livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Vilse i Alperna

Publicerad 2016-09-27 21:09:40 i Allmänt,

Det är redan två veckor sen vi kom hem från vår resa. Det blev en rivstart på jobbet med 40-årsjubileet av vår kyrka. En trevlig helg med ett blandat musikprogram och buffé på lördag och en härlig festmässa på söndag.
Många både nya och gamla vänner och beskanskaper dök upp. Det blev samtal om livet här och nu och hur det var för 20, 30 och 40 år sen. 
 
Förra veckan var jag två dagar på Älvsby folkhögskola, jag har förmånen att få gå en utbildning som heter "själavård för unga". En fantastisk möjlighet att få lära sig mer om hur vi människor fungerar och få öva på samtalets många möjligheter. Det blir träffar ca 1 gång i månaden under hela hösten och däremellan lite läs- och skrivuppgifter.
 
Det är dock en händelse från vår resa som har legat och skvalpat i min hjärna och den vill absolut berättas....
Efter våra fina dagar i Zella am See styrde vi färden mot Innsbruck en tidig förmiddag.
Vi hade i början av resan köpt "vecka Europa" alltså internet så vi kunde surfa tämligen fritt under vår vistelse utomlands. Men den veckan var över så när vi vände tillbaka hade vi inte tillgång till GPS, men vi hade en bra karta med oss och tänkte att det finns ju egentligen bara en väg att följa. I alla fall kändes det så när vi var på väg till Zell am See.
Dom första milen gick problemfritt och det fanns i stort sett bara en självklar väg följa. Så kom vi till ett mindre samhälle, där såg vi som över axeln att det stod väg 165 och pekade mot höger. 
Okej, vi vände bilen och körde åt det hållet för det var ju den vägen vi skulle följa. Det gick bra några kilometer, sen blev vägen allt smalare, det gick uppåt, uppåt en slingrande väg som på en hylla.
Körde vi verkligen här när vi kom, frågade jag Ulf, på en sån här smal väg?? Jag känner verkligen inte igen mig. Vi kan ju inte ens möta en bil här.
Pulsen steg något för mig där bakom ratten, vad gör jag om vi får möte?? Och sen helt plötsligt stod en kalv på vägen.  Jag kröp fram och kalven sprang framför på den smala, smala vägen, sen tog den ett skutt mot sidan och jag tog chansen, gasade på lite, hörde en duns i bilen. Bromsade igen, tittade i backspegeln, kalven verkade ha klarat sig bra, men jag höll på att få hjärtinfarkt!! 
Vi kom till en pytteliten mötesplats, jag körde in där med hög puls, tvärnitade och basunerade ut: nu kör jag inte en meter till, vi måste vara på fel väg!! 
Ulf erbjöd sig såklart att köra, men vi tyckte båda att vi skulle kolla kartan och slå på internet oberoende vad det kostar och kolla var vi befann oss.
När tekniken kom igång så kunde vi mycket tydligt se att vi hade hamnat på fel väg!! Väg 165 som vi skulle följa gick parallellt med där vi var, men några hundra meter nedanför. 
Och den smala slingriga vägen vi befann oss på ledde ut till , tja säkert några fantastiskt vackra platser, men den ledde inte vidare dit vi skulle. 
Tack vare den lilla mötesplatsen lyckades vi svänga bilen och ta oss ner till rätt väg igen. En hälsning från kalven hade vi på bilen i form av lite koskit.
När vi sen fortsatte vår färd funderade vi över hur vi hade tittat, pekade pilen faktiskt åt höger?  Eller hade vi tittat ordentligt, vi antog att skylten pekade ditåt och oreflekterat svängde vi av.
 
Kan vi dra en parallell till vårt liv- känner du att du ibland har haft lite bråttom i en korsning och hamnat på fel väg? Jag tänker att vår Gud har mycket bättre koll på oss än en aldrig så bra Gps, men liksom Gps- en inte visar oss vägen om vi inte slår på den, så tvingar sig Gud inte på oss om vi inte vänder oss till honom och frågar efter hans vilja. 
Jag tror att vi ibland kan ana att vi är på fel väg, men det kan kännas rätt trevligt ändå, tills vi inser att dethär leder ingenstans. Jag måste välja en annan väg. 
Jag känner en stor tacksamhet över att få tänka att Gud har kontrollen, även om vi går vilse i våra liv så kan vi alltid få börja om. Gud ser så mycket längre än vad vi gör!  Visst, ibland lär vi oss otroligt mycket av att få göra våra irrfärder, och ibland gör det ont. 
 
Lär oss be med kung David i Psaltaren 86:11 Visa mig Herre din väg, jag vill vandra i din sanning. Ge mig ett odelat hjärta så att jag vördar ditt namn

Borta bra men .....

Publicerad 2016-09-12 22:08:00 i Allmänt,

Det gamla slitna uttrycket stämmer mycket väl. vi har haft en underbar 30-års resa, men ack så skönt att få landa hemma i det egna huset.
Jag undrar hur vi ska känna det när vi får landa i det himmelska hemmet, när vi här tycker det är så skönt att komma hem. Och att sen få komma hem, hem ..... STORT!
 
Vi lämnade Sirmione och tog tåget till Innsbruk. Jag försökte fota den ena vidunderliga utsikten efter den andra, men foton blir så platta.  Jag kan bara säga - det var vackert!!
 
Vi hade tänkt hyra en bil i Innsbruck och köra vidare direkt mot Zell am See. Men eftersom vår plan för den här resan var att inte boka fast något helt säkert, så fanns det ingen hyrbil till vettigt pris förrän morgonen efter.
 
Tack och lov för det säger jag! Vi bokade ett hotellrum och när vi kommit innanför dörren sjönk vi ihop på sängen som två hösäckar. Nya intryck och främmande språk hela tiden - det tar på orken.
 
Vi kom oss ialla fall ut på en kvällspromenad i gamla stan i Innsbruck och fick oss en god middag.
 
Morgonen därpå började färden mot alptopparna, vilken tur att vi var utvilade när vi satte oss bakom ratten. Det gällde verkligen att hålla tungan rätt i munnen och hålla sig på sin kant i alla serpentinsvängarna, men vi njöt. Ibland stannade vi till och bara tog in atmosfären , och fotade, såklart.
 
En av krökarna :)
 
 
 
Vi var såklart inte ensamma i Zell am See, men speciellt andra dagen på vårt boende kunde man nästan tro det. Vi hade återigen turen med oss att hitta ett litet, mysigt Bed & Breakfast. När vi öppnade fönstret i vårt sovrum, då hörde jag dom - klockorna från skällkon!!
 
I min fantasi har jag tänkt mig ett Alperna där allt är tyst och vackert och så hör man då och då klangen från en klocka på korna - så var det!!
 
Kanske det är för att jag är bonddotter från början som det ofta finns en längtan till det naturnära. Vägen upp till huset var en upplevelse i sig, kanske hundrafemtio meter,lång, MEN slingrig och snäva kurvor och uppåt, uppåt, uppåt. Vi trodden nästan vi hade kört fel, men icke, där stod det trevliga huset, med korna som granne.
Det här är utsikten från altanen på vårt boende - det ni!! 
 
Den obligatoriska turen med linbanan upp till en av de högsta topparna gjorde vi också - och visst var det härligt att utan ansträngnig stå där, liksom på världens tak och beskåda allt det vackra.
 
Jag tänkte att vår tro på Jesus som vår Frälsare är som en linbana, det är bara att stiga på och åka med. Han har gjort allt för oss och vi kan inte göra någonting själva för vår frälsning. Lika lite som vi kan göra någonting för att komma snabbare upp när vi väl har stigt på linbanan.
 
Vägen tillbaka till Innsbruck var lika hänförande och vi njöt verkligen av turen. Själva resandet var en stor del av målet!!
Vi lämnade bilen och steg på tåget till München. Där blev det i princip bara en hotellnatt och idag har flyget tagit oss hem till Luleå! 
Tacksamma över allt vi fått dela och uppleva ska vi försöka anpassa oss till vardagslivet igen! 
 
Och det känns också bra! 

Sirmione och packningen

Publicerad 2016-09-07 21:13:03 i Allmänt,

Vi har nu varit i Sirmione ett par dar, vandrat längs sjön och njutit av den storslagna naturen. Underbart också att bada i det ljumma vattnet! Vi bor innanför murarna i den gamla delen av stan - gränderna är smala och bara viss biltrafik är tillåten.  
Jag kan höra historiens vingslag - här kommer några bilder....
 
 
 Och så en bild på min kära livs - och reskamrat 
 
Även om stället är underbart har jag aldrig varit på något ställe där det har trängts så många turister på samma ytor när det närmar sig middagstid. Det bara kryllar av människor. Jag är glad att vi packar ihop imorgon och drar vidare till Österrike.
 
Så var det det där med att packa ihop! Jag tittar i kappsäcken där mer än hälften av kläderna ligger orörda. Vi skulle resa med lätt packning och hemma kände jag mig ganska nöjd med mina klädval men, men....SÅ mycket onödigt jag har dragit med mig.
När vi kommer hem ska jag skriva en lista på vad jag verkligen använde och spara till nästa liknande resa!! 
En grej som vi nästan alltid har med oss på resor är en minivattenkokare. Helt perfekt att ha på hotellrummet för att koka en kopp kaffe eller te närhelst man blir sugen.  Jag vet jag är lite nörd när det gäller kaffe, men det bjuder jag på! 
 
När jag stod där och packade ihop alla onödiga kläder och prylar vi dragit med oss, funderade jag över livet. 
Visst är det så att vi ibland drar med oss onödigt bagage i vår livsryggsäck. Saker vi oroar oss över, saker vi har svårt att glömma och förlåta, kanske sånt vi gjort mot någon annan, som vi borde reda ut och be om förlåtelse för.
 
Jesus säger att vi får komma med allt till honom - för mitt ok är ljuvligt och min börda är lätt.  Och som det står i Psaltaren 55:22 Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig!
Varför bära på sånt som vi ändå inte kan göra något åt - ja, jag vet, det är lätt att säga och skriva, men svårare i praktiken.
 
På den här resan övar vi oss att ta en dag i sänder. I morgon vet vi att en taxi tar oss till järnvägsstationen i Desenzano, där ska vi köpa tågbiljetter till Innsbruck, sen har vi lämnat åt morgondagen (i Guds händer) om vi ska stanna kvar där en natt eller hyra bil och köra mot Zell AM See. 
 

Italien - 30-årsresa

Publicerad 2016-09-06 15:53:00 i Allmänt,

Trev veckor på jobbet har gått fort. Rätt intensiva dagar med planering för 40-års jubiléet av Porsökyrkan, tankar inför hösten och utbildningsdagar i Skellefteå. 
 
Hemmavid har vi haft besök av dottern med barnbarn och samtidigt planerat det sista inför får vår 30-åriga bröllopsresa.
 
I detta nu sitter jag på vårt hotellrum i Sirmione vid Gardasjön. Vi har haft några intensiva dagar men har nu ett par "bara vara dagar" framför oss.
 
Vi flög till Pisa och checkade in på ett Bed&Breakfast där - ett enkelt ställe med en härlig atmosfär. När vi satt i trädgården och njöt  av frukosten, tittade jag mig omkring och tänkte att det är inte det fina och flashiga som gör att man trivs. Huset skulle ha mått bra av målarfärg, möblerna i trädgården var olika, blomkrukor med frodiga växter stod lite här och var, men det var något fridfullt över stället. Fåglarna kvittrade och vi bara mådde så gott.
Stället hette B&B Casa Marconi och rekommenderas varmt.
 
Vi packade ihop våra prylar och promenerade iväg till järnvägsstationen! Just det gjorde vi - valde att skippa turen till lutande tornet. Vi har bestämt oss för att vi inte kan och hinner uppleva allt på en resa.
 
Tågresan tog oss genom Italiens böljande vackra landskap till Pischiera nära Gardasjön. Jag satt och tänkte att tågen i Italien är som i Finland, man kan ställa klockan efter dom, men på nästsista sträckan hände det, vi blev en kvart försenade och missade anslutningen till sista destinationen. Det innebar dock enbart en timmes extra väntan.
 
Väl framme i Peschiera kollade vi var hotellet låg. 3,3 km bort, enkelt val att ta en taxi istället för att promenera.
Taxin körde iväg, allt längre bort från civilsationen, vi satt och undrande båda två var vi skulle hamna.
Vi kom till ett fint hotell, fast mitt ut i ingenting!! Hur blev det så här fel?? 
Vi lärde oss att man ska kolla noga på kartan, hur långa avstånden är i verkligheten och inte bara anta att det ser ut som ett par kvarter från sjön. 
 
Så vad gjorde vi? Njöt av en god middag på en pizzeria som trots allt fanns i närheten och bokade om till ett annat hotell väldigt nära Gardasjön dit vi åkte följande dag. 
 
Idag har vi promenerat längs Gardasjön, njutit av vyerna, badat i det ljumma vattnet och mått allmänt bra.
 
Samtalsämnen tar inte slut - Ibland pratar vi om nuet, hur vi tänker framåt, ibland går vi tillbaka i tiden och försöker komma ihåg hur de var våra första gemensamma år, småbarnstiden med sina bekymmer och glädjeämnen. Vi konstaterade dock att vi är tacksamma över att vi inte hade kampen mot skärmar som dagens föräldrar har, varken för egen del eller barnens del.
Jag gruvade mig för tonårstiden och visst var det stormigt ibland och dörrarna kunde smällas igen lite hårt, men vi hittade igen varandra och livet rullade på. 
Jag påminner mig vad en av sönerna sa efter en konflikt, när jag försäkrade honom att jag älskar honom fast jag är arg ibland. Svaret löd tvärsäkert: Jag vet, ni är genetiskt programmerade att älska oss!! 
 
Tänk om vi skulle förstå att det är likadant med vår Gud, han älskar oss alltid oavsett hur det känns för oss.
Det är nog den tro och förtröstan som har burit oss också genom våra trettio år tillsammans och vi hoppas den ska få fortsätta bära oss framöver. 
 
Trots att detta inte är en sol-och badresa så ska vi nu gå ut igen och ta en timme eller två vid hotellets pool :)

En lördagkväll

Publicerad 2016-08-13 22:38:12 i Allmänt,

Jag sitter här med tända ljus och njuter av det sken dom sprider och utanför är det mörkt, återigen är vi på väg mot hösten och mörkret!  Men det betyder också att vi får tända fler ljus!! 
 
Jag kommer att tänka på en strof från en dikt -
 
var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där
det finns ju inga stjärnor där inget mörker är
 
Livet är bra konstigt, men orden i dikten är så sanna. Just därför att vi har upplevt prövningar och svårigheter i livet så är tacksamheten stor när den vanliga vardagen fungerar, den är som fylld med stjärnor. 
 
Ikväll känner jag en saknad att vi inte är på stormötet i Kållby i helgen, men i år blev det såhär - nästa år får vi planera bättre. Tack vare sändningen över nätet kan vi ändå vara med på ett hörn, och sen får vi lite liverapporter :)! Det är vi glada över! 
 
 

Allt har sin tid

Publicerad 2016-08-07 19:30:45 i Allmänt,

Det har varit en ovanlig sommar för vår familj - INGEN har bott i stugan förrän nu i augusti när vi kom ner. Det vanliga de senaste 20 åren har varit att när skolan slutar har antingen hela familjen, en eller flera av våra barn åkt till stugan för att sommarjobba här i trakten.
Första åren jobbade såklart ingen men jag hade en uppehållstjänst och var ledig hela sommaren. Så fort examensdagen var avklarad packades bilen och det bar iväg. 
 
Så har det inte varit denna sommar - barnen har sina egna liv, två i Luleå och två just nu, här i Österbotten och stugan har stått tom till största delen. 
 
Gång på gång har vi sagt åt varandra att det känns konstigt, som att vi väntar att någon ska komma hem. Lite vemodigt känns det också. Samtidigt är det gott att livet har sin gång, att alla hittar sin plats i livet.
 
Det är inte så att vi vantrivs att vara tvåens, mera ett konstaterande att livet växlar! Och fortfarande trillar ju barnen med sina familjer in här titt som tätt! Sen får vi ser hur vårt stugliv  ser ut nästa sommar! 
 
Igår hade vi en underbar eftermiddag och kväll på Mässkär i syster Carins och Mikaels stuga. Fint väder, god mat, trevlig gemenskap, bastubad och dopp i havet. Munnarna gick i ett, många glada skratt och gamla minnen blir det. 
 
Idag gick jag och Ulf en bit av den vandringsled som de har ställt iordning här i byn. Jag njuter av skogsvandring, stigen som slingrar sig framåt, man vet inte riktigt hur den går men framåt går det. Tystnaden men ändå skogens surr av fåglar och allehanda djur. Och sen doften - det doftar alltid på ett speciellt sätt i skogen. Jag tror att det är just doften som gör att jag fascineras och förs tillbaka sisådär 50 år i tiden, när jag fick följa med pappa till skogen och hugga.....
 
Jag gillar övervuxna stenar, jag får lite samma känsla som när jag går in i en gammal kyrka - tänk om den kunde berätta allt den har varit med om genom århundraden...
 
När vi kom hem blev det ett snabbt dopp i ån och sen till bönhuset på gudstjänst! En stor gudstjänstlokal, rätt välfylld och väldigt ung medelålder. Jag känner igen många,  det är gamla vänner och många släktingar. Men sen är det en uppväxande generation som jag inte alls har koll på. Hos vissa kan jag ana släktdragen, men annars är det bara att konstatera att det är över 30 år sen jag flyttade...
Dock fylls jag fortfarande av en varm känsla av gemenskap, vi delar en historia, vi delar en tro, vi är en skara som är på väg mot samma mål.
Efteråt stannade många till hälsade och pratade, vi delade livet en stund. 
 
Jag fylls återigen av tacksamhet

Oskrivna blad

Publicerad 2016-08-05 19:52:18 i Allmänt,

För ett par veckor sen hade vi en lång räcka med oskrivna blad framför oss. SEMESTER! Och ingenting inplanerat! 
En ny upplevelse för oss och jag tror även för våra närmaste. 
En helt blank kalender och låta dagarna fyllas med det som känns bra för dagen. 
 
Kanske jag inte är helt sanningsenlig när jag tänker efter! Vi hade en förlängning av altanen på gång och lite jobb runt huset vi tänkt göra. Men ingen tidsplan - absolut inte.
 
Och de två veckorna har varit precis så sköna som jag tänkte mig. Fyllts med lite småjobb, promenader, cykelturer, altanhäng, bokläsning, umgänge med familj och vänner.
 
En av morgonpromenaderna blev lite speciell. Jag hade tänkt gå min runda,  och knallade iväg efter grusvägen som går förbi vårt hus en när jag passerat ängarna och skulle svänga in på stigen genom skogen så står det här i vår väg
En häst som hade tagit sig ut ur hagen. I ärlighetens namn så är jag inte rädd för hästar, jag har ägt en själv. MEN vår hund gillar inte hästar, han brukar tokskälla åt dom, och jag ser scenariot framför mig - en skällande hund och en sparkande häst. Så nej tack, jag fick snällt vända om och gå samma väg tillbaka.
 
Jag tänker på livet, hur vi planerar och funderar hur vi ska ha det eller vad vi ska göra, och det är inte fel. Men helt plötsligt kan det stå en "häst" i vägen och vi får helt vända om och börja på nytt.
Ibland tänker jag att det är Guds vägledning dom hinder som uppstår i vår planering. Ibland inte, men hindren hjälper oss att tänka ett varv till - och JO, lever vi med en bön om vägledning så är ju Gud med i allt. 
 
Just nu sitter jag i gungan på vår altan i stugan och tar in tystnaden och stillheten med denna vackra vy framför mig.
Jag kan höra fågelsång och lite ljud från bilarna som kör längs landsvägen i byn, men annars bara tyst och lugnt! 
Vi har under dagen fått njuta av båda barnbarnen och deras föräldrar - tacksamhet fyller mig! 
 
Och morgondagen är inte längre ett oskrivet blad, då ska vi  syskon med respektive träffas på Mässkär! Eller mest troligt - om det inte står en häst i vägen :)!
 
För egentligen är ju alla dagar oskrivna blad hur mycket vi än planerar - farmor Matildas ord ringer i mina öron  - Mänskan spår men Gud rår

Vad har format din tro?

Publicerad 2016-03-20 22:39:34 i Allmänt,

Vilket jobb jag har - är alldeles uppfylld efter dagens arbete. Ungdomarna som går församlingens ledarutbildning har haft en träff i Porsökyrkan. Dagens tema var kommunikation.
 
Kommunikation kan vara väldigt mycket, men bland annat fick de öva sig i att lägga ord på sin egen Guds bild och på sin egen tro.
Vi hade ett antal svartvita bilder och utifrån dom fick de välja en bild som beskrev deras Gudsbild och tro som den ser ut just nu. Det blev många starka berättelser. En tog en bild på en stenmur och sade att hon känner att tron består av olika saker hon lärt sig, människor hon mött och att den byggs på alltmer.
Så sant - en levande tro växer och växlar från dag till dag.
 
Alla vi som var där gjorde en tidslinje över vår kristna tro. Tänk igenom ditt liv, vilka personer har betytt mycket för dig och din tro, vilka händelser har påverkat dig, tider med svårigheter, tider när livet varit lätt.
 
Också en helig stund när vi fick ta del av varandras berättelser. 
 
Vad har format mig och min tro? Mina kära föräldrar såklart, deras sätt att leva sin tro, aftonbönen var viktig, söndagsskolan där farbror Ivar på ett enkelt sätt berättade om barnavännen Jesus. Att växa upp i ett kristet sammanhang med kristna vänner. 
 
Perioder när det inte var så lätt alla gånger att säga att jag var kristen!  En svartvit period när jag var helt solklar med vad som var rätt och fel, vem som var kristen och inte. Sen förstod jag mer och mer att kristen tro inte är vad du gör eller inte gör - kristen tro är nåd och förlåtelse genom Jesus. Den är en relation i tillit med Gud.
Jag tänkte ibland, hur skulle mitt liv se ut om jag tog bort allt som hade med kristen tro att göra.... Vet ni vad jag såg -tomhet- ekande tomhet. 
 
Jag har gått igenom perioder när jag har tyckt att Gud har varit långt borta. Perioder när jag bett och bett och tyckt att jag ropat i mörker utan att få svar!   Ändå fått uppleva hur Gud har burit, funnits där trots allt. Kanske genom en vän som hört av sig, genom ett bibelord som kom till mig eller på något annat sätt har Gud velat säga: När du såg bara ett par fotspår i sanden, då bar jag dig!!  Många känner säkert igen dikten Fotspår i sanden. 
 
Jag tänker på människor som jag mött på olika sätt som har betytt mycket för mig och för min tro Vänner som jag delat smått och stort med, samtal i förtroende när vi stått och skalat morötter inför en middag i kyrkan Eller kanske städat efteråt!
Många, många passerar för min inre syn! Bibel och bönegruppen, samtalsgrupp för kvinnor, kollegor på jobbet...
Såklart min älskade livskamrat som jag får dela tro med, så helt fantastiskt att få ha en gemensam värdegrund att bygga vår relation och vårt gemensamma liv på.  
 
Bönen och de morgonböner vi börjar varje dag med på jobbet har blivit en viktig del av mitt liv. Att få dela några tankar utifrån ett bibelord, prata om böneämen man bär på, stort som smått och sen lyfta fram det tillsammans inför vår Herre - det är stort - det ger kraft och styrka även de svartaste dagarna. Det ger glädje och lovsång i livets vardag. 
 
Hur ser din livslinje ut? Vem eller vad har påverkat dig och din kristna tro så att du är den du är idag?

Den perfekta ytan

Publicerad 2016-03-17 15:44:30 i Allmänt,

Det här med att skriva ett inlägg om dagen i 100 dagar, fungerar inte för mig. Jag trodde verkligen det när jag gick med i utmaningen, men icke! Så nu fortsätter jag att skriva när andan faller på.
 
Jag har varit hemma från jobbet ett par dagar för att förkylningen har hunnit ikapp mig. Jag brukar så kaxigt säga att jag aldrig är sjuk, och jag är väldigt sällan sjuk. Men på tisdagkväll var jag tvungen att inse att nu hade takdroppet nått min näsa och kraxandet min strupe. 
 
Gårdagen förflöt mestadels i vågrätt läge, också idag har jag tagit det rätt lugnt. Vissa saker har dock kliat i fingrarna och jag har varit tvungen och gå med dammtrasan lite här och där.
 
På söndag ska vårt hus vara visningshus, inte för att vi ska sälja det men för att Fiskarhedenvillan vill använda det i reklamsyfte. Vi tackade med glädje ja till det för några månader sen. Dels för att vi är väldigt nöjda och glada över vårt hus, men också som en morot för oss själva att lyckas få till det där sista för att allt ska vara i sin ordning.
Gå igenom de sista kartongerna i garaget, ordna upp i förrådet, helst städa alla skåp och lådor också.
 
Dagen närmar sig med stormsteg och ambitionsnivån har sjunkit något. Huvudsaken att det ser snyggt ut på ytan! Bort med alla onödiga prylar, in i garderoberna med dom! Dom dörrarna ska ändå inte öppnas. Fönstren då, vi putsar de värsta fläckarna och är nöjda så. De ska ju inte kolla hur välputsat vi har, men ändå - vårsolen lyser starkt!!
 
Jag kan ju inte låta bli att tänka på oss människor, är det inte ofta så att ytan är så viktig. Huvudsaken att allt ser bra ut, skavankerna i livet slänger vi in i en garderob och stänger dörren. Vi låtsas inte om att vi har dåliga dagar och att oron tär oss ibland. Leende svarar vi att allt är bra när någon frågar hur det är, fast det kan kännas som att livet är rätt tufft.
Jag är medveten om att det kan leda till en väldigt konstig stämning om man svarar något annat än BRA, när någon frågar hur det är. Möjligen kan man sträcka sig till att säga "som vanligt".
Vad händer om jag en jobbig dag tappar masken och säger som det är? Någon blir kanske förskräckt och går sin väg, en annan kanske med varsamhet tar emot min berättelse, berättar även sin historia och jag får en ny vän. 
 
Tacksam är jag över att en alltid ser hur jag har det, ser hur jag mår och ser vad jag bär på. Vår Herres kärlek är starkare än vårsolen och lyser upp de allra dammigaste vråna i mitt inre. Jag behöver inte dölja något, jag kan i trygg förtröstan komma som jag är och lägga fram allt inför honom.  Och jag vet att Jesu förlåtande kärlek röjer bort det svartaste fläckarna och ger tröst i de svåraste stunderna. Jag kan känna mig upprättad, stark och får börja om igen. 
 
Tack och lov finns det också många dagar då jag med öppet leende kan svara MYCKET BRA på frågan hur det är - vårsolen lyser, takdroppet är igång och livet känns gott. Även dessa dagar är det gott att veta att Jesus finns med i mitt liv. 

Eftervärme

Publicerad 2016-03-10 21:32:55 i Allmänt,

Eftevärme, det använder man när man ska grädda någonting i ugnen och det ska vara där länge på svag värme. Jag tror nog uttrycket kommer från den tiden när vi använde oss av vedeldade ugnar. Då hade man först en rejäl brasa för att värma upp ugnen rejält, sen när bröden var gräddade kunde man grädda någonting annat på eftervärmen.

Här håller vi på och värmer upp bakugnen i Poröns bagarstuga.
Men rubriken syftar på en helt annan eftervärme, när man har varit med om något trevligt, något som känns gott och det värmer en flera dagar efteråt.
Förra helgen var en sådan helg, förutom föredrag,kvinnokväll, få umgås med dottern, ha mormors tid, så har systeryster fyllt femtio. Hon passade på att ha sin fest för oss syskon med respektive när vi ändå var i trakten.
En fantastiskt trevlig kväll, mycket prat om det som varit. Vi berättade alla något från barndomen som vi kom ihåg speciellt om festföremålet, så roligt att höra de andras berättelser.
 
Såklart måste vi också dela allt som pågår nu i våra familjer och det är en hel del när det finns 31 syskonbarn!! 
Vilken rikedom och välsignelse att vara många syskon, att hålla sams och ha trevligt tillsammans. Vår äldsta bror fattas oss, men hans familj finns alltid med i våra tankar. 
 
Som en extra trevlig avslutning på helgen blev vi bjudna på lunch till dotterns svärföräldrar innan vi åkte hem på söndag. God mat och trevlig samvaro.
Vägen tur retur är hundra mil, men vi försöker tänka att resan är en del av målet och rätt mycket hinner avhandlas under bilresan. Många idéer har kläckts under alla dessa resor som blivit genom  åren. 
Under veckan som gått har jag med tacksamhet och värme tänkt tillbaka på helgen som var. Jag känner mig rikt välsignad. 
 
Eftervärme kan jag också känna efter en gudstjänst som berört mig - inte alla gudstjänster berör - tyvärr. Men ibland händer det att det spelas på en sträng som dallrar till djupt därinne och det blir en genklang som bär. 
Man vet aldrig när det sker, man kan inte bestämma sig för det, men ibland händer det.  Jag tror det är nåd! Jag tänker att vi får ett sådant möte när vi som bäst behöver det! 

Att vara mormor #Blogg100 5

Publicerad 2016-03-07 21:08:39 i Allmänt,

I helgen har jag också haft äran att vara mormor på riktigt. Det är väldigt annorlunda mot att vara mamma till en liten baby. Jag kände så tydligt vem som hade bäst hand med att trösta, vem som kände igen hungergråten eller om det var något annat som var fel. Och det var inte jag!!
 
Men jag njöt av att sitta med det lilla knytet i gungstolen, tiden stod stilla och ett lugn som bara skapas av en sovande baby lade sig omkring mig. Det kändes som om jag hade kunnat sitta där hur länge som helst! 
 
Jag hade inte glömt hur man byter blöja även om det kändes som om det var i ett annat liv jag gjorde det senast. 
Och det var i ett annat liv - i småbarnslivet för snart 20 år sen. Då trodde jag aldrig att den perioden skulle ta slut, med facit i hand var det som ett ögonblick. Allt har sin tid! 
 
Vilken gåva det är att få njuta av dessa barnbarn, livets efterrätt!  

Håll kärleken levande

Publicerad 2016-03-07 20:40:43 i Allmänt,

I fredags hade jag äran att prata på temat "håll kärleken levande" på en kvinnokväll i Jakobstad. Ämnet är ju synnerligen intressant och ingen lär väl bli fullärd. Vi kan alltid dela erfarenheter och lära oss av varandra.
 
Vad är då viktig i en relation för att hålla kärleken levande. Forskningen säger att beslutet är väldigt viktigt - att vi verkligen har bestämt oss för att hålla ihop "tills döden skiljer oss åt" sägs det i vissa vigselformulär.  Det gäller att inte ge upp fast det känns svajigt. 
 
Och svajar gör det ibland, det finns en generell kurva som de flesta känner igen sig i, från förälskelse, romantik, tvåsamhet, till ifrågasättande och krisperioder. Men kom ihåg att kärleken inte behöver ta slut för att det är jobbigt.
 
Prata om det som är jobbigt, försök påminna varandra hur den första underbara tiden var. Den enda du kan ändra på är dig själv - tänk ofta - hur kan jag vara den bästa för min partner!
 
Hur ser er tidstårta ut - fundera över vad som är viktigt i ert liv och hur mycket tid dom olika sakerna ska ta! Hur använder vi alla skärmar, vi är här men inte nu! Kan det vara värt att bestämma att ha skärmfritt nån timme varje kväll, en kväll i veckan eller liknande. 
 
Prioritera tid tillsammans och glöm inte att ha roligt!  Små saker i vardagen har stor betydelse, omsorg, en kram, en smekning i håret när man går förbi! Sluta aldrig säga tack och att ge varandra komplimanger!
 
När konflikter dyker upp, sopa inte under mattan, försök att prata om det som är utan att bli historik! Beskriv hur du känner dig istället för att anklaga... var frikostig med att förlåta! 


 
Allt det här och en hel del till fick vi dela, låter väl lätt som en plätt eller hur?? 
 
Faktum är att mer än 50 % av alla förhållande håller, det är väl en tröst.
Vi firar snart 30 år som gifta och fortfarande kan jag säga att det var den bästa dagen i mitt liv när jag träffade min man. Så kämpa på vänner och vårda din relation, vill man plocka fler rosor så får man plantera fler buskar.
 
Kärlek är det enda som blir mer när man slösar med den! 
 

Följa spåret. 3 #blogg100

Publicerad 2016-03-03 21:01:56 i Allmänt,

Yes, jag gjorde det - för första gången den här säsongen sprängde jag milen! Det kändes bra men som ni förstår behövs det en hel del träning till för att fixa 3 milen på Dundret på ett bekvämt sätt. Men nu är jag på gång ....
 
Jag njuter verkligen av skidåkningen även om mina armar skriker plågat mellan varven. Jag gillar att vara i skogen och känna att jag hinner ikapp mina egna tankar.
 
När man åker längdskidor så följer man spåret, ibland går det plant, så kämpar man sig uppför en backe och efter ett tag så får man njuta av en underbar nedförsbacke. Jag ser inte så långt fram hur det går men det är bara att följa spåret så vet jag att jag kommer säkert i mål
 
Tänk om det är med livet som med ett skidspår, det ligger framför mig prydligt uppdraget. Ibland går det plant, vardagen rullar bara på, sen kommer en uppförsbacke och man får kämpa för att orka med livet. Oftast växlar det igen och man kan få njuta av att livet känns gott. Och jag vill tro att livet ligger utstakat framför mig, det finns en plan, även om jag inte ser den. 
När jag åker på Ormberget så korsar spåren varandra här och där, ibland delar sig spåret och går åt olika håll. Så är det också med livet, ibland står vi där vid vägskälen och undrar hur vi ska gå. ibland kvittar det, vi kommer till samma ställe oberoende vilken väg vi väljer. Det är inte alltid lätt att veta. Jag vill ändå tro att vi genom bönen har en inre kompass och lyssnar vi på den rösten hamnar vi oftast rätt om vi ger oss tid att vänta...
I Jeremia 31:9 står det han (Gud) ska leda dem där de går bedjande fram.  Så gick mina tankar där i skogen.
 
Väl hemma blev det bastu, torsdagsmiddag med ärtsoppa och våfflor och sen plockade vi fram våra resväskor och började packa.
 
I morgonbitti styr vi kosan söderut för att tillbringa helgen med vår dotter och dotterdotter medan svärsonen ska kämpa i Vasaloppsspåret! 
 
 
 
 
 

Festernas dag

Publicerad 2016-03-02 21:39:00 i Allmänt,

Från min barndom kommer jag ihåg tant Mona, en ensamstående kvinna med ett fantasktiskt stort hjärta för sina medmänniskor, ja för alla människor som hon mötte. Hon lärde mig att man ska ta tillvara tillfällen att ha fest. Hon firade med stora kalas när hon fyllde jämt. Det finns så många vardagar, så varför inte ta tillfället i akt och fira när man har chansen, sa hon ofta. 
Tant Mona lever fortfarande men nu tillåter hennes hälsa och nedsatta syn inte att ha så många fester. 
 
Jag har ofta kommit ihåg hennes kloka ord och det har nog peppat mig att ordna till fest oftare än det annars skulle ha blivit. Visst är det förenat med lite anstränging att ha fest, men jag har aldrig ångrat mig efteråt. Det är alltid trevligt att träffa sina vänner och släktingar.
 
Ikväll har vi firat vår 22-åring, en förlovning och en examen - otroligt mycket att vara glad, stolt och tacksam över. Vi var inte så många men trevligt hade vi ändå. 
 
Roligt är det också när man vet att man hittat den perfekta presenten. Vår yngsta hade pratat om ett par speciella skor som han ville ha när han tränar crossfit. De var betydligt dyrare än det vi brukar ge i present en "vanlig" födelsedag, men vi gick ihop allihopa och så fick han sina skor. 
Så här lycklig var han när han provade dom. Till saken hör att han varit arbetssökande ett bra tag, så då förstår ni att drömskorna gjorde honom lycklig.
 
Jag tror att vi människor mår bra av att få längta och vänta på att få saker eller vänta på att saker ska hända. Mycket i våra liv är bara en knapptryckning bort, vi googlar, vi beställer, vi skickar sms och får svar direkt, annars är det något som är fel......
 
Att vänta och längta och sedan få det ger en större glädje än om man får allting direkt.......
 
 

Utmaningar

Publicerad 2016-03-01 22:39:31 i Allmänt,

Tack vare min kusin Ingela ska jag delta i en bloggutmaning  #blogg100 . Jag ska publicera ett nytt blogginlägg varje dag i 100 dagar! 
 
Jag lovar inte att varje inlägg innehåller djuplodande tankar och kloka visdomsord, men kanske det kommer ett guldkorn då och då. I övrigt kommer det att handla om vardagen, tro och liv.
 
Den här vintern har gått med rasande fart, kanske tack vare att det har hänt så många trevligheter i vår familj. Eller vad sägs om en förlovning,  en som har tagit sin examen och två alldeles underbara barnbarn, födda med ca 2 veckors mellanrum! Ganska turbulent - och stort! 
 
Vi har också hunnit njuta av en veckas sol och värme mellan förlossningarna!
 
Vi har hållit båda guldklimparna i våra armar. Den ena barnet är döpt och det andra dopet blir om någar veckor. Så ni förstår att det har varit fullt upp för de nya mor-och farföräldrarna. Jag misstänker att bloggen då och då kommer att handla om de nya titlarna! 
 
Nästa utmaning - jag och ett par arbetskamrater har bestämt att åka Dundret runt, 3 eller 4,6 mil, så nu gäller det att nöta spåren på Ormberget. Tillsvidare har jag inte många mil i kroppen, men tittar man på vädret framöver så ser det bra ut för oss skidåkare. Mina armar känns fortfarande som spagetti när jag åker. Min kloke man säger att jag även bör tänka på att träna magmusklerna extra mycket! Mycket träning kommer att stå på schemat framöver! 
 
Jag har fått vara med och starta upp en samtalsgrupp för kvinnor med temat kristen tro. Vi har pratat om kristna förebilder, om bön, delat tankar om varför man är kristen osv osv. En gemenskap som är viktig för mig.
 
Just nu är det sportlov, gårdagen på jobbet var hektisk men otroligt rolig och givande. Vi hade sportlovskul med nästan 100 besökande. Pyssel, fika, lek och sång för olika åldrar och en gemensam lunch för alla.
 
För övrigt kommer veckan på jobbet bli rätt lugn, tror jag. Det vet man riktigt aldrig, för rätt vad det är kommer det in människor I kyrkan som behöver det en eller det andra. Rätt fantastiskt att vår lilla Porsökyrkan ändå får vara som "kyrkan mitt i byn" dit nya människor vågar söka sig allt som oftast. 
En härlig arbetsplats med många utmaningar... 
 
 
 

Tillbakablick och framåt

Publicerad 2016-01-05 23:19:00 i Allmänt,

Så är det 2016, helt plötsligt och dagarna har faktistkt redan blivit liiite längre och ljusare. En liten tillbakablick på 2015. Det var ett bra år, vardagen rullade på och livet var gott kan jag nog säga. Självklart fanns det något orosmoln och sådant man kunde bekymra sig över, men inget som tog över livet helt och hållet. Det är jag tacksam för. 
 
Under hösten så berördes väl allas våra liv av de stora flyktingströmmarna - så också för mig. Jag fick vara en del av den grupp som tog emot flyktingarna på järnvägsstationen, gav dom ett leende och en kopp varm soppa innan de reste vidare. Att få möta så många, se deras utsatthet, trötthet men också deras kämpaglöd och  deras längtan efter ett "vanligt" liv igen förändrade min syn på flyktingar och det är jag glad för. 
Framför allt tanken att det är inte en grupp flyktingar, det är enskilda människor med olika levnadsöden, olika tro, olika längtan och behov.
 
Nu ser jag fram emot 2016 med glad förväntan, många trevligheter är på gång. Två barnbarn hoppas vi snart föds, och andra festligheter kan vi ana vid horisonten. 
 
Just ikväll känner jag mig oerhört tacksam över den gemenskap vi får dela i vår bibel/bönegrupp. Temat för denna träff handlade om stress och "bråttomsjukan". Vad gör det med oss att alltid ha fullteckande almanackor? Vad händer med relationen till Gud, relationer i vår familj, till våra vänner eller andra runtomkring oss? 
 
När vi har för mycket i våra liv, vad stryker vi först? Är det inte ofta gudstjänsten och bönestunderna som ryker? Eller kanske det är umgänget med våra vänner som får utebli. Vi  stryker det som vi egentligen vet är viktigt och ger oss energi - varför???
 
Vi uppmanade oss själva och varandra att fundera över vad som verkligen känns viktigt i livet och vad som är värt att prioritera. 
Vår bön för kvällen fick bli att Gud ska hjälpa oss att prioritera och visa oss på vilket sätt vi kan vara hans redskap. 

Fiskeresa

Publicerad 2015-11-07 18:49:28 i Allmänt,

Jag befinner mig i Saltströmmen utanför Bodö på fiskeresa med min man och två av våra söner. Vi har pratat om det under sensommaren och hösten men haft svårt att bestämma oss. Men så plötsligt en söndag kände vi, varför bara prata, nu bokar vi en stuga. Sagt och gjort, fram med datorn och fort var det gjort!!!
 
Vi kom igår mitt på dagen och hade sett fram emot att installera oss i stugan, äta en varm lunch, byta kläder och gå ner till fjorden och fiska. 
Så blev det inte, vår stuga som vi bokat, var upptagen fram till 14.30 och alla andra stugor var bebodda av asylsökande. 
 
Jaha - vad gör vi nu då? Vi satte oss i bilen, tog fram våra medhavda smörgåsar som fanns kvar, och pizzabullar (som var frysta fortfarande för de hade legat i takboxen), till det ljummet kaffe ur termosen. Det smakade ändå rätt gott och alla blev mätta. 
Vi körde till en parkering nära fjorden, letade fram våra varma underställ, fleecetröjor, jackor och friluftsbyxor och i snålblåsten utanför bilen bytte vi om och gjorde oss klara för att fiska! 
INGEN beklagade sig med minsta ord eller suck - en eloge till oss alla. Men visst njöt vi sen vid 16-tiden när vi fick komma in i vår mysiga campingstuga.
Kanske påverkades vi undermedvetet av att veta att människor efter månader på flykt hade fått sin fristad på området - vad spelar då några timmar utan stuga för roll!! 
 
Trevligt och vilsamt har vi det och en del fisk har det blivit. Jag fiskar inte men håller dom sällskap på stranden eller går långpromenader med Jack.
 
Det blir mörkt rätt tidigt så lite stugliv hinner vi också med, läser böcker, löser korsord, lyssnar på musik och umgås. 
 
Att åka på en fiskeresa är nästan som att åka på retreat - stillhet och ro, njuta av Guds fantastiska natur, inga krav, bara vara!! Tacksam!!

Vad händer?

Publicerad 2015-10-24 22:59:35 i Allmänt,

Nästan en hel månad har gått sen förra inlägget - vad händer? Jag  har tankar och reflektioner som jag tänkt skriva om men det blir tvärstopp någonstans mellan hjärna, hjärta och fingrarna på tangenterna. 
 
Händelserika veckor har det varit, trevliga middagsgäster, mycket familjetid, barn med respektive på besök. Gulliga gravidmagar och mycket prat om barnvagnar och babygrejer. 
 
Umgänge med goda vänner, bibelsamtal och bön, fördjupas och förundras, fråga och inte alltid hitta svaret.
Dagar med oro och mycket funderingar som övergår i lugn och tacksamhet.
 
Många kontakter på jobbet, skolbesök, planeringar och konfirmandträffar. Möten med en människa som i sin förtvivlan berättar om allt dumt den gjort och ångrar. Få berätta evangeliet om att börja på nytt genom förlåtelsen i Jesus. Vilket jobb jag har!!
 
Möten med flyktingar på stationen. Få se barnens glädje över några kritor och ett ritblock och en tacksam blick från en trött förälder.  Få ge en mugg värmande soppa till en frusen man. Hur vägleddes jag till dom uppgifterna? Vad händer? 
 
Mycket i mitt liv bara händer, tror jag, men i efterhand så kan jag oftast se att det fanns en tanke redan från början. En plan som jag inte förstod, men jag leddes fram steg för steg och en tillbakablick ger mig en aha-upplevelse. 
 
Det var några tankar kvällen när vi ställer tillbaka klockan. Jag hoppas att det börjar fungera mellan hjärna, hjärta och fingrarna på tangenterna så att jag kan uppdatera lite oftare. 
Men allt är av nåd- så vi får se vad som händer :)?!

Sabbatsmorgon stilla.....

Publicerad 2015-09-27 10:41:16 i Allmänt,

Idag vaknade jag tidigt trots att det är söndag och vilodag. Onödigt att ligga kvar i sängen om jag ändå inte kan sova, så jag drack en kopp kaffe, klädde mig för långpromenad, kopplade hunden och gick iväg ut i den  vackra höstmorgonen.
 
En riktig höstmorgon, hög och klar luft, solen skiner och de gulröda löven dalar sakta ner från träden. Hela byn sover, känns det som i alla fall. Den kända psalmen kommer till mig: Sabbatsmorgon stilla, gryr i Herrens namn.....
 
Veckan som gått har varit intensiv men rolig. Förra söndagen flög jag ner till Göteborg och sen bil vidare till Lundsbrunn där jag under tre dagar gick en kurs - Bibeläventyret - Nya testamentet. Det är en metod att på ett pedagogiskt sätt berätta om Nya testamentet för skolbarn. 
 
Vi fick fördjupa oss i olika bibeltexter och lära oss metoder att hålla barnen intresserade av det vi berättar. Mycket inspirerande dagar, jag tror jag kommer att ha stor nytta av det i mitt samarbete med olika skolor. 
 
En av kvällarna hade jag svårt att somna, hjärnan gick på högvarv av allt jag lärt mig under dagen. Jag bläddrade i mobilen och tänkte att jag lyssnar på en predikan så  jag går ner i varv och kan somna. 
Jag minns inte så mycket vad talet handlade om förutom några strofer. Flygplan lyfter i motvind. När vi drabbas av motgångar och svårigheter är det ofta som med flygplanen, vi lyfts närmare Gud. 
 
Hmm, tänkvärt - behöver vi motgångar och prövningar ibland för att inte glömma bort att vårt liv är i Guds hand....
 
Lördagen blev en dag när vi "jobbade i vårt anletes svett".  Vi har äntligen alla fyllnadsmassor på plats och gräsmattejorden utskottad så nu försöker vi få underlaget jämt och fint för att så gräsfröna innan snön kommer! Skönt att jobba med kroppen och se resultat direkt- än är det inte färdigt men snaaaart! 
Nästa vår hoppas vi att det ska spira en grön gräsmatta ......
Och nu sitter jag här,  knapprar på tangenterna och njuter av att bara vara denna vackra sabbatsmorgon som nästa övergått i en vacker sabbatsdag! 
 
 

Tillsammans är vi starka

Publicerad 2015-09-17 22:28:20 i Allmänt,

En intensiv vecka är snart tillända, en vecka som innehållit så mycket av hur livet kan se ut för olika människor.
På jobbet har grupperna kommit igång, vissa väldigt välbesökta och andra lite tröga i starten. Jag gladde mig över att så många av de ungdomar som konfirmerades i somras kom på vår första ungdomskväll, det finns en längtan efter något mer
 
Jag har fått vara med och möta en del av de flyktingar som  passerar vår stad just nu. Ge en mugg med varmt te, en smörgås eller en frukt, blöjor till de barn som bärs på trötta föräldrars armar. Det går inte att värja sig, jag blir berörd!  Allt de äger bär de i en liten ryggsäck och vad månne de bär i sitt inre?!
När jag sitter i mitt ombonade hem fylls mitt hjärta av bön för alla dessa människor, måtte de få möta kärlek och förståelse och få möjlighet att skapa sig ett liv i trygghet.
På vår församlings hemsida finns alltid dagens bibelord, jag vet inte om det slumpmässigt väljs eller hur det går till, men igår när jag  slog på datorn kunde jag läsa från 3 Mos 19:33 Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er ska ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud.
Inget är nytt under solen men vi har alla ansvar för varandra, och det gamla, nötta ordstävet stämmer så otroligt väl. Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt.
Ett annat bibelord har också dykt upp i mina tankar under veckan, det är Jesus som säger: Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig
Någon kan ge te och en varm blick, någon kan ge kläder, någon kan sticka en varm mössa, någon kan tolka en annan ge en slant. Tillsammans är vi starka!!
 
Samtidigt fylls jag också av stor tacksamhet över allt som Gud har välsignat mig med. Ett hem, en familj, släktingar och vänner, trygghet och jobb, församlingsgemenskap. Ja, listan kan göras hur lång som helst...

Minisemester och mycket kvinnor

Publicerad 2015-09-14 20:58:14 i Allmänt,

Jag och Ulf har haft en minisemester i vår stuga. Vi åkte ner på onsdag och började med att elda bastun och bada i det iskalla vattnet. Men det var ändå så underbart skönt!!
Hela torsdagen ägnade vi åt att städa och röja i stugan. Elin satt i kökssoffan med sin stickning och underhöll oss med trevligt pratande. Och vi plockade och sorterade, satte oss ner med en kaffe, hämtade en pizza och jobbade på lite igen. Och tro det eller ej, men det var en fantastiskt skön och trevlig dag. 
Även den dagen avslutades med bastu och ett iskallt dopp i ån.
 
På fredag hade jag ett intressant möte med några kvinnor om ett skrivprojekt. Intressant och givande att träffa likasinnade och prata skrivande - vi får se vart det leder......
 
Kvällen fortsatte med en tjejkusinträff även moster och morbrors fruar inbegripna, 25 stycken totalt. Knytkalas i kusin Agnetas stuga.
Mycket god mat och fantastiskt mycket surr och skratt. Vi kom ihåg gamla minnen om varandras föräldrar, vi pratade livet nu, vi sjöng och pratade lite till. Så oerhört rik jag är, en minnesvärd kväll.  
 
Helgen fortsatte med mat och trevligt umgänge hos Elins svärföräldrar, syskon som tittade in i stugan -och vi hann med att som hastigast träffa grabbarnas svärföräldrar i Bosund. 
 
I mitt huvud snurrar några rader från Höstvisan som vi sjöng på fredagkväll
:jag märkte aldrig förut att mörkret är så stort, går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort och det är så väldigt lite jag gjorde. 
Skynda dig älskade, skynda att älska......
 
Just den här helgen känner jag mig väldigt nöjd med vad vi gjort och vilka vi hunnit träffa, men annars i livet lever jag ofta med känslan att jag borde!!
Jag borde göra det och det, jag borde hälsa på dom, jag borde bjuda dom på middag, jag borde träna mer, jag borde läsa Bibeln mer, jag borde, borde.......
Kan man leva så att man inte har dessa borden över sig? Eller hör det till ofullkomligheten av att vara människa? Eller behöver vi dessa borden för att växa som människor? Är det även därför vi behöver en fullkomlig Jesus? Det vet jag ju förresten att Jesus behöver vi i allt, men kan man leva utan att känna dessa borden mellan varven?? 
Jag har inget enkelt svar - har du??
 

Evangelium och lite nyfiken

Publicerad 2015-08-30 21:37:33 i Allmänt,

Några dagar fyllda med evangelium på olika sätt. Först att få jobba i nattkyrkan utanför krogen på LTU, möta studenter som påbörjat sina studier. Få visa att kyrkan finns närvarande, det finns en Gud som bryr sig. Många samtal med ungdomar som kom ihåg när de gått i barntimmar och konfirmerat sig. Det märktes att det var något som hade berört dom - jag tänker att det var evangeliet.
 
Den nattens arbete följdes av en kursdag där rubriken var: Vad händer om pysslet blir viktigare än Jesus? 
Jag trodde jag skulle få kämpa för att hålla mig vaken efter bara tre timmars sömn. Men icke, dagen var så fantastiskt bra så jag var klarvaken hela tiden. Samtidigt är det oerhört svårt att återge. Jag upplevde att föreläsaren talade i tro och förmedlade hopp! 
 
I 2000-talets Sverige ska allt gå "fortare" och man jagar upplevelser och har svårt att hitta förnöjsamhet. Mycket är yta och ytlighet. Vi konsumerar mycket - "du är vad du köper".  Det är nästan fult att vara nöjd.  Ändå finns det en längtan efter vila, ro och frid.
 
Det kristna evangeliet erbjuder nåd, förtröstan och förhoppning eftersom vi har en Frälsare som segrat över synd, död och mörker. Du behöver inte prestera, du kan vila i att vara du, just den som Gud har skapat dig tilll - det räcker. 
 
Att vara döpt är att leva i nådens hav, stranden är hoppfull, där finns kyrkan med sakramenten och gudstjänsten som är centrum för den kristna tron. 
 
Detta var alltså kursdagen och lite mina egna reflektioner! 
 
Veckan har också innehållit lite sömn pga fullmånen, ja så är det! Vissa månader håller mångubben mig vaken
Är ni fler som känner igen er?
 
Helgen började mycket trevligt med att vi var bjudna på en surströmmingsmiddag till goda vänner! God mat, såklart och mycket surr!!
 
Vi har också haft möten i Luleå fridsförbund och fått njuta av evangeliet om Guds villkorslösa nåd. Träffat vänner och fått dela livets oro och glädjeämnen.  Sjungit mycket och firat mässa.
Yngsta sonen har flyttat hem igen och hans flickvän har börjat plugga på LTU och bor också här i Luleå! 
Oerhört mycket att vara tacksam över.
 
Sist en liten nyfiken fråga, jag ser att jag har ganska många utomnordiska läsare, från Ecuador, Malaysia, Elfenbenskusten, Storbritannien, Ryssland, USA och kanske några till. Vem är ni? Hur har ni hittat min blogg? och varför? Skriv gärna en kommentar eller skicka några rader till min mail sonja.lundberg@telia.com Gärna  ni andra också från Sverige, Finland och Norge - alltid roligt att höra vilka ni är som läser!! 
Ha en bra vecka alla!!

Fjällvandringen

Publicerad 2015-08-25 16:49:10 i Allmänt,

För några dagar sen kom jag hem från vår fjällvandring med konfirmander. Återigen en fantastisk vecka med strålande sol, fina ungdomar och trevliga kollegor.
 
Rutten var densamma som i fjol Nikkaluokta, Kebnekajse, Tarfala, åter till Kebne och sen en dagstur till Jättegrytorna och Silverfallet innan vi återvände hemåt.
 
Att fjällvandra kan vara rätt kämpigt stundtals och ändå längtar jag tillbaka när jag kommit hem. Jag tror det beror på belöningen man får efter att det varit jobbigt. Man kämpar uppåt, uppåt, man snubblar över små och stora stenar, man tror att det här var sista kullen innan slutrakan, men så kommer det en uppförsbacke till. Så äntligen ser man fjällstugan i fjärran, ryggsäcken blir plötsligt lättare och stegen snabbare - snaart är vi framme.
 
Väl därframme njuter vi av utsikten, vyerna, lugnet, det iskalla vattnet i sjön och frystorkad mat :). Det är dom fantastiska vyerna som gör det mödan värt. 
 
En dag när vi vandrade framåt och småsnubblade på den steniga stigen tänkte jag att det verkligen är som i livet. Ibland så släpar vi fötterna och snubblar på alla "små stenar"  vi oroar oss, vi irriterar oss på små saker som egentligen är bagateller. Ibland har vi förmågan att lyfta fötterna lite högre, se lite längre framåt och kunna tänka på vad som verkligen är viktigt i livet.  
Och när vi har haft det riktigt kämpigt i livet så njuter vi desto mer av en vanlig vardag som fungerar!! 
 
Under våra vandringsdagar hade vi några riktigt "heliga stunder". Bl.a en dag när vi satt i ring och pratade om livets öken, ungdomarna delade med sig av sina liv och vi berördes. Efteråt fick vi fira mässa tillsammans och känna att Jesus finns med även i livets öken. Till honom får vi lämna allt som vi bär på och sedan njuta av bekymmerslösheten - våga tro att för den som litar Gud samverkar allt till det bästa. 
 
Idag har jag njutit av solen och värmen här hemma och laddat för kvälls- och nattjobb. Jag ska tillsammans med några kollegor jobba i Nattkyrkan på LTU och möta de nya studenterna. En intressant kväll väntar och jag hoppas och ber att Gud ska vara med och välsigna samtalen med alla de ungdomar vi får möta.

Hur blev semestern?

Publicerad 2015-08-09 21:36:56 i Allmänt,

 
Vi har åter landat i Luleå efter två veckors ledighet i stugan. Vi har hunnit tvätta ett antal maskiner, klippa gräset och allmänt komma i ordning igen. Vi har hunnit ha goda vänner på middag, och vi har varit bjudna på lunch till goda vänner. Vänner som vi kan dela både skoj och allvar med. Vänner som man vågar prata med om sånt som är nästan tabu. Jag är tacksam över att vi har såna vänner.
 
När jag tänker tillbaka på semestern och funderar vad som varit bäst - så är det ganska självklart!!
Det bästa har varit att träffa nära och kära, och träffa vänner som vi inte sett på länge. Samtalen vi haft över en kopp kaffe eller en bit mat. Bastubad  med mycket prat och dopp i iskallt vatten :)!
Jag försöker fundera vad vi har pratat om i alla dessa möten. Mycket handlar såklart om vardagen i livet, om hur allt rullar på. Vi har också fått dela oro och bekymmer med någon, glädje och tacksamhet med andra. Någon har bytt jobb, andra har gått i pension. Barn flyttar hemifrån, nya livssituationer och andra saker att oroas över uppstår. 
Det kan vara sorg över brustna relationer, men tacksamhet över att Gud trots allt har omsorg. 
Vi har pratat rätt mycket om bön och förbön, fått höra fantastiska berättelser om bönesvar, men också funderingar om hur det känns när man tycker att Gud inte hör bön. Är det vi som inte är tillräckligt lyhörda, eller låter Gud oss ibland vänta för att vi ska växa eller ser vi inte svaren för att de är allför självklara...
Ja funderingarna kan  vara många. 
 
Några riktiga familjemiddagar fick vi till, dagar när det också var soligt och varmt så vi kunde äta ute.  Vi är dessutom oerhört tacksamma över att vår kära familj ska utökas med två baybysar i januari.
 
 
Det har varit underbart att ha helt blanka dagar, med inga krav alls - bara vara - läsa en bok eller lösa korsord tillsammans med den bästa. 
 
Det blev en kväll med vandring efter den vackra Eugmoleden i Larsmo. Jag gick med mina systrar och så strålade vi samman med 12 andra kvinnor. Ganska mycket hinner man prata under en sån vandring - och såklart hade vi med oss fika och stannade till vid en jaktstuga för en rejäl paus. Det är förunderligt lätt att prata när man vandrar och roligt att också lära känna nya människor.
 
 
En bild på gänget och längst till höger mina kära systrar.
 
Två söndagar hann vi besöka bönhuset i Kållby, det kändes underbart hemma!!! Bönhuset fanns inte när jag växte upp, men jag tänker att det är "andan" som gör att det känns så gott att fira gudstjänst där. Såklart känner jag fortfarande många även om en ny generation har vuxit upp sen jag flyttade därifrån. 
Det känns som om jag omges av idel kärlek när jag kommer dit. Jag berördes starkt redan av de första orden i bönen. Bön för dom unga, bön för de som har en längtan men inte var där idag! 
 
Nu ser jag fram emot en intressant vecka på jobbet - planering och en träff med våra fjällvandrarkonfirmander. Nästa söndag bär det av till Kebnekajse med ungdomarna!

Sorgen och glädjen

Publicerad 2015-07-27 16:59:00 i Allmänt,

Vi befinner oss återigen i stugan och har haft en intensiv helg med både glädje och sorg. Lördagen började med att vi deltog i moster Stinas begravning. Pedersöre kyrka var nästan fullsatt, de flesta släktingar till mig. Jag slogs på nytt av hur fantastiskt stor släkt jag har och vilken rikedom det är. Trots att stunden var avsked av en älskad moster, fylldes jag ändå av en stor tacksamhet att få tillhöra detta sammanhang. Även om vi inte träffas ofta så finns ett starkt kärlekens band som binder oss samman. Moster Stina var en stor del av detta, hon SÅG alltid oss syskonbarn och frågade hur vi hade det. Sen kunde hon även namnen på våra barn även om syskonbarnbarnen var jättemånga! Den kristna tron var viktig för henne, hon gjorde inte så stort väsen av det men som kusin Mikael sa på "Himlafesten": hon trodde medans hon andades. Tron var en självklar del av livet! Angående ordet Himlafest så ville moster att minnesstunden skulle kallas för Himlafest - väldigt talande!! Vid gravläggningen så skottades graven igen på en gång av de anhöriga och vännerna som var där.
 
Det var starkt, det berörde, det var som en bild av hur vi vill dela sorgen och saknaden och bära varandra i bön och omsorg. På eftermiddagen hade vi en klassträff - 50 år sedan vi började årskurs ett i den idylliska Heimbacka skolan. SÅ roligt att återse alla (nästan alla var där). Intressant att få höra de olika livsberättelserna. Vi gick även runt i skolan och kom ihåg olika hyss och olika personliga drag från våra lärare. Många glada skratt blev det. Med oss hade vi vår lärare från årskurs 5-6. Jag kom ihåg honom som en ädre farbror - han var 23 år när han var vår klasslärare :):).
En väldigt trevlig lördagkväll. Så här såg vi ut när vi gick årskurs 6. (tyvärr vet jag inte hur jag ska svänga fotot rätt väg) På söndag var det återigen en släktsamling, min brorsdotter Lina och hennes man har båda tagit examen och nu var det en hejdundrande examensfest. God mat och fika, trevlig samvaro, allsång och tal - allt vad man kan bergära på en trevlig fest. Idag har vi röjt lite på tomten här i stugan, annars njuter vi av att bara vara och av att träffa vänner och släktingar som tittar in eller som vi åker och hälsar på.

Vandringen

Publicerad 2015-06-29 21:46:00 i Allmänt,

Vi har haft en vecka semester. Vi började med att flyga ner till Linköping för att hälsa på två av våra söner och en svärdotter. En trevlig midsommar med god mat, trevlig samvaro och lite sightseeing i Linköping. Här är vi på flygmuséet, en intressant eftermiddag,faktiskt :)
På måndag packade vi om och styrde bilen mot stugan i Kållby. Jag och min syster var anmälda till Utterledens vandringsmaraton, en vandring på drygt 50 km. Första tanken var att göra det på två dagar som en del av de anmälda gjorde. Då går man 26 km första dagen, sover över i tält och fortsätter nästa dag. Men kvällen innan ändrade vi oss, vi testar att gå den på en dag. Vi anlände till skidstugan i Lappfors strax före 8 och fick våra nummerlappar. Bussen tog oss och alla de andra till startplatsen i Purmo och vandringen påbörjades. Det var stenigt, det var blött, det var en smal stig men myggen var inte så besvärliga som vi trott och humöret var på topp. Första fikapausen blev jättekort för där överföll myggen oss, men på andra fikakontrollen som var vid Nars sjön tog vi oss en rejäl paus. Vi träffade också en del bekanta som kämpade på.
Ibland gick vandringen på skogsvägar och det var lätt att vandra, sen blev det lite stenig skogsterräng igen och knöligare att gå, över myrarna var det spångat och det var en ren njutning att vandra. Stigen var väl utmärkt med blåa markeringar och band, nångång stod vi tveksamma och funderade åt vilket håll vi skulle gå. Men sen hittade vi de blå snörena och fortsatte åt rätt håll. Halvvägs, vid Sexsjön, serverades köttfärssoppa samt plättar med sylt och grädde - och kaffe!!!! Aldrig någonsin har jag ätit något som smakat så gott, dessutom serverat av den trevligaste värdinnan, Ann-Margarethe. Kan det vara så att hungern är den bästa kryddan. Vi vilade ca en timme och knallade sen vidare. Vid Hjulfors i Esse (därifrån min farfar härstammar) träffade vi på bekanta från Luleå. Trevligt att slå följe en liten bit. För övrigt var forsen vid Hjulfors den vackraste platsen på hela vandringen, om ni tittar noga på bilden kan ni ana den i bakgrunden
De sista kilometrarna var en liten kamp, det värkte i tårna, än i den ena, än i den andra, vaderna krampade och i nerförsbackarna skrek knäna - men det var bara att kämpa på. Känslan var obeskrivlig när vi såg taket på skidstugan i Lappfors - We did it - tack min kära syster för god kamp!
Jag tänkte många gånger under dagen att en sån här vandring verkligen är en bild av livet och de olika perioderna man går igenom. Ibland är vägen bred och slät och det är lätt att leva, vardagen rullar på. Sen kommer de steniga perioderna, det finns något som skaver, något eller någon jag går och oroar mig över. De blöta smala stigarna, där vi inte visste var vi skulle sätta ner fötterna, det var tungt att gå - ibland känns livet som att jag går i sirap, jag vet inte hur jag ska gå vidare, hur jag ska orka ett steg till, men det går alltid framåt. Sen kom vi till de öppna myrarna och spångade leder - vilken känsla - ibland är livet bara gott och allt känns underbart. Det finns ingenting att oroa sig över och allt flyter på. Men rackarns, det kom en uppförsbacke på det också, men den var inte så lång. Livet växlar och efter regn kommer solsken. När vi gick Utterleden så visste vi att det var en utmärkt led, vi visste också att det olika sorters terräng att gå i. Jag vill tro att mitt liv också är en utmärkt led, och jag vet att livet kommer att växla. Jag vet också att det finns en Gud som har kontrollen, som vet vad som är bäst för mig och som vet vad jag klarar av. En god mat innehåller många ingredienser och många kryddor, ett rikt liv består också av många olika slags delar. Det kändes gott att inte vandra ensam längs Utterleden, men det känns ännu mer fantastiskt att inte behöva vandra ensam längs livsvägen. Att få ha en livskamrat som alltid finns där, att få ha familj, vänner och släktingar som bryr sig- det är stort. Veckan fortsatte i gemenskapens tecken med barnen, deras respektive och med goda vänner.
Ganska många timmar blev det på vårt mysiga sovloft med korsord och läsning - kroppen ville ha lite extra vila efter den långa vandringen
Nu väntar några veckors jobb innan nästa semesterperiod börjar!

Midnattssol och ljuset i mitt liv

Publicerad 2015-06-15 21:36:27 i Allmänt,

Ljuset här i norr är fantastiskt just nu - lika ljust dygnet runt. Vad som också är fantastiskt är att fira midnattsolsgudstjänst i Nederluleå kyrka. Krucifixet i kyrkan hänger så att veckan före och veckan efter midsommar lyser kvällssolen in genom fönstret på norra sidan och det ser ut som att Jesus lever och korset lyser som av guld. I fredags kl.22.30 åkte vi till kyrkan för att vara med på andakten. Det hade varit regntunga skyar hela eftermiddagen och kvällen, men vid 22.28 bröt solen igenom och så här såg det ut
I andäktig tystnad satt vi alla och tittade på ljuset som lyste upp korset och Jesus blev allt tydligare för våra ögon. Vi sjöng och bad tillsammans men hela tiden hade jag blicken riktad mot Jesus, det var svårt att INTE se på honom. Tänk om det skulle få vara så i mitt liv, HELA TIDEN, att jag riktar min blick mot Jesus, ständigt. Frågar efter hans vilja, ber om ledning i mitt liv, beredd att vara hans händer och fötter. Jag tänker att det ofta är så i våra liv som det var med ljuset på korset. Ibland lyses vårt liv upp, vi kan känna att det är lätt att tro, vi känner Guds närvaro starkt. Men sen blir det som med solen på korset, det lyser bara ett kort tag och sen mörknar det igen och tvivlen kommer i våra liv och vi undrar var finns du Gud. Jag vet att krucifixet i Nederluleå kyrka alltid hänger där, dag och natt, året om, och under ett par veckor på sommaren lyses det upp av midnattssolen. Ännu säkrare är det att Gud alltid finns med oss i våra liv oavsett hur det känns för oss. Då och då får vi uppleva att midnattsolen lyser starkt och förklarar Jesu kärlek och Guds trofasthet mot oss. Men Han går alltid med oss- oavsett hur det känns.

Man ser det man tittar efter

Publicerad 2015-06-12 21:33:25 i Allmänt,

Vi har bott 1,5 år i Björsbyn, fortfarande är det många skogsvägar vi inte känner till. Petter gör praktik här i Luleå just nu och bor hos oss ett par veckor. En kväll skulle han ut och springa och vi funderade vilken runda han skulle ta. Jag föreslog en väg mot stallet och sen trodde jag att det gick en avtagsväg till vänster, och så tog man sig runt byn och hem igen. Vi kollade på googlemaps och det såg ut att stämma. Han gav sig iväg och kom hem igen efter ca 50 min och hade mycket riktigt hittat vägen. Jag var lite nyfiken på var avtagsvägen egentligen var, så jag beskrev vägen och försökte förstå var man svängde av. Såg du nå stora cementringar på högersida, frågade jag, det hade han inte sett. Okej, då är avtagsvägen antagligen före dom, sa jag. Ett par dagar senare gick jag själv längs samma väg och höll utkik efter avtagsvägen. Döm om min förvåning när cementringarna och avtagsvägen var på exakt samma ställe. Cementringarna på höger sida och vägen svängde av till vänster. Man ser det man tittar efter! I början av samma väg såg jag detta gamla redskap
Jag frågade våra barn om de visste vad det var, det gjorde de inte, fast jag fick flera bra förslag. Många ser kanske bara en rostig gammal höräfsa. Jag förflyttas ca 50 år tillbaka i tiden, ser bilder och känner dofter. Vi hade en sån höräfsa, fast pappa hade gjort om den så att vår lilla oranga traktor kunde dra den. Han hade också spikat ihop en liten lave som vi barn kunde ha fötterna på när vi satt på räfsan. Vår uppgift var att med jämna mellanrum trampa på en pedal så att fjädrarna lyftes upp och torrhöet bildade jämna rader på ängen. Ett lättsamt och ganska roligt jobb. Jag ser hur pappa försiktigt rattar traktorn, hur han ofta tittar bakåt för att kolla att vi sitter kvar på räfsan och allt är bra. Han är klädd i sina blåa arbetsbyxor och rutig flanellskjorta, och såklart kepsen på huvudet. Nacken är solbrun, men tittar man lite närmare ser man en knivskarp vit rand där skjortkragen går. Det skulle vara väldigt varmt innan skjortan åkte av. Man ser det man tittar efter. Vad tittar vi efter bland våra medmänniskor? Vad ser vi när vi passerar ingången till ICA? Ser vi en tiggare, eller ser vi en medmänniska i nöd, kanske en kristen bror eller syster? Och tänk så ofta vi bara ser på ytan och inte har en aning om vad som rör sig inom vår medmänniska, men ofta är vi rätt snabba på att dra våra slutsatser. Vi är alldeles strax på väg till Nederluleå kyrka på midnattsolsgudstjänst. Vi hoppas att solen ska lysa på krusifixet så att Jesus ser ut som han lever. Men framför allt hoppas jag att Gud ska tala till mig så att Jesus känns levande i mitt hjärta. Jag hoppas och ber också att jag ska kunna se på mina medmänniskor med fördomsfria och kärleksfulla ögon. Och inte vara så snabb att dra slutsatser innan jag vet!!!!

Vårruset - och andra rus

Publicerad 2015-06-06 15:34:28 i Allmänt,

ÅÅ - tiden går så fort, jag har inte tid med det? Hur ska jag hinna? Allt detta är uttryck som vi hör nästan varje dag, det känns att alla har så bråttom och tiden rusar iväg. Ändå är tiden det mest rättvisa som finns - alla har lika mycket tid - sen hur vi använder vår tid är upp till var och en. Vi kan rusa och berusas på olika sätt - Vårruset, är ett trevligt sätt att rusa på - eller borde i alla fall vara det. Förra måndagkväll gick Vårruset av stapeln här i Luleå, jag var självklart anmäld liksom de flesta andra år. Träningen har varit lite sisådär, men inte helt obefintlig. MEN VÄDRET - regnet öste ner och det blåste nästan orkan. Jag skulle föra lite grejer åt en tjej som hade flyttat, så in mot stan skulle jag. Ombytt för löpning åkte jag iväg. Vindrutetorkarna gick på hög fart och jag funderade - VARFÖR gör jag det här? Ingen tvingar mig att springa, jag har anmält mig själv, måste jag verkligen ge mig ut i detta regn och rusk?? Å andra sidan, jag är inte gjord av socker, att springa fem kilometer är ingen stor grej, har man anmält sig till nånting så ska man inte bara hoppa av. Sen tänkte jag på vår svärson Johan som nyligen genomförde Stockholms maran på ett fantastiskt sätt trots dåligt väder. Skam den som ger sig, iväg till Hälsans hus och till startfälten. Regnet upphörde, så vädret var rätt okej trots rätt hårda vindar. Det var dock en decimerad skara som samlades. Det brukar vara 5-6000 glada kvinnor, i år var det ca 2000 tappra kämpar. Jag tog mig runt, men stannade inte på picknick - det var mer lockande med bastun hemma.
Kände mig ändå oerhört nöjd med att ha genomfört loppet och inte fallit för frestelsen att bara låta bli. Sen kan man fyllas av glädjerus, det är kanske inte så ofta man får uppleva det. Men helt nyligen fick jag höra en sak som gjorde mig så glad att rösten stockades, jag kände hur bröstet fylldes av glädjekänslor och tårarna sprutade. Det tog rätt länge innan jag kunde prata som vanligt igen - det var härligt! Vad ska man då göra åt detta att tiden rusar?? Tips?? Eller ska man låta den rusa?? Just idag känns som en lugn dag, som en paus i ruset. Nationaldag, ledig, inget inbokat förrän kl.17.30 ikväll! Jag har rensat rabatterna, hunnit umgås med de mina, tagit en tupplur i soffan och sitter just nu och knapprar på tangenterna.

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela