livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Att äta sig hungrig och svälta sig mätt

Publicerad 2016-11-27 22:06:34 i Allmänt,

Det är första advent! Första ljuset tänds i våra adventsljusstakar och vi pyntar våra hem med stjärnor och ljusslingor av alla de slag. Hos oss har även Jakobstadssymbolerna TRO HOPP och KÄRLEK kommit upp i vårt fönster. 
Det är underbart att vi får lysa upp våra hem lite extra under det mörka vinterhalvåret. Ännu mer fantastiskt är det att vi får fira jul - fira att vår Frälsare Jesus en gång kom till jorden som ett litet barn för att öppna vägen till Guds himmel för dig och mig.
 
En dag som denna så fylls våra kyrkor och gudstjänstlokaler nästan till bredden. Många har fortfarande den traditionen att de vill gå till kyrkan på första advent. En del som jag pratar med tycker att det är så mysigt att få sjunga adventspsalmerna, känna stämningen liksom. Några kan inte riktigt förklara, det bara är så! 
 
Jag vill tro att det står för en längtan som vi kanske inte alltid förstår att har - en längtan efter något större - en längtan efter frid. Och under adventstiden är det okej att bejaka den längtan. Jag vill hoppas och be att många av de kyrkobesökarna som enbart kommer under juletiden, ska beröras och vilja komma oftare. Att de ska hitta vägen till Kristus, vägen till upprättelse och frid genom förlåtelsen i Jesus.
 
Det är förunderligt med gudstjänster, ju oftare man går på gudstjänst, desto bättre känns det. Man känner sig mer och mer hemma och kan få en längtan om det går flera veckor som man inte besöker en gudstjänst. Samma med bibelläsning  eller annan andlig litteratur, hittar jag en god vana att läsa, desto oftare vill jag läsa.
 
Går det alltför länge mellan gångerna som jag lyssnar på en predikan eller öppnar min Bibel, kan jag liksom kallna och tycka att jag klarar mig bra ändå. Men inom mig ekar en tomhet och jag känner att en viktig del av mitt liv fattas mig.
 
Därav rubriken - jag äter mig hungrig och svälter mig mätt.
 
 
Ha en välsignad advent - besök ofta alla fina gudstjänster och julkonserter som finns, och fortsätt med den goda vanan när julen är över. 

Jag kan inte sova

Publicerad 2016-11-24 00:46:19 i Allmänt,

Vi gick och lade oss samtidigt jag och min man, vi löste korsord en stund tillsammans. En av de goda kvällsvanorna vi har då och då. Men sen kände jag hur det började krypa i benen och bestämde mig för att bada bastu.
Vi är så lyckligt lottade så vi har en bastukamin som alltid är varm, som en jättetermos. Det är bara att öppna locket och börja hälla vatten på stenarna så har man en ljuvlig bastuvärme. Det har också varit en av mina kvällsvanor, speciellt nu under sjukskrivningen.
 
Jag satte mig i bastun och njöt av ångan och värmen, gick ut en sväng på altan och svalkade mig och in på laven igen. En skön dusch på det och jag kände mig redo för sängen.
 
MIn man hade hunnit somna och jag kröp tyst ner under mitt täcke. Jag blundade och försökte slappna av. Bad min aftonbön och försökte komma ihåg vem jag lovat att be för. Många nära och kära passerar i mina tankar. Även människor som jag inte har så nära relation till, men som jag liksom har fått "på mitt hjärta" och som jag ofta vill lyfta upp i bön inför Gud.
 
Jag tänker på dagen som gått, människor jag mött. Jag känner tacksamhet över kvällens möte. Vår lilla planeringsgrupp för kvinnokvällarna  har träffats för att tänka inför våren. Jag är så glad att Gud har väglett mig till det sammanhanget och visat mig en uppgift där. Jag hoppas och ber att de samtalskvällarna får vara en växtplats för gemenskap och kristen tro för alla som har en sådan längtan. 
Tankarna irrade än hit och än dit och sömnen, ja, den lyste med sin frånvaro.
 
Varför sover jag inte?? Hmm, det blev ett par extra koppar kaffe på eftermiddagen när jag hälsade på dom på jobbet. Eller kan det vara att jag ätit smärtstillande under en rätt lång period och nu slutat med alla piller för att smärtan är nästan helt borta. Eller?? Varför sover jag inte?
Något jag oroar mig för? Nej, inte det heller. Just nu är det rätt lugnt på den fronten..
 
Jag bestämmer mig för att kliva upp, tar med mig stickningen och sätter mig i vårt lilla bibliotek. Där ligger vår nya bok PÅ väg. Jag läser några sidor, tittar på vem som skrivit och jag liksom delar livet med den "skrivarvännen" en stund. Jag blir varm i hjärtat att jag blev tillfrågad och kunde vara med också i det sammanhanget. 
 
Och nu sitter jag här och knaprar på tangenterna fast klockan har passerat midnatt med råge. Men å andra sidan har jag inget jobb som väntar i morgon. Antagligen dricker jag morgonkaffe med min älskling, men sen kan det mycket väl hända att det blir en tupplur när han far iväg till jobbet!  Eller så inte!
 
 
 
 

Guldkorn och svarta streck i vardagen

Publicerad 2016-11-20 11:49:37 i Allmänt,

Snart har sju veckor gått av min sjukledighet och det börjar nästan bli en vana att vara hemma. Dagarna går sin gilla gång med promenader, fixa lite hemma, vila, äta osv.
 
Jag tänker att det finns så många guldkorn i vardagen, kanske extra tydligt när jag är mest hemma. Jag äger min tid till stor del och kan använda den som jag vill. Vill jag ligga kvar i sängen på morgonen så gör jag det, men känner jag för att gå en långpromenad så kan jag göra det. 
Jag kan koka mig en mugg kaffe, precis när jag vill och ta en tupplur när jag vill
 
Jag har pratat i telefon mer än vanligt, också med vänner som jag inte annars har så tät kontakt med. Skrivit fler sms än vanligt, engagerat mig i saker jag inte annars skulle ha orkat.
Jag har hunnit mysa med barnbarnen när de varit här. Såklart trivts när barnen och andra nära och kära tittar in.
Jag gläder mig åt samtal över en kopp kaffe med vänner som jobbar skift och tar sig tid att komma förbi på sin lediga dag. 
 
Mer tid tillsammans med min man och så tacksam över den massage han bokade åt mig utan att jag visste om det. 
Goda vänner från Finland som hälsar på
 
Dom svarta strecken då.... 
Tröttheten, som ibland är bedövande. Jag trodde jag skulle vara mera aktiv och dona på mer här hemma, men orken finns inte, än ....
Besvärande nässelutslag lite varstans på kroppen. Tack och lov har jag en man som verkligen engagerat sig och jag har tagit både kortison och allergitabletter för att stå ut. Orsaken är svår att veta, kanske något av läkemedlen jag tagit, eller kanske suturtråden. Nu är de tack och lov på tillbakagång.
Domingarna i benen är inte helt borta, men bättre!!
 
Jag inser att listan med guldkorn är betydligt längre än de svarta streckens lista - ytterligare ett guldkorn. 
 
Ännu en sak som har engagerat och glatt mig de senaste veckorna är att boken PÅ VÄG är upptryckt och finns nu till salu i Jakobstad på Missionsmagasinet och hos mig i Luleå. Den kostar 170 kr och intäkterna går till LFF s mission.
PÅ VÄG är en personlig bok med olika typer av texter, dikter och böner om vår gemensamma tro. Den är skriven av 21 kvinnor i olika åldrar och livsskeden. Hitta din favorit bland 69 olika texter. 
Så här står det i förordet..
Välkommen in! Ta av dig skorna, slå dig ner och ta en kaffekopp så kan vi tillsammans reflektera över det mest väsentliga i våra liv - vår tro och vår vandring på väg till vårt hem i himlen. 
 
 Så här ser den ut, det har varit ett fantastiskt roligt arbete att tillsammans med 20 andra kvinnor får jobba fram denna bok. Läsa och ge respons på varandras texter och sen efter lite drygt ett års jobb få hålla den färdiga boken i handen.

Änglar vid våra fönster

Publicerad 2016-11-07 12:08:31 i Allmänt,

Jag är ingen storsamlare av änglar, vi har några stycken och de talar alla sitt olika språk. Två står på en liten hörnhylla, den ena med händerna under hakan  funderande på livets alla krumbukter, den andra på knä i innerlig bön.
 
Två stycken har vi i olika fönster. Den ena står i köksfönstret, ofta med ett ljus brinnande i den hjärtformade ljusstaken bredvid. Såhär ...
Jag tänker att den ängeln och det ljuset symboliserar de böner vi ber just nu här hos oss. Böner för nära och kära, böner för dom som bett om vår förbön, böner för dom som kämpar och kanske inte orkar be själva. Det brinnande ljuset får visa att, även om vi inte orkar be så ser Gud till vårt innersta och vet vad vi behöver.
Den andra ängeln hänger i hallen vid det avlånga fönstret som släpper in så mycket fint ljus.
Såhär ....
Den ängeln kommer från mitt föräldrahem och för mig symboliserar den alla de böner våra föräldrar har bett för oss och våra barn. Tider när det är tufft och vi kanske inte orkar, det är gott att veta att de som gått före oss har bett och de bönerna finns fortfarande, fast bedjarna har flyttat till det himmelska hemmet. Det känns bra att den får hänga där i vårt fönster och liksom vaka över vårt hem.
Det finns en nackdel med det fina fönstret i vår hall, den släpper in ljus, men om det är kväll och mörkt ute och OM dörren mittemot står öppen och lampan därinne är tänd. Då ser det inte alltid så vackert ut, för då ser man rakt in i vår tvättstuga.
Jag vet inte hur det ser ut i andras tvättstugor, det är ju inte så ofta man visar upp dom. Hos oss kan det se ut lite hur som helst. Såklart en tvättkorg med smutstvätt, inte så ofta den svämmar över numera faktiskt, men i alla fall. Sen kan det stå en kasse med tomflaskor som ska pantas, cykelkorgen på väg ut till garaget...strykbräda, skurmopp och såklart all den rena tvätten som antigen hänger på tork eller ligger slängd på tvättmaskinen och torktumlaren och väntar på vidare transport till garderoberna. Såklart försöker vi komma ihåg att släcka lampan och stänga dörren så det ska se fint ut. Och ibland händer det, energin kommer och den stora röjardagen infinner sig och var sak kommer på sin plats, tvättmaskinen går och vi känner oss så nöjda att till och med tvättstugan är välstädad.
 
Hur är det med våra hjärtan, ser de ut som en tvättstuga mellan varven, fyllda av allehanda bråte av olika slag. Det behöver inte nödvändigtvis vara dåliga saker, men oftast är vi överhopade av allehanda uppgifter både viktiga och oviktiga. Och råkar vi ha en lugn stund så kan man ju alltid ta fram sin telefon och surfa lite. Ger vi oss tid till eftertänksamhet och städning av vårt inre. Vågar vi blicka inåt och fundera över vad som är viktigt för oss i livet.
 
Vad händer om vi tänder lampan, om vi låter Guds ljus upplysa oss och se oss själva som vi är, se oss med Guds ögon. Jag tänker att vi skulle bli förvånade på två sätt. Dels se att vi verkligen är i behov av en storstädning i vårt inre, var sak på sin plats och det mesta får gå via tvättmaskinen, tvättmaskinen - det är Jesu försoningsdöd på korset. Vi får börja om förlåtna för Jesu skull.
Samtidigt hoppas jag att vi skulle upptäcka att vi är Guds ögonstenar, skapade av honom. Vi duger som vi är med de kroppar som vi fått och med de gåvor som är oss givna. Låt oss vila i den tacksamheten!
Läs gärna Psaltaren 139 vers 13 och framåt där vers 14 säger: Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad, underbara är dina verk, min själ vet det så väl.
 

Dagar i slow motion

Publicerad 2016-10-27 13:10:05 i Allmänt,

Det är en rejäl omställning att gå hemma på dagarna, att vakna och varje dag är blank!! Det är först nu jag märker av det på riktigt. De två första veckorna var barn och barnbarn här, förra veckan sov jag fortfarande flera timmar per dag. Men nu börjar jag lite smått känna mig någorlunda normal igen och försöker anpassa mig till den här vardagslunken. 
 
Hur ser en vanlig dag ut just nu?
Jag vaknar, ligger kvar en liten stund i sängen, sen stiger jag upp och kokar kaffe. Kaffet, ja det är viktigt för mig på morgonen - livselixiret!  Medan kaffet kokas öppnar jag ytterdörren för Jack, vår labrador, så han får gå en liten morgonrunda på egen hand.
Oftast dricker vi kaffe på säng tillsammans jag och min man. Den vanan har vi haft i många år, vardag som helg, en lyx som inte kostar något extra men ger så mycket!
 
Smånigom blir det frukost, under frukosten tittar Jack lite bedjande på mig, ska vi inte gå ut och promenera ? 
Snaaart Jack, svarar jag, men känner mig inte stressad av det. Han lägger sig oftast med en suck på golvet och väntar. 
När Ulf åkt iväg till jobbet, så drar jag oftast på mig promenadkläderna och tar en runda med Jack, det känns väldigt bra att få ha honom med på promenaderna igen. Jag kopplar honom i sele och fäster i dragbältet jag har runt höfterna, så även om han rycker till så är risken minimal att operationen ska äventyras.  Ibland tror jag att Jack fattar att han ska vara extra lydig med mig nu :).
Nu är jag faktiskt upp i 30-40 minuters promenader, wauw, något som var självklart för en månad sen är ett tacksamhetsämne idag.
Väl hemma igen, en dusch, bläddra i en tidning, surfa lite, ligga på soffan ett tag och filosofera, människor dyker upp i mina tankar, många ber jag för, skickar ett sms eller slår en signal till någon. 
Jag blir lite frusen och gör upp eld i kaminen, sitter och tittar på elden, njuter när värmen börjar sprida sig.
 
Ibland tittar någon in på en kopp kaffe och lite surr, det är alltid trevligt! 
Jag fixar lite lunch, stickar lite, kanske lägger mig i soffan och tar en tupplur. Ännu har jag inte känt mig sådär effektiv som jag tänkte jag skulle orka vara. Röja i skåp och lådor, gå igenom garderober och rensa, men det kanske kommer......
Jag har inte heller känt mig rastlöst, det förvånar mig, men det kanske också kommer.
 
Så blir det eftermiddag och Ulf kommer hem, och då känns det "som vanligt" igen...........
 
Jag saknar morgonbönerna och kollergorna på jobbet. Ett par gånger har jag tagit mig iväg dit och när jag öppnar dörren, ser ljusen som brinner, elden i kaminen och mina vänner som möter mig med stora kramar, då fylls jag också av tacksamhet och glädje. 
 
En bild från morgonbönerna i Porsökyrkan, vi läser en text tillsammans, reflekterar över den, ibland talar texten för sig själv och det blir inte så mycket funderingar, ibland gör vi riktiga djupdykningar och samtalet blir långt. Vi lägger fram böne- och tacksägelseämnen och den som ansvarar lyfter fram allt inför Gud i bön. Sen blir det fika.
Måndag, tisdag och torsdag kl.8.15 -9.00 är alla välkomna att delta i de morgonbönerna - titta in om du har vägarna förbi. 
 
 

I en sal på lasarettet....

Publicerad 2016-10-24 11:42:00 i Allmänt,

För nästan tre veckor sen låg jag i en sal på lasarettet och var för första gången i mitt 58-åriga liv inlagd på sjukhus. Det i sig är något att vara tacksam över, att ha fått vara så frisk och inte behövt använda mig av sjukvården, förutom fyra förlossningar, men det är ju friskvård.
Jag har under ett par års tid haft domningar och värk i benen, i våras gjordes en magnetröntgen och det konstaterades att jag har Spinal stenos, en förträngning i ryggmärgskanalen som gör att nerverna kommer i kläm, därav värk och domningar.
Efter en lång väntan att få tid på ortopeden i Sunderbyn så fick jag via vårdgarantin en tid bokad på Spine Center i Stockholm. Ett besök i juni för bedömning och nu för tre veckor sen en tid för operation.
 
En konstig känsla att promenera in på en avdelning med känslan av att vara full frisk och veta att i morgon skär dom i mig och jag kommer att ha en rätt lång rehabilitering framför mig. Och jag var ju inte fullt frisk, men ändå ....
 
Dygnen på sal 7 blev betydligt trevligare än jag hade tänkt mig, bl.a. annat för att jag hade en mycket trevlig rumskamrat. Man hinner dela rätt mycket om livet när man ligger bredvid varandra i en sjukhussal, man är där på lika villkor, behandlas lika och murarna rasar på ett förunderligt sätt.
Vårdpersonalen var fantastisk och vi hade fri tillgång till kaffeautomaten :) 
På operationsdagen fick jag vänta till efter lunch på min tid, men den förmiddagen gick väldigt fort, delvis beroende på att jag fick en massa piller som förberedelse inför operationen. Jag gled ut och in i drömmarnas värld hela tiden.
När jag rullades in i operationssalen kände jag mig väldigt vaken och tittade nyfiket runt på de kala väggarna och starkt lysande lamporna. Jag kände mig otroligt trygg, omsluten av den Högstes kärlek, jag visste att det var så många som bad och hade bett för mig. 
Sen det klassiska jag ska försöka hålla mig vaken ett bra tag - men helt plötsligt vaknade jag upp i ett annat rum och kände att jag hade ett ordenlitgt bandage på ryggen.
 
Ett dygn var jag kvar efter operationen sen blev det taxi och flyg hem till Björsbyn. Den resan känns lite som i en dimma. Det gör nog de två veckor som följde också. Jag mådde rätt bra med alla starka värktabletter och blev väl omhändertagen av min käre man, men så här i efterhand inser jag nog att jag har varit ganska påverkad av värk och tabletter. Fick dessutom en elak infektion i såret och kliande eksem av plåstren, men det är ju egentligen små saker. Fantastiskt att ha en man som snabbt upptäckte infektionen och kunde ordna fram penicillin!
 
Vi har också haft besök av de här fantastiska små underverken och deras familjer. Så roligt, fast lite jobbigt att jag inte alls fick lyfta och bära dom mysiga barnbarnen. 
Man kan ju fundera vad de pratar om :) och våran Jack håller koll. Han var nog rätt trött efteråt för det var inte många minuter han fick sova i fred, det var alltid någon av de små som kröp fram till honom och med lite skräckblandad förtjusning sökte kontakt.
 
Tre veckor har gått av sjukskrivningen, ännu återstår ganska många veckor, undrar vad jag kan göra av dom. Promenaderna får bli allt längre, dona på lite här hemma, hoppas att barn, vänner och bekankta tittar in då och då. En stunds prat över en kopp kaffe är aldrig fel. 
 

Vilse i Alperna

Publicerad 2016-09-27 21:09:40 i Allmänt,

Det är redan två veckor sen vi kom hem från vår resa. Det blev en rivstart på jobbet med 40-årsjubileet av vår kyrka. En trevlig helg med ett blandat musikprogram och buffé på lördag och en härlig festmässa på söndag.
Många både nya och gamla vänner och beskanskaper dök upp. Det blev samtal om livet här och nu och hur det var för 20, 30 och 40 år sen. 
 
Förra veckan var jag två dagar på Älvsby folkhögskola, jag har förmånen att få gå en utbildning som heter "själavård för unga". En fantastisk möjlighet att få lära sig mer om hur vi människor fungerar och få öva på samtalets många möjligheter. Det blir träffar ca 1 gång i månaden under hela hösten och däremellan lite läs- och skrivuppgifter.
 
Det är dock en händelse från vår resa som har legat och skvalpat i min hjärna och den vill absolut berättas....
Efter våra fina dagar i Zella am See styrde vi färden mot Innsbruck en tidig förmiddag.
Vi hade i början av resan köpt "vecka Europa" alltså internet så vi kunde surfa tämligen fritt under vår vistelse utomlands. Men den veckan var över så när vi vände tillbaka hade vi inte tillgång till GPS, men vi hade en bra karta med oss och tänkte att det finns ju egentligen bara en väg att följa. I alla fall kändes det så när vi var på väg till Zell am See.
Dom första milen gick problemfritt och det fanns i stort sett bara en självklar väg följa. Så kom vi till ett mindre samhälle, där såg vi som över axeln att det stod väg 165 och pekade mot höger. 
Okej, vi vände bilen och körde åt det hållet för det var ju den vägen vi skulle följa. Det gick bra några kilometer, sen blev vägen allt smalare, det gick uppåt, uppåt en slingrande väg som på en hylla.
Körde vi verkligen här när vi kom, frågade jag Ulf, på en sån här smal väg?? Jag känner verkligen inte igen mig. Vi kan ju inte ens möta en bil här.
Pulsen steg något för mig där bakom ratten, vad gör jag om vi får möte?? Och sen helt plötsligt stod en kalv på vägen.  Jag kröp fram och kalven sprang framför på den smala, smala vägen, sen tog den ett skutt mot sidan och jag tog chansen, gasade på lite, hörde en duns i bilen. Bromsade igen, tittade i backspegeln, kalven verkade ha klarat sig bra, men jag höll på att få hjärtinfarkt!! 
Vi kom till en pytteliten mötesplats, jag körde in där med hög puls, tvärnitade och basunerade ut: nu kör jag inte en meter till, vi måste vara på fel väg!! 
Ulf erbjöd sig såklart att köra, men vi tyckte båda att vi skulle kolla kartan och slå på internet oberoende vad det kostar och kolla var vi befann oss.
När tekniken kom igång så kunde vi mycket tydligt se att vi hade hamnat på fel väg!! Väg 165 som vi skulle följa gick parallellt med där vi var, men några hundra meter nedanför. 
Och den smala slingriga vägen vi befann oss på ledde ut till , tja säkert några fantastiskt vackra platser, men den ledde inte vidare dit vi skulle. 
Tack vare den lilla mötesplatsen lyckades vi svänga bilen och ta oss ner till rätt väg igen. En hälsning från kalven hade vi på bilen i form av lite koskit.
När vi sen fortsatte vår färd funderade vi över hur vi hade tittat, pekade pilen faktiskt åt höger?  Eller hade vi tittat ordentligt, vi antog att skylten pekade ditåt och oreflekterat svängde vi av.
 
Kan vi dra en parallell till vårt liv- känner du att du ibland har haft lite bråttom i en korsning och hamnat på fel väg? Jag tänker att vår Gud har mycket bättre koll på oss än en aldrig så bra Gps, men liksom Gps- en inte visar oss vägen om vi inte slår på den, så tvingar sig Gud inte på oss om vi inte vänder oss till honom och frågar efter hans vilja. 
Jag tror att vi ibland kan ana att vi är på fel väg, men det kan kännas rätt trevligt ändå, tills vi inser att dethär leder ingenstans. Jag måste välja en annan väg. 
Jag känner en stor tacksamhet över att få tänka att Gud har kontrollen, även om vi går vilse i våra liv så kan vi alltid få börja om. Gud ser så mycket längre än vad vi gör!  Visst, ibland lär vi oss otroligt mycket av att få göra våra irrfärder, och ibland gör det ont. 
 
Lär oss be med kung David i Psaltaren 86:11 Visa mig Herre din väg, jag vill vandra i din sanning. Ge mig ett odelat hjärta så att jag vördar ditt namn

Borta bra men .....

Publicerad 2016-09-12 22:08:00 i Allmänt,

Det gamla slitna uttrycket stämmer mycket väl. vi har haft en underbar 30-års resa, men ack så skönt att få landa hemma i det egna huset.
Jag undrar hur vi ska känna det när vi får landa i det himmelska hemmet, när vi här tycker det är så skönt att komma hem. Och att sen få komma hem, hem ..... STORT!
 
Vi lämnade Sirmione och tog tåget till Innsbruk. Jag försökte fota den ena vidunderliga utsikten efter den andra, men foton blir så platta.  Jag kan bara säga - det var vackert!!
 
Vi hade tänkt hyra en bil i Innsbruck och köra vidare direkt mot Zell am See. Men eftersom vår plan för den här resan var att inte boka fast något helt säkert, så fanns det ingen hyrbil till vettigt pris förrän morgonen efter.
 
Tack och lov för det säger jag! Vi bokade ett hotellrum och när vi kommit innanför dörren sjönk vi ihop på sängen som två hösäckar. Nya intryck och främmande språk hela tiden - det tar på orken.
 
Vi kom oss ialla fall ut på en kvällspromenad i gamla stan i Innsbruck och fick oss en god middag.
 
Morgonen därpå började färden mot alptopparna, vilken tur att vi var utvilade när vi satte oss bakom ratten. Det gällde verkligen att hålla tungan rätt i munnen och hålla sig på sin kant i alla serpentinsvängarna, men vi njöt. Ibland stannade vi till och bara tog in atmosfären , och fotade, såklart.
 
En av krökarna :)
 
 
 
Vi var såklart inte ensamma i Zell am See, men speciellt andra dagen på vårt boende kunde man nästan tro det. Vi hade återigen turen med oss att hitta ett litet, mysigt Bed & Breakfast. När vi öppnade fönstret i vårt sovrum, då hörde jag dom - klockorna från skällkon!!
 
I min fantasi har jag tänkt mig ett Alperna där allt är tyst och vackert och så hör man då och då klangen från en klocka på korna - så var det!!
 
Kanske det är för att jag är bonddotter från början som det ofta finns en längtan till det naturnära. Vägen upp till huset var en upplevelse i sig, kanske hundrafemtio meter,lång, MEN slingrig och snäva kurvor och uppåt, uppåt, uppåt. Vi trodden nästan vi hade kört fel, men icke, där stod det trevliga huset, med korna som granne.
Det här är utsikten från altanen på vårt boende - det ni!! 
 
Den obligatoriska turen med linbanan upp till en av de högsta topparna gjorde vi också - och visst var det härligt att utan ansträngnig stå där, liksom på världens tak och beskåda allt det vackra.
 
Jag tänkte att vår tro på Jesus som vår Frälsare är som en linbana, det är bara att stiga på och åka med. Han har gjort allt för oss och vi kan inte göra någonting själva för vår frälsning. Lika lite som vi kan göra någonting för att komma snabbare upp när vi väl har stigt på linbanan.
 
Vägen tillbaka till Innsbruck var lika hänförande och vi njöt verkligen av turen. Själva resandet var en stor del av målet!!
Vi lämnade bilen och steg på tåget till München. Där blev det i princip bara en hotellnatt och idag har flyget tagit oss hem till Luleå! 
Tacksamma över allt vi fått dela och uppleva ska vi försöka anpassa oss till vardagslivet igen! 
 
Och det känns också bra! 

Sirmione och packningen

Publicerad 2016-09-07 21:13:03 i Allmänt,

Vi har nu varit i Sirmione ett par dar, vandrat längs sjön och njutit av den storslagna naturen. Underbart också att bada i det ljumma vattnet! Vi bor innanför murarna i den gamla delen av stan - gränderna är smala och bara viss biltrafik är tillåten.  
Jag kan höra historiens vingslag - här kommer några bilder....
 
 
 Och så en bild på min kära livs - och reskamrat 
 
Även om stället är underbart har jag aldrig varit på något ställe där det har trängts så många turister på samma ytor när det närmar sig middagstid. Det bara kryllar av människor. Jag är glad att vi packar ihop imorgon och drar vidare till Österrike.
 
Så var det det där med att packa ihop! Jag tittar i kappsäcken där mer än hälften av kläderna ligger orörda. Vi skulle resa med lätt packning och hemma kände jag mig ganska nöjd med mina klädval men, men....SÅ mycket onödigt jag har dragit med mig.
När vi kommer hem ska jag skriva en lista på vad jag verkligen använde och spara till nästa liknande resa!! 
En grej som vi nästan alltid har med oss på resor är en minivattenkokare. Helt perfekt att ha på hotellrummet för att koka en kopp kaffe eller te närhelst man blir sugen.  Jag vet jag är lite nörd när det gäller kaffe, men det bjuder jag på! 
 
När jag stod där och packade ihop alla onödiga kläder och prylar vi dragit med oss, funderade jag över livet. 
Visst är det så att vi ibland drar med oss onödigt bagage i vår livsryggsäck. Saker vi oroar oss över, saker vi har svårt att glömma och förlåta, kanske sånt vi gjort mot någon annan, som vi borde reda ut och be om förlåtelse för.
 
Jesus säger att vi får komma med allt till honom - för mitt ok är ljuvligt och min börda är lätt.  Och som det står i Psaltaren 55:22 Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig!
Varför bära på sånt som vi ändå inte kan göra något åt - ja, jag vet, det är lätt att säga och skriva, men svårare i praktiken.
 
På den här resan övar vi oss att ta en dag i sänder. I morgon vet vi att en taxi tar oss till järnvägsstationen i Desenzano, där ska vi köpa tågbiljetter till Innsbruck, sen har vi lämnat åt morgondagen (i Guds händer) om vi ska stanna kvar där en natt eller hyra bil och köra mot Zell AM See. 
 

Italien - 30-årsresa

Publicerad 2016-09-06 15:53:00 i Allmänt,

Trev veckor på jobbet har gått fort. Rätt intensiva dagar med planering för 40-års jubiléet av Porsökyrkan, tankar inför hösten och utbildningsdagar i Skellefteå. 
 
Hemmavid har vi haft besök av dottern med barnbarn och samtidigt planerat det sista inför får vår 30-åriga bröllopsresa.
 
I detta nu sitter jag på vårt hotellrum i Sirmione vid Gardasjön. Vi har haft några intensiva dagar men har nu ett par "bara vara dagar" framför oss.
 
Vi flög till Pisa och checkade in på ett Bed&Breakfast där - ett enkelt ställe med en härlig atmosfär. När vi satt i trädgården och njöt  av frukosten, tittade jag mig omkring och tänkte att det är inte det fina och flashiga som gör att man trivs. Huset skulle ha mått bra av målarfärg, möblerna i trädgården var olika, blomkrukor med frodiga växter stod lite här och var, men det var något fridfullt över stället. Fåglarna kvittrade och vi bara mådde så gott.
Stället hette B&B Casa Marconi och rekommenderas varmt.
 
Vi packade ihop våra prylar och promenerade iväg till järnvägsstationen! Just det gjorde vi - valde att skippa turen till lutande tornet. Vi har bestämt oss för att vi inte kan och hinner uppleva allt på en resa.
 
Tågresan tog oss genom Italiens böljande vackra landskap till Pischiera nära Gardasjön. Jag satt och tänkte att tågen i Italien är som i Finland, man kan ställa klockan efter dom, men på nästsista sträckan hände det, vi blev en kvart försenade och missade anslutningen till sista destinationen. Det innebar dock enbart en timmes extra väntan.
 
Väl framme i Peschiera kollade vi var hotellet låg. 3,3 km bort, enkelt val att ta en taxi istället för att promenera.
Taxin körde iväg, allt längre bort från civilsationen, vi satt och undrande båda två var vi skulle hamna.
Vi kom till ett fint hotell, fast mitt ut i ingenting!! Hur blev det så här fel?? 
Vi lärde oss att man ska kolla noga på kartan, hur långa avstånden är i verkligheten och inte bara anta att det ser ut som ett par kvarter från sjön. 
 
Så vad gjorde vi? Njöt av en god middag på en pizzeria som trots allt fanns i närheten och bokade om till ett annat hotell väldigt nära Gardasjön dit vi åkte följande dag. 
 
Idag har vi promenerat längs Gardasjön, njutit av vyerna, badat i det ljumma vattnet och mått allmänt bra.
 
Samtalsämnen tar inte slut - Ibland pratar vi om nuet, hur vi tänker framåt, ibland går vi tillbaka i tiden och försöker komma ihåg hur de var våra första gemensamma år, småbarnstiden med sina bekymmer och glädjeämnen. Vi konstaterade dock att vi är tacksamma över att vi inte hade kampen mot skärmar som dagens föräldrar har, varken för egen del eller barnens del.
Jag gruvade mig för tonårstiden och visst var det stormigt ibland och dörrarna kunde smällas igen lite hårt, men vi hittade igen varandra och livet rullade på. 
Jag påminner mig vad en av sönerna sa efter en konflikt, när jag försäkrade honom att jag älskar honom fast jag är arg ibland. Svaret löd tvärsäkert: Jag vet, ni är genetiskt programmerade att älska oss!! 
 
Tänk om vi skulle förstå att det är likadant med vår Gud, han älskar oss alltid oavsett hur det känns för oss.
Det är nog den tro och förtröstan som har burit oss också genom våra trettio år tillsammans och vi hoppas den ska få fortsätta bära oss framöver. 
 
Trots att detta inte är en sol-och badresa så ska vi nu gå ut igen och ta en timme eller två vid hotellets pool :)

En lördagkväll

Publicerad 2016-08-13 22:38:12 i Allmänt,

Jag sitter här med tända ljus och njuter av det sken dom sprider och utanför är det mörkt, återigen är vi på väg mot hösten och mörkret!  Men det betyder också att vi får tända fler ljus!! 
 
Jag kommer att tänka på en strof från en dikt -
 
var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där
det finns ju inga stjärnor där inget mörker är
 
Livet är bra konstigt, men orden i dikten är så sanna. Just därför att vi har upplevt prövningar och svårigheter i livet så är tacksamheten stor när den vanliga vardagen fungerar, den är som fylld med stjärnor. 
 
Ikväll känner jag en saknad att vi inte är på stormötet i Kållby i helgen, men i år blev det såhär - nästa år får vi planera bättre. Tack vare sändningen över nätet kan vi ändå vara med på ett hörn, och sen får vi lite liverapporter :)! Det är vi glada över! 
 
 

Allt har sin tid

Publicerad 2016-08-07 19:30:45 i Allmänt,

Det har varit en ovanlig sommar för vår familj - INGEN har bott i stugan förrän nu i augusti när vi kom ner. Det vanliga de senaste 20 åren har varit att när skolan slutar har antingen hela familjen, en eller flera av våra barn åkt till stugan för att sommarjobba här i trakten.
Första åren jobbade såklart ingen men jag hade en uppehållstjänst och var ledig hela sommaren. Så fort examensdagen var avklarad packades bilen och det bar iväg. 
 
Så har det inte varit denna sommar - barnen har sina egna liv, två i Luleå och två just nu, här i Österbotten och stugan har stått tom till största delen. 
 
Gång på gång har vi sagt åt varandra att det känns konstigt, som att vi väntar att någon ska komma hem. Lite vemodigt känns det också. Samtidigt är det gott att livet har sin gång, att alla hittar sin plats i livet.
 
Det är inte så att vi vantrivs att vara tvåens, mera ett konstaterande att livet växlar! Och fortfarande trillar ju barnen med sina familjer in här titt som tätt! Sen får vi ser hur vårt stugliv  ser ut nästa sommar! 
 
Igår hade vi en underbar eftermiddag och kväll på Mässkär i syster Carins och Mikaels stuga. Fint väder, god mat, trevlig gemenskap, bastubad och dopp i havet. Munnarna gick i ett, många glada skratt och gamla minnen blir det. 
 
Idag gick jag och Ulf en bit av den vandringsled som de har ställt iordning här i byn. Jag njuter av skogsvandring, stigen som slingrar sig framåt, man vet inte riktigt hur den går men framåt går det. Tystnaden men ändå skogens surr av fåglar och allehanda djur. Och sen doften - det doftar alltid på ett speciellt sätt i skogen. Jag tror att det är just doften som gör att jag fascineras och förs tillbaka sisådär 50 år i tiden, när jag fick följa med pappa till skogen och hugga.....
 
Jag gillar övervuxna stenar, jag får lite samma känsla som när jag går in i en gammal kyrka - tänk om den kunde berätta allt den har varit med om genom århundraden...
 
När vi kom hem blev det ett snabbt dopp i ån och sen till bönhuset på gudstjänst! En stor gudstjänstlokal, rätt välfylld och väldigt ung medelålder. Jag känner igen många,  det är gamla vänner och många släktingar. Men sen är det en uppväxande generation som jag inte alls har koll på. Hos vissa kan jag ana släktdragen, men annars är det bara att konstatera att det är över 30 år sen jag flyttade...
Dock fylls jag fortfarande av en varm känsla av gemenskap, vi delar en historia, vi delar en tro, vi är en skara som är på väg mot samma mål.
Efteråt stannade många till hälsade och pratade, vi delade livet en stund. 
 
Jag fylls återigen av tacksamhet

Oskrivna blad

Publicerad 2016-08-05 19:52:18 i Allmänt,

För ett par veckor sen hade vi en lång räcka med oskrivna blad framför oss. SEMESTER! Och ingenting inplanerat! 
En ny upplevelse för oss och jag tror även för våra närmaste. 
En helt blank kalender och låta dagarna fyllas med det som känns bra för dagen. 
 
Kanske jag inte är helt sanningsenlig när jag tänker efter! Vi hade en förlängning av altanen på gång och lite jobb runt huset vi tänkt göra. Men ingen tidsplan - absolut inte.
 
Och de två veckorna har varit precis så sköna som jag tänkte mig. Fyllts med lite småjobb, promenader, cykelturer, altanhäng, bokläsning, umgänge med familj och vänner.
 
En av morgonpromenaderna blev lite speciell. Jag hade tänkt gå min runda,  och knallade iväg efter grusvägen som går förbi vårt hus en när jag passerat ängarna och skulle svänga in på stigen genom skogen så står det här i vår väg
En häst som hade tagit sig ut ur hagen. I ärlighetens namn så är jag inte rädd för hästar, jag har ägt en själv. MEN vår hund gillar inte hästar, han brukar tokskälla åt dom, och jag ser scenariot framför mig - en skällande hund och en sparkande häst. Så nej tack, jag fick snällt vända om och gå samma väg tillbaka.
 
Jag tänker på livet, hur vi planerar och funderar hur vi ska ha det eller vad vi ska göra, och det är inte fel. Men helt plötsligt kan det stå en "häst" i vägen och vi får helt vända om och börja på nytt.
Ibland tänker jag att det är Guds vägledning dom hinder som uppstår i vår planering. Ibland inte, men hindren hjälper oss att tänka ett varv till - och JO, lever vi med en bön om vägledning så är ju Gud med i allt. 
 
Just nu sitter jag i gungan på vår altan i stugan och tar in tystnaden och stillheten med denna vackra vy framför mig.
Jag kan höra fågelsång och lite ljud från bilarna som kör längs landsvägen i byn, men annars bara tyst och lugnt! 
Vi har under dagen fått njuta av båda barnbarnen och deras föräldrar - tacksamhet fyller mig! 
 
Och morgondagen är inte längre ett oskrivet blad, då ska vi  syskon med respektive träffas på Mässkär! Eller mest troligt - om det inte står en häst i vägen :)!
 
För egentligen är ju alla dagar oskrivna blad hur mycket vi än planerar - farmor Matildas ord ringer i mina öron  - Mänskan spår men Gud rår

Vad har format din tro?

Publicerad 2016-03-20 22:39:34 i Allmänt,

Vilket jobb jag har - är alldeles uppfylld efter dagens arbete. Ungdomarna som går församlingens ledarutbildning har haft en träff i Porsökyrkan. Dagens tema var kommunikation.
 
Kommunikation kan vara väldigt mycket, men bland annat fick de öva sig i att lägga ord på sin egen Guds bild och på sin egen tro.
Vi hade ett antal svartvita bilder och utifrån dom fick de välja en bild som beskrev deras Gudsbild och tro som den ser ut just nu. Det blev många starka berättelser. En tog en bild på en stenmur och sade att hon känner att tron består av olika saker hon lärt sig, människor hon mött och att den byggs på alltmer.
Så sant - en levande tro växer och växlar från dag till dag.
 
Alla vi som var där gjorde en tidslinje över vår kristna tro. Tänk igenom ditt liv, vilka personer har betytt mycket för dig och din tro, vilka händelser har påverkat dig, tider med svårigheter, tider när livet varit lätt.
 
Också en helig stund när vi fick ta del av varandras berättelser. 
 
Vad har format mig och min tro? Mina kära föräldrar såklart, deras sätt att leva sin tro, aftonbönen var viktig, söndagsskolan där farbror Ivar på ett enkelt sätt berättade om barnavännen Jesus. Att växa upp i ett kristet sammanhang med kristna vänner. 
 
Perioder när det inte var så lätt alla gånger att säga att jag var kristen!  En svartvit period när jag var helt solklar med vad som var rätt och fel, vem som var kristen och inte. Sen förstod jag mer och mer att kristen tro inte är vad du gör eller inte gör - kristen tro är nåd och förlåtelse genom Jesus. Den är en relation i tillit med Gud.
Jag tänkte ibland, hur skulle mitt liv se ut om jag tog bort allt som hade med kristen tro att göra.... Vet ni vad jag såg -tomhet- ekande tomhet. 
 
Jag har gått igenom perioder när jag har tyckt att Gud har varit långt borta. Perioder när jag bett och bett och tyckt att jag ropat i mörker utan att få svar!   Ändå fått uppleva hur Gud har burit, funnits där trots allt. Kanske genom en vän som hört av sig, genom ett bibelord som kom till mig eller på något annat sätt har Gud velat säga: När du såg bara ett par fotspår i sanden, då bar jag dig!!  Många känner säkert igen dikten Fotspår i sanden. 
 
Jag tänker på människor som jag mött på olika sätt som har betytt mycket för mig och för min tro Vänner som jag delat smått och stort med, samtal i förtroende när vi stått och skalat morötter inför en middag i kyrkan Eller kanske städat efteråt!
Många, många passerar för min inre syn! Bibel och bönegruppen, samtalsgrupp för kvinnor, kollegor på jobbet...
Såklart min älskade livskamrat som jag får dela tro med, så helt fantastiskt att få ha en gemensam värdegrund att bygga vår relation och vårt gemensamma liv på.  
 
Bönen och de morgonböner vi börjar varje dag med på jobbet har blivit en viktig del av mitt liv. Att få dela några tankar utifrån ett bibelord, prata om böneämen man bär på, stort som smått och sen lyfta fram det tillsammans inför vår Herre - det är stort - det ger kraft och styrka även de svartaste dagarna. Det ger glädje och lovsång i livets vardag. 
 
Hur ser din livslinje ut? Vem eller vad har påverkat dig och din kristna tro så att du är den du är idag?

Den perfekta ytan

Publicerad 2016-03-17 15:44:30 i Allmänt,

Det här med att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar, fungerar inte för mig. Jag trodde verkligen det när jag gick med i utmaningen, men icke! Så nu fortsätter jag att skriva när andan faller på.
 
Jag har varit hemma från jobbet ett par dagar för att förkylningen har hunnit ikapp mig. Jag brukar så kaxigt säga att jag aldrig är sjuk, och jag är väldigt sällan sjuk. Men på tisdagkväll var jag tvungen att inse att nu hade takdroppet nått min näsa och kraxandet min strupe. 
 
Gårdagen förflöt mestadels i vågrätt läge, också idag har jag tagit det rätt lugnt. Vissa saker har dock kliat i fingrarna och jag har varit tvungen och gå med dammtrasan lite här och där.
 
På söndag ska vårt hus vara visningshus, inte för att vi ska sälja det men för att Fiskarhedenvillan vill använda det i reklamsyfte. Vi tackade med glädje ja till det för några månader sen. Dels för att vi är väldigt nöjda och glada över vårt hus, men också som en morot för oss själva att lyckas få till det där sista för att allt ska vara i sin ordning.
Gå igenom de sista kartongerna i garaget, ordna upp i förrådet, helst städa alla skåp och lådor också.
 
Dagen närmar sig med stormsteg och ambitionsnivån har sjunkit något. Huvudsaken att det ser snyggt ut på ytan! Bort med alla onödiga prylar, in i garderoberna med dom! Dom dörrarna ska ändå inte öppnas. Fönstren då, vi putsar de värsta fläckarna och är nöjda så. De ska ju inte kolla hur välputsat vi har, men ändå - vårsolen lyser starkt!!
 
Jag kan ju inte låta bli att tänka på oss människor, är det inte ofta så att ytan är så viktig. Huvudsaken att allt ser bra ut, skavankerna i livet slänger vi in i en garderob och stänger dörren. Vi låtsas inte om att vi har dåliga dagar och att oron tär oss ibland. Leende svarar vi att allt är bra när någon frågar hur det är, fast det kan kännas som att livet är rätt tufft.
Jag är medveten om att det kan leda till en väldigt konstig stämning om man svarar något annat än BRA, när någon frågar hur det är. Möjligen kan man sträcka sig till att säga "som vanligt".
Vad händer om jag en jobbig dag tappar masken och säger som det är? Någon blir kanske förskräckt och går sin väg, en annan kanske med varsamhet tar emot min berättelse, berättar även sin historia och jag får en ny vän. 
 
Tacksam är jag över att en alltid ser hur jag har det, ser hur jag mår och ser vad jag bär på. Vår Herres kärlek är starkare än vårsolen och lyser upp de allra dammigaste vråna i mitt inre. Jag behöver inte dölja något, jag kan i trygg förtröstan komma som jag är och lägga fram allt inför honom.  Och jag vet att Jesu förlåtande kärlek röjer bort det svartaste fläckarna och ger tröst i de svåraste stunderna. Jag kan känna mig upprättad, stark och får börja om igen. 
 
Tack och lov finns det också många dagar då jag med öppet leende kan svara MYCKET BRA på frågan hur det är - vårsolen lyser, takdroppet är igång och livet känns gott. Även dessa dagar är det gott att veta att Jesus finns med i mitt liv. 

Eftervärme

Publicerad 2016-03-10 21:32:55 i Allmänt,

Eftevärme, det använder man när man ska grädda någonting i ugnen och det ska vara där länge på svag värme. Jag tror nog uttrycket kommer från den tiden när vi använde oss av vedeldade ugnar. Då hade man först en rejäl brasa för att värma upp ugnen rejält, sen när bröden var gräddade kunde man grädda någonting annat på eftervärmen.

Här håller vi på och värmer upp bakugnen i Poröns bagarstuga.
Men rubriken syftar på en helt annan eftervärme, när man har varit med om något trevligt, något som känns gott och det värmer en flera dagar efteråt.
Förra helgen var en sådan helg, förutom föredrag,kvinnokväll, få umgås med dottern, ha mormors tid, så har systeryster fyllt femtio. Hon passade på att ha sin fest för oss syskon med respektive när vi ändå var i trakten.
En fantastiskt trevlig kväll, mycket prat om det som varit. Vi berättade alla något från barndomen som vi kom ihåg speciellt om festföremålet, så roligt att höra de andras berättelser.
 
Såklart måste vi också dela allt som pågår nu i våra familjer och det är en hel del när det finns 31 syskonbarn!! 
Vilken rikedom och välsignelse att vara många syskon, att hålla sams och ha trevligt tillsammans. Vår äldsta bror fattas oss, men hans familj finns alltid med i våra tankar. 
 
Som en extra trevlig avslutning på helgen blev vi bjudna på lunch till dotterns svärföräldrar innan vi åkte hem på söndag. God mat och trevlig samvaro.
Vägen tur retur är hundra mil, men vi försöker tänka att resan är en del av målet och rätt mycket hinner avhandlas under bilresan. Många idéer har kläckts under alla dessa resor som blivit genom  åren. 
Under veckan som gått har jag med tacksamhet och värme tänkt tillbaka på helgen som var. Jag känner mig rikt välsignad. 
 
Eftervärme kan jag också känna efter en gudstjänst som berört mig - inte alla gudstjänster berör - tyvärr. Men ibland händer det att det spelas på en sträng som dallrar till djupt därinne och det blir en genklang som bär. 
Man vet aldrig när det sker, man kan inte bestämma sig för det, men ibland händer det.  Jag tror det är nåd! Jag tänker att vi får ett sådant möte när vi som bäst behöver det! 

Att vara mormor #Blogg100 5

Publicerad 2016-03-07 21:08:39 i Allmänt,

I helgen har jag också haft äran att vara mormor på riktigt. Det är väldigt annorlunda mot att vara mamma till en liten baby. Jag kände så tydligt vem som hade bäst hand med att trösta, vem som kände igen hungergråten eller om det var något annat som var fel. Och det var inte jag!!
 
Men jag njöt av att sitta med det lilla knytet i gungstolen, tiden stod stilla och ett lugn som bara skapas av en sovande baby lade sig omkring mig. Det kändes som om jag hade kunnat sitta där hur länge som helst! 
 
Jag hade inte glömt hur man byter blöja även om det kändes som om det var i ett annat liv jag gjorde det senast. 
Och det var i ett annat liv - i småbarnslivet för snart 20 år sen. Då trodde jag aldrig att den perioden skulle ta slut, med facit i hand var det som ett ögonblick. Allt har sin tid! 
 
Vilken gåva det är att få njuta av dessa barnbarn, livets efterrätt!  

Håll kärleken levande

Publicerad 2016-03-07 20:40:43 i Allmänt,

I fredags hade jag äran att prata på temat "håll kärleken levande" på en kvinnokväll i Jakobstad. Ämnet är ju synnerligen intressant och ingen lär väl bli fullärd. Vi kan alltid dela erfarenheter och lära oss av varandra.
 
Vad är då viktig i en relation för att hålla kärleken levande. Forskningen säger att beslutet är väldigt viktigt - att vi verkligen har bestämt oss för att hålla ihop "tills döden skiljer oss åt" sägs det i vissa vigselformulär.  Det gäller att inte ge upp fast det känns svajigt. 
 
Och svajar gör det ibland, det finns en generell kurva som de flesta känner igen sig i, från förälskelse, romantik, tvåsamhet, till ifrågasättande och krisperioder. Men kom ihåg att kärleken inte behöver ta slut för att det är jobbigt.
 
Prata om det som är jobbigt, försök påminna varandra hur den första underbara tiden var. Den enda du kan ändra på är dig själv - tänk ofta - hur kan jag vara den bästa för min partner!
 
Hur ser er tidstårta ut - fundera över vad som är viktigt i ert liv och hur mycket tid dom olika sakerna ska ta! Hur använder vi alla skärmar, vi är här men inte nu! Kan det vara värt att bestämma att ha skärmfritt nån timme varje kväll, en kväll i veckan eller liknande. 
 
Prioritera tid tillsammans och glöm inte att ha roligt!  Små saker i vardagen har stor betydelse, omsorg, en kram, en smekning i håret när man går förbi! Sluta aldrig säga tack och att ge varandra komplimanger!
 
När konflikter dyker upp, sopa inte under mattan, försök att prata om det som är utan att bli historik! Beskriv hur du känner dig istället för att anklaga... var frikostig med att förlåta! 


 
Allt det här och en hel del till fick vi dela, låter väl lätt som en plätt eller hur?? 
 
Faktum är att mer än 50 % av alla förhållande håller, det är väl en tröst.
Vi firar snart 30 år som gifta och fortfarande kan jag säga att det var den bästa dagen i mitt liv när jag träffade min man. Så kämpa på vänner och vårda din relation, vill man plocka fler rosor så får man plantera fler buskar.
 
Kärlek är det enda som blir mer när man slösar med den! 
 

Följa spåret. 3 #blogg100

Publicerad 2016-03-03 21:01:56 i Allmänt,

Yes, jag gjorde det - för första gången den här säsongen sprängde jag milen! Det kändes bra men som ni förstår behövs det en hel del träning till för att fixa 3 milen på Dundret på ett bekvämt sätt. Men nu är jag på gång ....
 
Jag njuter verkligen av skidåkningen även om mina armar skriker plågat mellan varven. Jag gillar att vara i skogen och känna att jag hinner ikapp mina egna tankar.
 
När man åker längdskidor så följer man spåret, ibland går det plant, så kämpar man sig uppför en backe och efter ett tag så får man njuta av en underbar nedförsbacke. Jag ser inte så långt fram hur det går men det är bara att följa spåret så vet jag att jag kommer säkert i mål
 
Tänk om det är med livet som med ett skidspår, det ligger framför mig prydligt uppdraget. Ibland går det plant, vardagen rullar bara på, sen kommer en uppförsbacke och man får kämpa för att orka med livet. Oftast växlar det igen och man kan få njuta av att livet känns gott. Och jag vill tro att livet ligger utstakat framför mig, det finns en plan, även om jag inte ser den. 
När jag åker på Ormberget så korsar spåren varandra här och där, ibland delar sig spåret och går åt olika håll. Så är det också med livet, ibland står vi där vid vägskälen och undrar hur vi ska gå. ibland kvittar det, vi kommer till samma ställe oberoende vilken väg vi väljer. Det är inte alltid lätt att veta. Jag vill ändå tro att vi genom bönen har en inre kompass och lyssnar vi på den rösten hamnar vi oftast rätt om vi ger oss tid att vänta...
I Jeremia 31:9 står det han (Gud) ska leda dem där de går bedjande fram.  Så gick mina tankar där i skogen.
 
Väl hemma blev det bastu, torsdagsmiddag med ärtsoppa och våfflor och sen plockade vi fram våra resväskor och började packa.
 
I morgonbitti styr vi kosan söderut för att tillbringa helgen med vår dotter och dotterdotter medan svärsonen ska kämpa i Vasaloppsspåret! 
 
 
 
 
 

Festernas dag

Publicerad 2016-03-02 21:39:00 i Allmänt,

Från min barndom kommer jag ihåg tant Mona, en ensamstående kvinna med ett fantasktiskt stort hjärta för sina medmänniskor, ja för alla människor som hon mötte. Hon lärde mig att man ska ta tillvara tillfällen att ha fest. Hon firade med stora kalas när hon fyllde jämt. Det finns så många vardagar, så varför inte ta tillfället i akt och fira när man har chansen, sa hon ofta. 
Tant Mona lever fortfarande men nu tillåter hennes hälsa och nedsatta syn inte att ha så många fester. 
 
Jag har ofta kommit ihåg hennes kloka ord och det har nog peppat mig att ordna till fest oftare än det annars skulle ha blivit. Visst är det förenat med lite anstränging att ha fest, men jag har aldrig ångrat mig efteråt. Det är alltid trevligt att träffa sina vänner och släktingar.
 
Ikväll har vi firat vår 22-åring, en förlovning och en examen - otroligt mycket att vara glad, stolt och tacksam över. Vi var inte så många men trevligt hade vi ändå. 
 
Roligt är det också när man vet att man hittat den perfekta presenten. Vår yngsta hade pratat om ett par speciella skor som han ville ha när han tränar crossfit. De var betydligt dyrare än det vi brukar ge i present en "vanlig" födelsedag, men vi gick ihop allihopa och så fick han sina skor. 
Så här lycklig var han när han provade dom. Till saken hör att han varit arbetssökande ett bra tag, så då förstår ni att drömskorna gjorde honom lycklig.
 
Jag tror att vi människor mår bra av att få längta och vänta på att få saker eller vänta på att saker ska hända. Mycket i våra liv är bara en knapptryckning bort, vi googlar, vi beställer, vi skickar sms och får svar direkt, annars är det något som är fel......
 
Att vänta och längta och sedan få det ger en större glädje än om man får allting direkt.......
 
 

Utmaningar

Publicerad 2016-03-01 22:39:31 i Allmänt,

Tack vare min kusin Ingela ska jag delta i en bloggutmaning  #blogg100 . Jag ska publicera ett nytt blogginlägg varje dag i 100 dagar! 
 
Jag lovar inte att varje inlägg innehåller djuplodande tankar och kloka visdomsord, men kanske det kommer ett guldkorn då och då. I övrigt kommer det att handla om vardagen, tro och liv.
 
Den här vintern har gått med rasande fart, kanske tack vare att det har hänt så många trevligheter i vår familj. Eller vad sägs om en förlovning,  en som har tagit sin examen och två alldeles underbara barnbarn, födda med ca 2 veckors mellanrum! Ganska turbulent - och stort! 
 
Vi har också hunnit njuta av en veckas sol och värme mellan förlossningarna!
 
Vi har hållit båda guldklimparna i våra armar. Den ena barnet är döpt och det andra dopet blir om någar veckor. Så ni förstår att det har varit fullt upp för de nya mor-och farföräldrarna. Jag misstänker att bloggen då och då kommer att handla om de nya titlarna! 
 
Nästa utmaning - jag och ett par arbetskamrater har bestämt att åka Dundret runt, 3 eller 4,6 mil, så nu gäller det att nöta spåren på Ormberget. Tillsvidare har jag inte många mil i kroppen, men tittar man på vädret framöver så ser det bra ut för oss skidåkare. Mina armar känns fortfarande som spagetti när jag åker. Min kloke man säger att jag även bör tänka på att träna magmusklerna extra mycket! Mycket träning kommer att stå på schemat framöver! 
 
Jag har fått vara med och starta upp en samtalsgrupp för kvinnor med temat kristen tro. Vi har pratat om kristna förebilder, om bön, delat tankar om varför man är kristen osv osv. En gemenskap som är viktig för mig.
 
Just nu är det sportlov, gårdagen på jobbet var hektisk men otroligt rolig och givande. Vi hade sportlovskul med nästan 100 besökande. Pyssel, fika, lek och sång för olika åldrar och en gemensam lunch för alla.
 
För övrigt kommer veckan på jobbet bli rätt lugn, tror jag. Det vet man riktigt aldrig, för rätt vad det är kommer det in människor I kyrkan som behöver det en eller det andra. Rätt fantastiskt att vår lilla Porsökyrkan ändå får vara som "kyrkan mitt i byn" dit nya människor vågar söka sig allt som oftast. 
En härlig arbetsplats med många utmaningar... 
 
 
 

Tillbakablick och framåt

Publicerad 2016-01-05 23:19:00 i Allmänt,

Så är det 2016, helt plötsligt och dagarna har faktistkt redan blivit liiite längre och ljusare. En liten tillbakablick på 2015. Det var ett bra år, vardagen rullade på och livet var gott kan jag nog säga. Självklart fanns det något orosmoln och sådant man kunde bekymra sig över, men inget som tog över livet helt och hållet. Det är jag tacksam för. 
 
Under hösten så berördes väl allas våra liv av de stora flyktingströmmarna - så också för mig. Jag fick vara en del av den grupp som tog emot flyktingarna på järnvägsstationen, gav dom ett leende och en kopp varm soppa innan de reste vidare. Att få möta så många, se deras utsatthet, trötthet men också deras kämpaglöd och  deras längtan efter ett "vanligt" liv igen förändrade min syn på flyktingar och det är jag glad för. 
Framför allt tanken att det är inte en grupp flyktingar, det är enskilda människor med olika levnadsöden, olika tro, olika längtan och behov.
 
Nu ser jag fram emot 2016 med glad förväntan, många trevligheter är på gång. Två barnbarn hoppas vi snart föds, och andra festligheter kan vi ana vid horisonten. 
 
Just ikväll känner jag mig oerhört tacksam över den gemenskap vi får dela i vår bibel/bönegrupp. Temat för denna träff handlade om stress och "bråttomsjukan". Vad gör det med oss att alltid ha fullteckande almanackor? Vad händer med relationen till Gud, relationer i vår familj, till våra vänner eller andra runtomkring oss? 
 
När vi har för mycket i våra liv, vad stryker vi först? Är det inte ofta gudstjänsten och bönestunderna som ryker? Eller kanske det är umgänget med våra vänner som får utebli. Vi  stryker det som vi egentligen vet är viktigt och ger oss energi - varför???
 
Vi uppmanade oss själva och varandra att fundera över vad som verkligen känns viktigt i livet och vad som är värt att prioritera. 
Vår bön för kvällen fick bli att Gud ska hjälpa oss att prioritera och visa oss på vilket sätt vi kan vara hans redskap. 

Fiskeresa

Publicerad 2015-11-07 18:49:28 i Allmänt,

Jag befinner mig i Saltströmmen utanför Bodö på fiskeresa med min man och två av våra söner. Vi har pratat om det under sensommaren och hösten men haft svårt att bestämma oss. Men så plötsligt en söndag kände vi, varför bara prata, nu bokar vi en stuga. Sagt och gjort, fram med datorn och fort var det gjort!!!
 
Vi kom igår mitt på dagen och hade sett fram emot att installera oss i stugan, äta en varm lunch, byta kläder och gå ner till fjorden och fiska. 
Så blev det inte, vår stuga som vi bokat, var upptagen fram till 14.30 och alla andra stugor var bebodda av asylsökande. 
 
Jaha - vad gör vi nu då? Vi satte oss i bilen, tog fram våra medhavda smörgåsar som fanns kvar, och pizzabullar (som var frysta fortfarande för de hade legat i takboxen), till det ljummet kaffe ur termosen. Det smakade ändå rätt gott och alla blev mätta. 
Vi körde till en parkering nära fjorden, letade fram våra varma underställ, fleecetröjor, jackor och friluftsbyxor och i snålblåsten utanför bilen bytte vi om och gjorde oss klara för att fiska! 
INGEN beklagade sig med minsta ord eller suck - en eloge till oss alla. Men visst njöt vi sen vid 16-tiden när vi fick komma in i vår mysiga campingstuga.
Kanske påverkades vi undermedvetet av att veta att människor efter månader på flykt hade fått sin fristad på området - vad spelar då några timmar utan stuga för roll!! 
 
Trevligt och vilsamt har vi det och en del fisk har det blivit. Jag fiskar inte men håller dom sällskap på stranden eller går långpromenader med Jack.
 
Det blir mörkt rätt tidigt så lite stugliv hinner vi också med, läser böcker, löser korsord, lyssnar på musik och umgås. 
 
Att åka på en fiskeresa är nästan som att åka på retreat - stillhet och ro, njuta av Guds fantastiska natur, inga krav, bara vara!! Tacksam!!

Vad händer?

Publicerad 2015-10-24 22:59:35 i Allmänt,

Nästan en hel månad har gått sen förra inlägget - vad händer? Jag  har tankar och reflektioner som jag tänkt skriva om men det blir tvärstopp någonstans mellan hjärna, hjärta och fingrarna på tangenterna. 
 
Händelserika veckor har det varit, trevliga middagsgäster, mycket familjetid, barn med respektive på besök. Gulliga gravidmagar och mycket prat om barnvagnar och babygrejer. 
 
Umgänge med goda vänner, bibelsamtal och bön, fördjupas och förundras, fråga och inte alltid hitta svaret.
Dagar med oro och mycket funderingar som övergår i lugn och tacksamhet.
 
Många kontakter på jobbet, skolbesök, planeringar och konfirmandträffar. Möten med en människa som i sin förtvivlan berättar om allt dumt den gjort och ångrar. Få berätta evangeliet om att börja på nytt genom förlåtelsen i Jesus. Vilket jobb jag har!!
 
Möten med flyktingar på stationen. Få se barnens glädje över några kritor och ett ritblock och en tacksam blick från en trött förälder.  Få ge en mugg värmande soppa till en frusen man. Hur vägleddes jag till dom uppgifterna? Vad händer? 
 
Mycket i mitt liv bara händer, tror jag, men i efterhand så kan jag oftast se att det fanns en tanke redan från början. En plan som jag inte förstod, men jag leddes fram steg för steg och en tillbakablick ger mig en aha-upplevelse. 
 
Det var några tankar kvällen när vi ställer tillbaka klockan. Jag hoppas att det börjar fungera mellan hjärna, hjärta och fingrarna på tangenterna så att jag kan uppdatera lite oftare. 
Men allt är av nåd- så vi får se vad som händer :)?!

Sabbatsmorgon stilla.....

Publicerad 2015-09-27 10:41:16 i Allmänt,

Idag vaknade jag tidigt trots att det är söndag och vilodag. Onödigt att ligga kvar i sängen om jag ändå inte kan sova, så jag drack en kopp kaffe, klädde mig för långpromenad, kopplade hunden och gick iväg ut i den  vackra höstmorgonen.
 
En riktig höstmorgon, hög och klar luft, solen skiner och de gulröda löven dalar sakta ner från träden. Hela byn sover, känns det som i alla fall. Den kända psalmen kommer till mig: Sabbatsmorgon stilla, gryr i Herrens namn.....
 
Veckan som gått har varit intensiv men rolig. Förra söndagen flög jag ner till Göteborg och sen bil vidare till Lundsbrunn där jag under tre dagar gick en kurs - Bibeläventyret - Nya testamentet. Det är en metod att på ett pedagogiskt sätt berätta om Nya testamentet för skolbarn. 
 
Vi fick fördjupa oss i olika bibeltexter och lära oss metoder att hålla barnen intresserade av det vi berättar. Mycket inspirerande dagar, jag tror jag kommer att ha stor nytta av det i mitt samarbete med olika skolor. 
 
En av kvällarna hade jag svårt att somna, hjärnan gick på högvarv av allt jag lärt mig under dagen. Jag bläddrade i mobilen och tänkte att jag lyssnar på en predikan så  jag går ner i varv och kan somna. 
Jag minns inte så mycket vad talet handlade om förutom några strofer. Flygplan lyfter i motvind. När vi drabbas av motgångar och svårigheter är det ofta som med flygplanen, vi lyfts närmare Gud. 
 
Hmm, tänkvärt - behöver vi motgångar och prövningar ibland för att inte glömma bort att vårt liv är i Guds hand....
 
Lördagen blev en dag när vi "jobbade i vårt anletes svett".  Vi har äntligen alla fyllnadsmassor på plats och gräsmattejorden utskottad så nu försöker vi få underlaget jämt och fint för att så gräsfröna innan snön kommer! Skönt att jobba med kroppen och se resultat direkt- än är det inte färdigt men snaaaart! 
Nästa vår hoppas vi att det ska spira en grön gräsmatta ......
Och nu sitter jag här,  knapprar på tangenterna och njuter av att bara vara denna vackra sabbatsmorgon som nästa övergått i en vacker sabbatsdag! 
 
 

Tillsammans är vi starka

Publicerad 2015-09-17 22:28:20 i Allmänt,

En intensiv vecka är snart tillända, en vecka som innehållit så mycket av hur livet kan se ut för olika människor.
På jobbet har grupperna kommit igång, vissa väldigt välbesökta och andra lite tröga i starten. Jag gladde mig över att så många av de ungdomar som konfirmerades i somras kom på vår första ungdomskväll, det finns en längtan efter något mer
 
Jag har fått vara med och möta en del av de flyktingar som  passerar vår stad just nu. Ge en mugg med varmt te, en smörgås eller en frukt, blöjor till de barn som bärs på trötta föräldrars armar. Det går inte att värja sig, jag blir berörd!  Allt de äger bär de i en liten ryggsäck och vad månne de bär i sitt inre?!
När jag sitter i mitt ombonade hem fylls mitt hjärta av bön för alla dessa människor, måtte de få möta kärlek och förståelse och få möjlighet att skapa sig ett liv i trygghet.
På vår församlings hemsida finns alltid dagens bibelord, jag vet inte om det slumpmässigt väljs eller hur det går till, men igår när jag  slog på datorn kunde jag läsa från 3 Mos 19:33 Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er ska ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Inget är nytt under solen men vi har alla ansvar för varandra, och det gamla, nötta ordstävet stämmer så otroligt väl. Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt.
Ett annat bibelord har också dykt upp i mina tankar under veckan, det är Jesus som säger: Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig
Någon kan ge te och en varm blick, någon kan ge kläder, någon kan sticka en varm mössa, någon kan tolka en annan ge en slant. Tillsammans är vi starka!!
 
Samtidigt fylls jag också av stor tacksamhet över allt som Gud har välsignat mig med. Ett hem, en familj, släktingar och vänner, trygghet och jobb, församlingsgemenskap. Ja, listan kan göras hur lång som helst...

Minisemester och mycket kvinnor

Publicerad 2015-09-14 20:58:14 i Allmänt,

Jag och Ulf har haft en minisemester i vår stuga. Vi åkte ner på onsdag och började med att elda bastun och bada i det iskalla vattnet. Men det var ändå så underbart skönt!!
Hela torsdagen ägnade vi åt att städa och röja i stugan. Elin satt i kökssoffan med sin stickning och underhöll oss med trevligt pratande. Och vi plockade och sorterade, satte oss ner med en kaffe, hämtade en pizza och jobbade på lite igen. Och tro det eller ej, men det var en fantastiskt skön och trevlig dag. 
Även den dagen avslutades med bastu och ett iskallt dopp i ån.
 
På fredag hade jag ett intressant möte med några kvinnor om ett skrivprojekt. Intressant och givande att träffa likasinnade och prata skrivande - vi får se vart det leder......
 
Kvällen fortsatte med en tjejkusinträff även moster och morbrors fruar inbegripna, 25 stycken totalt. Knytkalas i kusin Agnetas stuga.
Mycket god mat och fantastiskt mycket surr och skratt. Vi kom ihåg gamla minnen om varandras föräldrar, vi pratade livet nu, vi sjöng och pratade lite till. Så oerhört rik jag är, en minnesvärd kväll.  
 
Helgen fortsatte med mat och trevligt umgänge hos Elins svärföräldrar, syskon som tittade in i stugan -och vi hann med att som hastigast träffa grabbarnas svärföräldrar i Bosund. 
 
I mitt huvud snurrar några rader från Höstvisan som vi sjöng på fredagkväll
:jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort och det är så väldigt lite jag gjorde. 
Skynda dig älskade, skynda att älska......
 
Just den här helgen känner jag mig väldigt nöjd med vad vi gjort och vilka vi hunnit träffa, men annars i livet lever jag ofta med känslan att jag borde!!
Jag borde göra det och det, jag borde hälsa på dom, jag borde bjuda dom på middag, jag borde träna mer, jag borde läsa Bibeln mer, jag borde, borde.......
Kan man leva så att man inte har dessa borden över sig? Eller hör det till ofullkomligheten av att vara människa? Eller behöver vi dessa borden för att växa som människor? Är det även därför vi behöver en fullkomlig Jesus? Det vet jag ju förresten att Jesus behöver vi i allt, men kan man leva utan att känna dessa borden mellan varven?? 
Jag har inget enkelt svar - har du??
 

Evangelium och lite nyfiken

Publicerad 2015-08-30 21:37:33 i Allmänt,

Några dagar fyllda med evangelium på olika sätt. Först att få jobba i nattkyrkan utanför krogen på LTU, möta studenter som påbörjat sina studier. Få visa att kyrkan finns närvarande, det finns en Gud som bryr sig. Många samtal med ungdomar som kom ihåg när de gått i barntimmar och konfirmerat sig. Det märktes att det var något som hade berört dom - jag tänker att det var evangeliet.
 
Den nattens arbete följdes av en kursdag där rubriken var: Vad händer om pysslet blir viktigare än Jesus? 
Jag trodde jag skulle få kämpa för att hålla mig vaken efter bara tre timmars sömn. Men icke, dagen var så fantastiskt bra så jag var klarvaken hela tiden. Samtidigt är det oerhört svårt att återge. Jag upplevde att föreläsaren talade i tro och förmedlade hopp! 
 
I 2000-talets Sverige ska allt gå "fortare" och man jagar upplevelser och har svårt att hitta förnöjsamhet. Mycket är yta och ytlighet. Vi konsumerar mycket - "du är vad du köper".  Det är nästan fult att vara nöjd.  Ändå finns det en längtan efter vila, ro och frid.
 
Det kristna evangeliet erbjuder nåd, förtröstan och förhoppning eftersom vi har en Frälsare som segrat över synd, död och mörker. Du behöver inte prestera, du kan vila i att vara du, just den som Gud har skapat dig tilll - det räcker. 
 
Att vara döpt är att leva i nådens hav, stranden är hoppfull, där finns kyrkan med sakramenten och gudstjänsten som är centrum för den kristna tron. 
 
Detta var alltså kursdagen och lite mina egna reflektioner! 
 
Veckan har också innehållit lite sömn pga fullmånen, ja så är det! Vissa månader håller mångubben mig vaken
Är ni fler som känner igen er?
 
Helgen började mycket trevligt med att vi var bjudna på en surströmmingsmiddag till goda vänner! God mat, såklart och mycket surr!!
 
Vi har också haft möten i Luleå fridsförbund och fått njuta av evangeliet om Guds villkorslösa nåd. Träffat vänner och fått dela livets oro och glädjeämnen.  Sjungit mycket och firat mässa.
Yngsta sonen har flyttat hem igen och hans flickvän har börjat plugga på LTU och bor också här i Luleå! 
Oerhört mycket att vara tacksam över.
 
Sist en liten nyfiken fråga, jag ser att jag har ganska många utomnordiska läsare, från Ecuador, Malaysia, Elfenbenskusten, Storbritannien, Ryssland, USA och kanske några till. Vem är ni? Hur har ni hittat min blogg? och varför? Skriv gärna en kommentar eller skicka några rader till min mail sonja.lundberg@telia.com Gärna  ni andra också från Sverige, Finland och Norge - alltid roligt att höra vilka ni är som läser!! 
Ha en bra vecka alla!!

Fjällvandringen

Publicerad 2015-08-25 16:49:10 i Allmänt,

För några dagar sen kom jag hem från vår fjällvandring med konfirmander. Återigen en fantastisk vecka med strålande sol, fina ungdomar och trevliga kollegor.
 
Rutten var densamma som i fjol Nikkaluokta, Kebnekajse, Tarfala, åter till Kebne och sen en dagstur till Jättegrytorna och Silverfallet innan vi återvände hemåt.
 
Att fjällvandra kan vara rätt kämpigt stundtals och ändå längtar jag tillbaka när jag kommit hem. Jag tror det beror på belöningen man får efter att det varit jobbigt. Man kämpar uppåt, uppåt, man snubblar över små och stora stenar, man tror att det här var sista kullen innan slutrakan, men så kommer det en uppförsbacke till. Så äntligen ser man fjällstugan i fjärran, ryggsäcken blir plötsligt lättare och stegen snabbare - snaart är vi framme.
 
Väl därframme njuter vi av utsikten, vyerna, lugnet, det iskalla vattnet i sjön och frystorkad mat :). Det är dom fantastiska vyerna som gör det mödan värt. 
 
En dag när vi vandrade framåt och småsnubblade på den steniga stigen tänkte jag att det verkligen är som i livet. Ibland så släpar vi fötterna och snubblar på alla "små stenar"  vi oroar oss, vi irriterar oss på små saker som egentligen är bagateller. Ibland har vi förmågan att lyfta fötterna lite högre, se lite längre framåt och kunna tänka på vad som verkligen är viktigt i livet.  
Och när vi har haft det riktigt kämpigt i livet så njuter vi desto mer av en vanlig vardag som fungerar!! 
 
Under våra vandringsdagar hade vi några riktigt "heliga stunder". Bl.a en dag när vi satt i ring och pratade om livets öken, ungdomarna delade med sig av sina liv och vi berördes. Efteråt fick vi fira mässa tillsammans och känna att Jesus finns med även i livets öken. Till honom får vi lämna allt som vi bär på och sedan njuta av bekymmerslösheten - våga tro att för den som litar Gud samverkar allt till det bästa. 
 
Idag har jag njutit av solen och värmen här hemma och laddat för kvälls- och nattjobb. Jag ska tillsammans med några kollegor jobba i Nattkyrkan på LTU och möta de nya studenterna. En intressant kväll väntar och jag hoppas och ber att Gud ska vara med och välsigna samtalen med alla de ungdomar vi får möta.

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela