ikväll rep med kör och orkester inför konserten och i morgonkväll som jag skrev är det konsert.  Så visst har veckan varit intensiv, men jag vet inte om jag kan skylla på det att jag inte skrivit varje dag. Det tar faktiskt inte så länge att plita ner några rader. 
Kanske det handlar om skrivkramp, vem vill egentligen läsa om min vardag och mina tankar om tro och liv. Och egentligen, spelar det så stor roll? Jag kan ju bestämma att jag bloggar mest för min egen skull och för att det är kul.
Samtidigt inser jag att det inte är riktigt hållbart att tänka så, för lika sant som det är att det är i mötet med andra människor vi blir till, lika sant är det att vi måste få nån slags reaktion på vårt skrivande för att fortsätta. 
Så ett tack till alla trogna läsare, som jag till stor del inte har en aning om vem ni är och tlll alla er som "gillar", kommenterar eller hör av er på annat sätt. 

Rosor på en söndag 22#blogg100

Publicerad 2017-03-26 23:20:39 i Allmänt,

Idag har jag jobbat med Balla gänget, en grupp för ungdomar och vuxna med eller utan funktionsnedsättning. En underbar grupp, lätta att få kontakt med och de är glada och tacksamma för allt man gör. 
 
När jag kom hem var huset tomt, min man hade åkt iväg på gudstjänst! Jag hade precis hunnit börja laga middag när han kom hem, med en stor bukett djupröda, vackra rosor.
Det är över 30 år sen jag sa JA till honom och fortfarande kan jag tacksamt förundras över att jag får ha honom i mitt liv. 
Jag visste inte vad jag sa JA till, men inte en dag har jag ångrat mig och jag tänker att man djupt inom sig vet när det är en människa man kan växa tillsammans med.
Jag tänker att det är det äktenskapet handlar om att stötta varandra och att hjälpa den andre att bli den han är tänkt att vara. 
Inte alla dar har var lätta eller enkla, vissa perioder har livet bara liksom rullat på. Ibland har det gått tungt så jag nästan tänkt att livet stannar upp ett tag. Men det gör det inte - och genom allt har vi haft kärleken till varandra som burit. 
 
Så underbart härligt med de olika perioderna i livet, som alla har haft sina glädjeämnen och bekymmer. Nygifta, att bo ihop och lära känna varandra ordentligt, småbarnsföräldrar med vaknätter men också många glada stunder. Tonårsperioden, stundvis jobbig, men många och långa samtal. Sedan kommer perioden när barnen flyttar hemifrån och ska hitta sina egna liv. Tomheten som blir när de packar sina väskor. Glädjen i att upptäcka, de klarar sig och vi, min livskamrat och jag, vi har varandra och livet tar en ny vändning! 
 
Så en vanlig söndag kommer han med en ljuvlig bukett rosor och jag vet villken kärlek dessa rosor står. Jag berörs återigen och känner en bubblande glädje inom mig. Ja, fortfarande efter snart 31 år.........

Motionsutmaningen

Publicerad 2017-03-26 10:44:58 i Allmänt,

När vi var tvungna att omplacera hunden insåg vi hur mycket vardagsmotion den hade gett oss. Vad händer nu? Vi (jag och min man) bestämde oss för en gemensam motionsutmaning. Tre gånger i veckan ska vi ut och röra på oss, i första hand raska promenader och skidåkning. Vi bestämde också att ha delmål. När vi klarat tre veckor firar vi på något sätt.  
Tre veckor - det var i fredags - vi gjorde en fantastiskt god middag och hade en helt surffri kväll - så mysigt! Och samtidigt funderar vi framåt, hur ska nästkommande fyra veckor se ut, vilka utmaningar ska vi ha och hur firar vi nästa delmål.
Jämnsides med det har vi en annan utmaning,  i bibelappen som vi har följer vi en 40-dagars läsplan inför fastan. Att tillsammans stilla sig en stund varje kväll och dela några verser från Bibeln. Allt man gör tillsammans i ett äktenskap befrämjar relationen. Och vi är kropp, själ och ande.
 
Lördagen - en fantastisk vårvinter dag. Strålande sol och takdropp, en lätt vind kunde man känna men inte så man fick kalla rysningar.
 
Vi hade bestämt att alla "måsten" skulle få vara denna dag, vi "såsade" på ganska länge på förmiddagen sen klädde vi oss för en skidtur och åkte till Mattisberget i Gammelstad. Första gången någon av oss var där, men en positiv upplevelse. Vi åkte en sväng, satte oss ner och njöt av solen och stillheten. De medhavda apelsinerna smakade fantastiskt gott. 
 
På kvällen blev det gudstjänst i Luleå fridsförbund. Jag uppfylldes av stor tacksamhet, att tillsammans få dela den kristna gemenskapen känns stort, oftast tänkter jag inte på det, men just då kändes det så rikt. Vid fikat satt vi och pratade med några vänner och kvällen gav en god eftersmak. 
 
Som jag skrev tidigare, vi består av kropp, själ och ande och för att vi ska må riktigt bra behöver alla delar få sitt. Men handen på hjärtat, om vi har mycket i våra liv, vad stryker vi först? Är det likadant för er som för mig? Det andliga får oftast vika först. Varför är det så? Är det kampen mellan gott och ont i våra liv. Egentligen borde det vara tvärtom, har vi mycket i våra liv borde vi söka oss mer till Guds ord och ägna mer tid åt bön, för det är därifrån kratten kommer. 
 
Tack och lov har vi en Gud som inte glömmer oss fast vi "glömmer" honom ibland. Guds nåd är var morgon ny!
 
                                                          21#blogg100

I Guds tystnad får jag vara, ordlös, stilla ...... 20#blogg100

Publicerad 2017-03-25 09:30:32 i Allmänt,

I januari var jag på skrivarkurs i Sigtuna, en givande helg med inspiration för skrivandet och mycket egen tid att pränta ner det som kom över en. För mig blev det nästan som en retreat. Jag trodde jag skulle ha samma "go" när jag kom hem, det hade jag inte. Men nu känns det som #blogg100 har hjälpt mig att komma igång igen. Jag delar med mig av en text som jag skrev under kursen. 

Jag är på Sigtunastiftelsen, där har jag sökt mig till kryptan för att skriva. Ett rum som andas helighet, det känns som att sitta inför Guds ansikte. Det tror jag att vi gör hela tiden, fast vi är inte så medvetna om det.
Kryptan är delvis insprängt i berget, så en del av väggarna är det berg som det är byggt på. Sen är det smala fönster upptill och en kupol över det. Det påminner mig om Tempelplatsens kyrka i Helsingfors, fast i miniatyr, och här rinner inget vatten nerför väggarna som det gör där.

 

"Här får jag vara den jag är, utan masker och roller" ber vi i en nattvardsbön, helt plötsligt känner jag så i detta rum. Jag behöver inte låtsas, jag får vara den jag är. Och prestationsångesten försvinner, åtminstone för stunden.

Rummets väggar är delvis av det berg det är byggt på. Är det så med oss människor, vi har delar av det gudomliga i oss. En gudagnista som gör att vi har en längtan tillbaka till det fullkomliga, till frid, trygghet och helhet.

Jag sitter en stund och skriver och känner hur en ljuvlig värme sprider sig i mina fötter och hela jag blir varm. "Huvudsaken att man håller sig torr om fötterna" brukar man ofta säga. Och jag vill tillägga, varm om fötterna! Jag mår så bra!
Mina tankar går vidare, fötter, då kan man också tänka på rötter! Rötter är viktigt, hur är jag rotad i livet? Vad är min grund, vad har jag att stå på och hur fast förankrad är jag.

Det är väl alltid viktigt med en bra grund, men speciellt när livet är tufft, när vi får möta motgångar, sjukdom eller andra svårigheter och allting liksom svajar. Då känns det så oerhört stort att ha något som är utanför mig själv, en Gud som jag tror på.

Först när jag kom in i det här rummet tänkte jag, hmm det finns inga kristna symboler här och det kan jag delvis förstå, det ska vara ett rum där alla kan känna sig bekväma. Sen gick jag runt och tittade och hittade det lilla korset insprängt i den stora stenen i mitten där det står ett brinnande ljus bredvid.

 

 

Jag känner mig glad och tittar mig runt igen och plötsligt ser jag fler kors. Jag ser ett Kristusmonogram tryckt i betongen på väggen. Det hänger tre tygbonader som är gjorda i lapptäcksteknik i rummet och i alla dom så träder korset fram väldigt tydligt när jag ser på dom med andra ögon. Små kors och stora kors, kors i olika färger, de fanns där hela tiden men jag såg dom inte!

 Kristusmonogram 
 

Så tänker jag att det är med vår Gud, Han finns där hela tiden, men han tränger sig inte på. Låt oss be om öppnade ögon så att vi ser!

 

 

Storfamilj igen för några dagar 19#blogg100

Publicerad 2017-03-25 09:02:12 i Allmänt,

En mysig vecka har gått, en vecka när jag har haft väldigt lite skärmtid - och det är jag glad för. Vi har haft dottern med sin lilla Noomi på besök.
SÅ härligt att få följa en liten ettårings utveckling, för det första försöka vinna hennes gunst! Det är drygt en månad sen vi träffades sist, det var inte alldeles själkvklart att mormor fick ta henne i famn. Jag fick verkligen anstränga mig för att få kontakt, men efter ett par dagar gick det bra. För morfar gick det bättre, han vann hennes hjärta direkt. 
Härligt att se att de redan i den åldern bestämmer själv hur det ska vara. Kanske mysigare för mor- och farföräldrar än föräldrarna. Det var inte alltid så enkelt när barnen tydligt visade "kan själv".
Jag försöker komma ihåg, njöt jag så här av de egna barnen? Jag kommer ihåg att jag ibland fylldes med tacksamhet över att ha lön för att vara hemma med dom. Samtidigt är det många fler måsten, hela vårdnadsbiten med mat , kläder,  nattning osv
Med barnbarnen tar man bara "det bästa" - mysstunderna. Sen får man lämna över när det gäller sånt som tar på tålamodet.
 
Det är nog därför det kallas livets "efterrätt". 
 
Förutom det har svärmor varit här ett par gånger och våra pojkar med respektive har tittat in rätt ofta den här veckan, dom små liven har en otrolig dragningskraft på hela släkten!  Vi har varit en storfamilj igen och det känns så roligt! 
Jag känner mig välsignad! 

18 # blogg100

Publicerad 2017-03-21 22:34:28 i Allmänt,

Hoppsan vad dagarna har gått fort - utan nya blogginlägg- så är det när man har roligt! 


Helgen gick fort, trevligt besök av syster med man och jobb både lördag och söndag!
Lördag en konfirmandeftermiddag på Leos lekland! 

De ca 150 konfirmanderna fick dela in sig tre och tre, varje lag fick ett häfte med 10 utmaningar och frågor! 
Utspridda i lokalen fanns bibelpersoner att fråga om råd av! 
Ungdomarna hade roligt och förhoppningsvis fick de med dig lite bibelkunskap! 

Sen blev det middag i Petrigården och dagen avslutades med kvällsmässa i Nederluleå kyrka! 

Det går inte att vara oberörd när kyrkan är fylld av ungdomar som andäktigt lyssnar till bibelorden, de går frimodigt fram till nattvarden, tänder ljus och skriver förbönslappar! 
Några hjälper till i mässan med att läsa texter eller dela ut bröd och vin! 

Jag ber att alla ska få känna sig berörda av Guds Ande och hitta vägen "hem"

Nåd 17#blogg100

Publicerad 2017-03-18 11:32:56 i Allmänt,

Jag vill sammanfatta den här veckan i en enkel sång som vi fick lära oss på portugisiska 


Indo e vindo
trevas e luz
tudo e Graza
Deus nos conduz!

Det kommer och går
Mörker och ljus
Allt är nåd
Gud leder oss! 


Livet växlar men Guds nåd består!!

Längtan 16 #blogg100

Publicerad 2017-03-16 22:30:29 i Allmänt,

Vad är din längtan? Om det verkligen gäller vad är viktigt för dig? 

Hur stor plats tar alla prylar i mitt hjärta? 
Den rike mannen som kom till Jesus gick bedrövad bort när Jesus sa: sälj det du äger och följ mig!! 

Hur ser det ut för mig?? Hur mycket har jag i mitt liv som skymmer Gud? 
Oftast allt för mycket! 
Tack och lov att det i samma kapitel står: Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud! 
Jag får likt Petrus  ta emot Jesu utsträckta hand när han säger: Kom 

Långsamhet 15#blogg100

Publicerad 2017-03-15 22:28:59 i Allmänt,

Långsamhet präglar kursen befriande bibelläsning! När vi pratar om något och går en runda i gruppen, så får man en känsla av att vi har all tid i världen! 

Jag känner hur jag liksom andas ut, sjunker ner på stolen och är mer närvarande i det vi pratar om! 
Stora frågor har dryftats idag, utmaningar och ljus i våra liv! 
Är vi fria idag eller vad är vi fångade av?? 
Vi kanske är fångade av alla val, ständig uppkoppling, perfekt yta 
eller något annat! 
När vi verkligen lyssnar på varandra öppnas nya horisonter! 
Det bästa vi kan ge varandra är tid!!!

Samtal 14#blogg100

Publicerad 2017-03-14 21:44:00 i Allmänt,

Det var en sanning med modifikation det jag skrev igår, att jag är på kurs om Befriande bibelläsning hela veckan. Jag ÄR på kurs hela veckan, men idag har jag varit i Skellefteå på utbildningen - Själavård för unga och i morgon och resten av veckan fortsätter jag med Bibelläsningen.
 
Jag har på känn att det kommer att vara en otroligt intensiv, lärorik och tröttande vecka. Redan i eftemiddags kände jag hur tröttheten kom smygande, ni vet tröttheten när man har tagit in för mycket, även om det är bra saker. Förhoppningsvis kan en god natts sömn råda bot på det.
 
Dagen idag har handlat om samtal, hur gör man, vad ska man säga?
 
Några goda handfasta råd till en själavårdare eller till vem som helst som möts i samtal.
1. Våga stanna kvar
2. Var dig själv!
3. Lyssna!
4. Ge inga "goda"råd
5 Benämn det som händer i rummet, t.ex. jag ser/ hör att det här är jobbigt för dig
6. Vet du inte vad du ska säga - säg det!!!
7. Ställ gärna frågor som - hur skulle DU vilja att det var?
8.Vilka möjligheter till förändring finns det?
9.Vilket pris har förändringen, är du villig att göra den? 
10. Sammanfattning och avslutning
 
 
Detta har vi konkret fått öva på och prata om idag genom olika "fall" som vi haft med oss...redan Sokrates lär ha sagt att ett samtal är konsten att förlösa tankar som de själva är havande med
 
Jag tänker att det har vi alla varit med om när vi haft det jobbigt i livet, hur mycket lättare allting känns när vi har fått dela det med någon. Om du tänker efter, så är det inte en massa goda råd du har behövt, men en närvarande vän som har orkat stå kvar, lyssnat på dig och brytt sig. Så enkelt och så svårt är det med samtal! 

Befriande bibelläsning 13#100

Publicerad 2017-03-13 21:43:19 i Allmänt,

Jag har en intressant och förhoppningsvis lärorik vecka framför mig. Jag får delta i en kurs som heter Befriande bibelläsning. En kvinna och en man från Brasilien är här för att vägleda oss i detta spännande ämne. 
 
Vi är en blandad grupp, 18 st tror jag, från olika yrkeskategorier som deltar, bara det i sig är berikande. Jag trodde att vi direkt idag skulle kasta oss över några bibeltexter och börja "tugga" på dom, men icke. 
 
Första steget var att vi fick se oss själva i en spegel och höra att vi är skapade och älskade av Gud. Sen fick vi varsin skärva från en spegel. Vi är Guds avbilder, men vi har också en brustenhet i oss, en brustenhet som Jesus tagit på sig och i honom kan vi bli en helhet. En vacker församling trots våra felsteg. Så fick vi limma våra spegelbitar på ett träkors. 
Vi fick även skriva våra namn på korset, verkligen en stark bild av han har tagit på sig alla våra synder och  vi är ett i Kristus.
Vi skulle vi fundera över oss själva, vad är mina rötter, vad är det som har format mig till den jag är idag. . Vem är jag idag, vilka olika roller har jag? Vad är viktigt för mig? Har jag drömmar, visioner som jag vill förverkliga? Och har jag saker i mitt liv som jag vill göra mig av med? Saker som belastar, stjäl energi eller som har gjort sitt?
Alla dessa tankar skulle vi sen skriva ner eller gestalta på vårt eget lilla träd - vi fick gott om tid på oss. Sen delade vi våra tankar i små grupper om tre och tre. Vilka intressanta livshistorier jag fick höra. Också hur den kristna tron har burit genom hela livet. Vi hade alla tre målat med gul färg, nådens sol som lyser över allt och alla. 
Tillslut fick den som ville dela något i den stora gruppen, också spännade tankar. Vi avslutade med att läsa texten om Emmausvandrarna tillsammans. Den ska jobbas med i morgon.
Jag är jätteglad att jag får vara med på dom här dagarna och ser med glädje fram emot resten av veckan.

Den kämpande tron 12# blogg 100

Publicerad 2017-03-12 22:57:00 i Allmänt,

Söndag, vilodag, gudstjänstdag, tid för utevistelse och bara ta de lugnt! Ungefär så har vår söndag varit.
Temat för den här söndagen om man tittar i kyrkohandboken är Den kämpande tron! Man kan tycka att det låter jobbigt, samtidigt tänker jag att det gör den kristna tron trovärdig! Livet är inte en dans på rosor för att man är kristen och har en tro! Och fast man är kristen så har man inte varje dag en bergfast tro! Det är okej att tvivla och ifrågasätta, Bibeln håller för det och det är oftast genom såna perioder man växer i sin tro.
Foto från kapellet på Sigtunastiftelsen
 Gudstjänsten firades i Porsökyrkan och prästen Urban poängterade hur tacksam han är över dagens tema, för livet är inte spikrakt och vi behöver tillsammans få brottas också med de svåra frågorna och tillsammans få krafter för att fortsätta vägen framåt, För en sak kan vi lita på, hur jobbigt det än är och hur vilsna vi än känner oss, så finns Jesus där vid vår sida och han vet hur vi har det! Och det ljusnar så småningom 
En av texterna handlade om kvinnan i Simons hus som hällde ut en flaska dyrbar Nardusbalsam över Jesus! Några muttrade och tyckte det var slöseri, de skulle ha sålt pengarna och gett åt de fattiga! Men Jesus säger att de ska låta henne vara, för det hon har gjort har hon gjort av kärlek Och förberett för hans begravning! De fattiga har ni alltid hos er! Jesus antydde gång på gång att han skulle lida och dö, men det verkade inte som hans närmaste förstod! 
Ibland när jag läser kan jag tänka, men hur dum får man va, fattar då inte lärjungarna någonting! Men så går jag till mig själv, hur mycket förstår jag, jag som ändå har facit på både Jesu död och uppståndelse! Och samtidigt är det skönt att Bibeln är full av bristfälliga människor, som trots det blev utvalda till att tjäna Gud. 
Jag tänker ändå med tacksamhet att Gud ser med kärleksfulla ögon på oss alla som har en uppriktig längtan att följa honom,
 
Lite stolt är jag över mig själv - nu har jag klarat #blogg 100 i 12 dagar, bara 88 dagar kvar! 
 
 

En ledig lördag 11#blogg100

Publicerad 2017-03-12 00:36:18 i Allmänt,

En helledig helg hemma, det var länge sen känns det som och länge till nästa gång. Det har varit en skön lördag, vackert väder och några minusgrader. Jag och min käre livskamrat tänkte att vi skulle ta en riktig sovmorgon, Men vad gör man när man vaknar strax efter sju och känner att nu har jag sovit klart.
 
Jag vad gjorde jag, klickade hem lite små grejer och nåt kläplagg från min nya favortbutik på nätet, Campadre. Sen kändes det som slöseri med tiden att sitta inne så jag drog på mig skidkläderna, packade in skidorna och åkte till Ormberget. Jag tänkte väl att det är någon enstaka bil där, men ack vad jag bedrog mig, parkeringen var nästan full. Det var tydligen många i Luleå som tänkte njuta av det vackra vårvintervädret.
 
Jag njuter verkligen av skidåkningen, att staka på och glida fram i spåret och låta tankarna komma och gå. Det går inte fort, konditionen är verkligen inte på topp efter operationen, tröttheten med nässelutslagen och annat som har härjat med mig i vinter. Men jag var där, i skogen på skidor. Snön glittrade och det var tyst och lugnt i skogen, trots många bilar på parkeringen.
 
Jag tänkte på min barndom, mina första skolår vid Heimbacka skolan. Många åkte skidor till skolan på vintern, och varje rast, som var 15 minuter, tog många av oss på oss skidor och åkte ett varv eller två runt det korta spåret nära skolan som var kanske 500 meter. Vilka friskusar vi var, fast det förstod vi inte då!
Att åka skidor i ett bra pistat skidspår är som när livet rullar på som bäst, man känner NU har jag hittat rätt, det här är min plats i livet och allting är solklart. Men de flesta skidspår har backar och då får man kämpa lite extra men sen vet man att nedförsbacken kommer. För hur rätt man än har hittat i livet som kommer alltid stunder när det är lite kämpigt på ett eller annat sätt, så ÄR livet. 
Det är väl genom olika prövningar och svårigheter man lär sig tacksamhet! Aldrig för har jag tänkt att man kan tacka Gud för att man inte har utslag och klåda på kroppen, men det har jag lärt mig i vinter. Efter flera månader av nässelutslag, fick jag till slut pröva på ljusbehandling, huden läker och klådan är borta! Tack gode Gud för det! 
 
Sen rullade dagen på med lite pyssel hemma, en sväng till Storheden, vila och promenad. En perfekt lördag som avslutades med en trevlig middag tillsammans med goda vänner. 

Ompröva livet 10#blogg100

Publicerad 2017-03-10 22:37:06 i Allmänt,

Idag har jag ägnat en stor del av tiden till den kurs som jag går, Själavård för unga, Vi läser en bok som heter, Ompröva livet, på den ska vi skriva reflektioner i en Facebookgrupp och även ge respons till varandra! 
Ompröva livet, en bra rubrik och jag tänker att vi behöver göra det då och då under livets gång. Lever jag det liv jag vill leva, gör jag det som jag tycker är viktigt? VAD är viktigt för mig? 
En intressant synpunkt som lyftes fram av flera i kursen handlade om meningen i livet och lyckan! Kan vi skapa lycka åt oss själva, nej, jag skulle inte tro det! Lyckan och känslan av mening kommer oftast som en biprodukt när man engagerar sig för någon annan. 
En annan tanke var att tonårs- och ungdomstiden blir liksom förlängd, kan det bero på att vuxna förnekar sitt åldrande och strävar tillbaka mot ungdomen! Vilken bild ger vi av vuxenvärlden, är det något att av sträva mot!
Ja, det var några tankar från boken jag läst idag!
 
 
 
För övrigt har det varit en rätt skön fredag, med både en liten skidtur och en rask promenad i finvädret! Jag har även hunnit vara en sväng till stan med svärmor! 
 
Så roligt att ha barnen i stan, igår kväll tittade ena sonen in med sin flickvän och ikväll kom den andra med sin fru förbi en stund. 

En lovsång till kvinnor i mitt liv 9#blogg100

Publicerad 2017-03-09 22:48:06 i Allmänt,

Igår var internationella kvinnodagen, kanske det var därför som jag i morse började fundera över vilka kvinnliga förebildar som har funnits och finns i mitt liv. 
Först var det lite trögt, men sen kom dom bilderna, minnen, tankarna och raden av goda förebilder blev alltfler och jag känner mig oerhört rik.
Den första som jag tänker på är såklart min kära mor. En mamma som gjorde allt för oss barn, som tröstade och kramade, lagade mat och sydde kläder. Pengar var det inte alltid gott om, fast det förstod vi inte som barn, det kändes att vi hade allt som behövdes. Hon lärde oss bedja Gud som haver och visade på att det finns en Gud som bryr sig!
Sen kvinnorna under min uppväxt, fastrar som fostrade och mostrar som nöp kärleksfullt i kinderna och alltid såg mig. Som följde mig under tonåren, som vuxen och alltid frågade hur det var. Mostrar som kunde namnen på våra barn och kära moster Marianne som fortfarande bryr sig och orkar kommentera på Facebook. 
Jag tänker såklart på mina systrar som alltid finns där, svägerskor som kommit in i bilden allteftersom, svärmor som har sån omsorg om våra barn. 
Mina kusiner dyker upp i tanken, under olika perioder i livet har de betytt mycket på olika sätt. Några som barn, ungdom och andra har jag lärt känna som vuxen.
Jag tänker på min kloka dotter som har lärt mig, om tillit och att våga vara sig själv och mycket mer. Det blir en fostran för en själv när man blir förälder och man lär sig oerhört mycket av sina barn.
 
Kollegor genom åren dyker upp för min inre syn, först på Edsevö daghem- Otaliga samtal om livet, jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på dom.
 
Mina arbetskamrater nu, kloka kvinnor som jag får dela arbetsdagarna med, men även dela glädje och sorg, tro och tvivel. 
Mina barns svärmödrar - jag är tacksam att jag fått lära känna dom fina kvinnorna, de berikar livet.
Jag tänker på systrarna i församlingen, några bönevänner, som jag skickar sms till när jag känner att jag behöver någon som ber och bär lite extra, det finns andra som jag träffar sporadiskt men samtalen handlar ändå ofta om det som är viktigt i livet. 
Så finns det några som jag träffar mer regelbundet, ibland pratar vi väder och vind, ibland något annat som ligger oss varmt om hjärtat.
Sen finns det säkert andra viktiga kvinnor som jag inte kommit ihåg just nu, men som kan vara lika betydelsefulla ändå :)
 
 
 
Jag känner mig oerhört glad att den här tanken väcktes hos mig så att jag ser hur rik jag är. Och förutom allt detta har jag mannen i mitt liv, mina barn med sina respektive och familjer!
Ikväll känner tacksamheten inga gränser! 
Fundera gärna över vilka kvinnor och män som varit viktiga för dig i ditt liv.
 

Den store pedagogen 8#blogg100

Publicerad 2017-03-08 22:31:12 i Allmänt,

   Då och då när jag läser en bibeltext slås jag av vilken fantastisk pedagog Jesus var! T.ex i Matteus 21:23-27
Där berättas om att Jesus undervisade i templet, då kom översteprästerna och frågade vem som hade gett honom fullmakt att göra det ( tydligen skulle man ha det). Istället för att börja försvara sig så ställer Jesus en motfråga: varifrån kom Johannes dop, från himlen eller från människorna?  Om ni svarar på den frågan så ska jag svara er 
Efter att ha pratat med varandra svarade de: vi vet inte! Då säger jag inte heller med vems fullmakt jag gör detta! Svarar Jesus - och så var det samtalet avslutat! Jag tror inte Jesus var feg eller rädd att avslöja med vems makt han predikade, men i mina öron var det ett otroligt pedagogiskt sätt att möta frågan. Och Jesus visste ju att de var ute efter att sätta dit honom på något sätt, Den här händelsen utspelade sig några dagar före hans korsfästelse, så de äldste hade nog börjat fundera hur de skulle kunna röja honom ur vägen!
 
Mina tankar går ännu till det här med fasta och fastetiden. Ordet fasta hör också ihop med att hålla fast i något t.ex rituella regler!
Det tänker jag att vi verkligen behöver idag, något att hålla fast i. Allt runtomkring oss förändras snabbt, det händer saker i vår värld, det byter ledare och lagar förändras, Det finns något som håller - Guds ord 
i Jesaja 54:10 står det om än bergen viker bort och höjderna vacklar,så ska min nåd inte vika ifrån dig och mitt fridsförbund inte vackla, säger Herren, din förbarmare!

En livshistoria 7#blogg100

Publicerad 2017-03-07 23:47:24 i Allmänt,

Då och då slås jag av vilket fantastiskt jobb jag har! Hur många olika slags människor jag möter, i olika åldrar, olika livssituationer, men de allra flesta med en tro eller en längtan efter en tro! 
Idag hade vi vår mötesplats som heter Världens café i Porsökyrkan. Namnet har flera bottnar, ibland samlas vi från många olika nationaliteter, pratar olika språk, ibland känns det som om vi kommer från olika världar - och pengarna som vi får in via fikaförsäljningen går till Svenska kyrkans internationella arbete!
vi var ca 25 stycken som träffades och samtalen vid borden var av olika slag! Jag gick runt och småpratade lite här och lite där.
Sen satte jag mig ner bredvid en äldre herre som är ganska tystlåten och började fråga lite om hans liv! Och vilken livshistoria jag fick höra! En man som är märkt av sjukdom, som har förlorat så mycket, men ändå känner sån livsglädje och tacksamhet! Framför allt en stor tacksamhet att han har hittat den kristna tron och gemenskapen i kyrkan! Han sa också att även om han skulle få leva om de sista 20 åren så skulle han inte vilja vara utan de svåra prövningarna som har gjort att han är den han är idag!
 
Sen tackade han mig för att jag frågat och lyssnat - det var ju jag som skulle tacka! Det kändes som ett förtroende att jag hade fått ta del av en fantastisk livshistoria, hur man verkligen kan gå från mörker till ljus! Lärorikt!
 
Ingen Påskdag utan långfredag, sa min lärare när jag gick utbildningen i Sigtuna! Föt att uppleva förlåtelsens befrielse måste vi se vår synd och förstå att vi behöver nåden! 
En stor del av mitt jobb är att undervisa barn och ungdomar om kristen tro! Men en lika viktig del är alla samtal där jag får lyssna och lära! Och rätt ofta handlar det om från mörker till ljus!! Stort! 
 
 
 

Hur ska vi fasta? dag6 #blogg100

Publicerad 2017-03-06 21:28:07 i Allmänt,

Jag kastades brutalt in i verkligheten direkt när jag kom till jobbet. Idag var Stadsökyrkan min arbetsplats, och programmet var Sportlovskul. Vi träffade drygt 50 st glada föräldrar och barn som ville pyssla, prata, sjunga, tända ljus och äta lunch. 
En intensiv förmiddag som följdes av några lite lugnare timmar i Petrigården, där vi pedagoger storstädade och röjde  våra förråd. Sånt som passar bra att göra när inte alla vanliga grupper är i gång. 
 
Väl hemma åt vi middag och tog sen en snabb promenad i det vackra vårvintervädret. Vi hann fånga lite av dagsljuset, men framförallt är det trevligt att prata igenom dagen som varit. 
Vi packade upp våra resväskor först ikväll, för vi såg några små oansenliga kryp på hotellet, så försäkerhetsskull ställde vi ut väskorna på altanen över natten. I minus 20 grader lär inga som helst kryp överleva. 
 
Så är det ju med oss människor också, ställs vi "ut i kylan" och ingen bryr sig om oss mår vi inte så bra.  Vi behöver gemenskap, värme och kärlek för att kunna leva och växa. Det kanske kan vara en utmaning så här i fastetiden, att tänka över om det finns någon i min närhet som behöver extra omtanke och kärlek
 
För nu är vi ju några dagar in i fastetiden, och jag tycker att det pratas mera om fasta än det gjort tidigare. Vi kanske inte fastar som Jesus gjorde när han var i öknen, men många funderar kring det, och förhoppningsvis påminner vi oss om det Jesus utsattes för dagarna innan han korsfästes.
En del väljer att fasta genom att inte vara på Facebook, andra avstår TV-program, en del sockerfastar och andra avstår kött eller annan mat. Eller något annat .......Allt är bra tänker jag, viktigast är väl att vi reflekterar över att vi lever i fastetiden och vad det innebär. 
 
Jag tänker, som prästen Stefan sa på veckomässan för någon vecka sen, att fastan kan vara en tid när vi kan fundera över vad vi är fast i. Hur ser mitt liv ut, vad är viktigt för mig? Är jag fast i något som jag inte mår bra av, något som tar väldigt mycket tid av mig, som kanske stör min relation till Gud, eller relationen till någon av mina närmaste. Kan jag avstå något och ägna mer tid åt någon som behöver det, eller kanske mer tid för bön och förbön för någon. 
Jag tänker också att vi kan påminna oss om att i den första kristna tiden när stora beslut skulle tas så samlades de kristna och under fasta och bön kom man fram till olika beslut. T.ex Apostlagärningarna 14:23 Därefter utvaldes åt dem "äldste" för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på
Fasta och bön, vi kanske ska våga använda oss mera av det. Jag kanske inte ska prata för andra, men jag är iallafall dålig på det, speciellt det där med fasta.
Hur är det för dig? Hur ser din fastetid ut?

Hemma igen dag5 #blogg100

Publicerad 2017-03-05 23:25:44 i Allmänt,

Hur roligt det än är att resa så är det underbart att få komma hem igen! Att få mötas av "hemmadoften" och det vanliga känns extra bra när man varit borta några dagar.
 
Vi fick vänta några timmar på Arlanda vid flygbytet och fick därför en rätt lång resdag! Det är ändå fascinerande hur tiden går och väntan känns så mycket lättare när man får dela den med någon! Långa stunder satt vi och läste var för sig, fast ändå tillsammans, sen småpratade vi om något och sjönk in i vår egen värld igen! Men han finns där vid min sida, mannen i mitt liv! 
Jag har lite tankar om fastan och fastetiden, men jag tror det får bli en annan dag! 

Trollflöjten dag4 #blogg100

Publicerad 2017-03-04 23:10:47 i Allmänt,

Livet består av många olika delar! Ibland kan det vara oerhört skönt att fly verkligheten för några timmar. Även om verkligheten är god! 


Ikväll har vi varit på opera i Prag! Det är som att kliva in i en drömvärld! Ett hus som är byggt på 1700-talet, där Mozart själv har stått och dirigerat! 

Operan var fantastisk och jag drogs med i handlingen och musiken! Kampen mellan det onda och det goda, som så skickligt beskrevs med svarta och vita dräkter på aktörerna! 
Och när nattens drottning drillade sina höga toner klockrent, ville jag inte att det skulle ta slut! 
Det hade ett slut, men budskapet var  att kärleken övervinner allt!! 
Sen var det rätt mysigt att strosa mot hotellet i det ljumma vårvädret och prata igenom vår gemensamma upplevelse!

Livet är gott! 

En dag i Prag 3 #blogg100

Publicerad 2017-03-03 21:06:12 i Allmänt,

Dagen började med en god frukost i en matsal med gamla anor. Hela hotellet, liksom Prag andas historiens vingslag! 

Både intressant och lite tråkigt att frukosten ser i princip likadan ut var än i Europa man befinner sig! Ägg och bacon, skinka, ost, tomat och gurka, frukt, fil och flingor osv osv! 
Gott är det ändå och man håller sig mätt rätt länge! 
Vi promenerade iväg så småningom, strosade och njöt av atmosfären! 
Torget med astronomiska uret, check!! 
Ett köpcentrum dök upp, där fastnade vi några timmar!

På kvällen strosade vi över den välkända Karlsbron! En bro byggd i slutet av 1300-talet! Prydd med många kristna symboler har den stått bi genom många hundra år! Intressant att korsen har fått finnas kvar! 
Bredvid bron, mot floden Moldau fanns detta räcke, fylld med hundratals hänglås och nycklarna förmodligen slängda i floden! 
Jag hoppas att alla älskande par som satt sina hjärtans lås här, fortfarande kan se på varandra med kärlekens ögon! 
Jag tänker på dagen som gått, timmarna vi gick på köpcentret ibland på olika håll! Jag kände mig totalt utmattad och gruvade mig för hur jag skulle orka promenera tillbaka till hotellet! Då ser jag en välkänd gestalt komma gåendes emot mig i folkvimlet, jag fylls av värme och orken återvänder! Tillsammans klarar vi det mesta! Tacksam att få känna så! 

Lite spännande start dag2 #blogg100

Publicerad 2017-03-02 20:49:54 i Allmänt,

I januari bokade vi en weekend i Prag! Lite storstad, strosa och  bara vara och så gå på opera! 

I morse bar det av till Kallax, vi checkade in och kollade avgångsgate -åå nej, planet försenat 45 min och vi som hade tajt med tid sen förut vid bytet på Arlanda! 
Pulsen gick upp en aning och vi räknade minuterna, hur lång tid tar det att springa genom Sky city! 
Vi skickade några sms om förbön, och konstaterade att det är bara att tagga ner, vi kan inget göra! 
Sen visade sig att det var samma plan vi skulle vidare med till Prag, och pga förseningen landade det vid utrikeshallen, så vi fick bara gå in och vända och gå på igen! 
Onödig oro och stress! 
Är det inte så rätt ofta i livet, vi oroar och bekymrar oss för allt möjligt, väldigt ofta i onödan! 
I Matteus 6:24 står det: Gör er inte bekymmer för morgondagen, var dag har nog av sin egen plåga!! 
Gårdagen är förbi, morgondagen behöver vi inte bekymra oss om och idag hjälper Herren! 
Lätt att säga, men svårt att leva i den tilliten! 
Nu är vi i alla fall framme i Prag och har hunnit äta en god middag och promenerat till torget i gamla stan! 
Fina gamla hus och vackra byggnade

Förändringar i livet Dag1 #Blogg100

Publicerad 2017-03-01 22:21:27 i Allmänt,

Så är jag där igen i utmaningen att blogga 100 dagar i följd. Det känns som att jag har ett uppdämt behov eftersom jag levt på sparlåga sen januari så jag vill tro att jag går i mål någon gång i juni.
Det första verkligt märkbara som har hänt är att vi har varit tvungna att omplacera vår fina labrador Jack. Vi har egentligen vetat det i ett par år, min man mår inte så bra av hunden. Droppande näsa och kliande ögon som  vi har förträngt. Men så kom dagen när vi var tvungna att se sanningen i vitögat, min man hade varit bortrest några dagar och inte kännt av någon allergi, så kommer han hem och är hemma 20 minuter, så börjar ögonen klia och näsan droppa igen.
Beslutet var lätt att ta även om det var oerhört sorgligt. Jag satte en blänkare på Facebook och fick napp samma kväll. En kollega till min kusin i Boden, som hade sin tredje labrador och ville ha en till.
Det var en sorglig helg, inte trodde jag att man kunde gråta så mycket över en hund, men det kunde man. Tårarna drabbade oss alla.Det känns oerhört tomt och konstigt när vi kommer hem på dagarna, ingen som står i hallen och viftar glatt på svansen, ingen som tassar efter mig så fort jag öppnar kylskåpet.
Dock måste jag säga att jag inte gick omkring med en klump i bröstet flera veckor eller månader efteråt, som jag gjort när jag förlorat en nära anhörig.  
 
Nästa stora förändring - vi har satt vår stuga som ligger i Kållby, Finland, till salu. Det har också varit en lång process, stugan som vi har haft i ganska precis 20 år. Våra barn och vi som familj, har fått ha fantstiska somrar där på landet, fått umgås med kusinerna och lärt känna massor med människor. Vissa veckor var bastun varm nästan dygnet runt och det kändes som om byns alla barn var där och simmade och bastade. En underbar tid. 
Vi har haft möjlighet att träffa min släkt och många av våra gemensamma vänner. Vi hoppas den gemenskapen ska kunna fortsätta trots att vi säljer stugan.
Efter mycket ältande fram och tillbaka känns det som helt rätt beslut. De senaste två åren har vi knappt varit där. Barnen har sina egna liv och träffpunkten för vår familj är Luleå. 
Återigen får jag stämma in i orden från Predikaren 3:1 Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen.......

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela