livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

När träden avlövas....

Publicerad 2014-09-29 20:29:36 i Allmänt,

Hösten gör sitt intåg med full kraft, minusgrader någon enstaka morgon, löven färgas i vackra färger och sprider sen ut sig över vägar, åkrar och ängar.  Träden avlövas.... Jag tänker återigen på en av mina favoritförfattare, Tomas Sjödin, en av hans första böcker heter: När träden avlövas ser jag längre från vårt kök
 
 
 
Det är rätt många år sen jag läste den, men boken handlar om att de får veta att två av deras tre pojkar har en obotlig sjukdom.  Hur livet förändras när man möter sjukdomar och prövningar. Man omvärderar, omprioriterar och ser längre än till träden på tomten. 
 
Då och då tänker jag på den titeln - vad mycket den säger!
Vi vill se långt, vi vill göra kloka val i livet och prioritera rätt, men ack så svårt det är när allt går som på räls. Ibland behövs det kanske lite motgångar för att få oss att stanna upp och tänka till! Det är inget vi önskar oss, men i efterhand kan vi ändå inse att det var det svåra som fick oss att förstå vad som är viktigt i livet. 
 
I helgen har vi haft några sköna dagar i stugan i Kållby, och vi fick träffa några av våra nära och kära.  Morgonpromenaderna med Jack blir extra trevliga, eftersom syster Maggi oftast följer med mig. Vi går fort, men jag tror att munnarna går ännu fortare och vi hinner avhandla både smått och stort efter vägen!
Gustav som bor i stugan och inte träffar vår hund så ofta, passade på att mysa lite extra med Jack
 Det stora uppdraget för helgen var också att ta upp vår flytbrygga. Det är nånting som ger mig ont i magen varje år. Jag har inte riktigt grepp om hur det ska gå till, det känns lite farligt - nån kan komma i kläm- ja, det känns allmänt jobbigt.
Som tur är har jag en mycket händig och hjälpsam lillebror- vi skickade ett sms till honom! Självklart ställde Bernhard upp och kom och hjälpte oss (som nästan alla år tidigare)
Med hans goda råd och starka traktor var det lätt som en plätt att få upp bryggan.
Tänk om vi kunde ha lite lättare för att be om hjälp av varandra i olika situationer.  Ensam är inte stark, vi är alla till för varandra.  Oftast känns det gott om man själv har kunnat hjälpa någon annan.
Jag tänker att det är Guds vilja och tanke, att vi ska ha omsorg om varandra även praktiskt. Jag är tacksam att ha fått växa upp i en syskonskara där det var självklart att ställa upp för varandra, och jag hoppas att vi har kunnat ge det vidare till våra barn. 
 
Lite lyx är ju inte heller fel. På fredagkväll hälsade Gustav, Carolin, Ulf och jag på hos Elin och Johan i deras nya hem, och jag kunde inte tacka nej till att testa deras SPA.
Jag kände mig som ett litet barn när jag kröp ner i det 38 gradiga vattnet i duggregnet. Jag flyttade mig från hörn till hörn och testade de olika massagefunktionerna - helt underbart! Jag kunde ha suttit där hur länge som helst, men jag kom ju i första hand för att prata och umgås!  Och det gjorde vi också - pratade och umgicks i deras trivsamma hem. 
 
På söndag när vi styrde hemåt var det med en viss oro i magen när vi närmade oss Björsbyn. Hur ser det ut hemma den här gången? Är något förstört? Har någon provat ta sig in igen? 
 
Men tack och lov så var ingenting förstört, där stod vårt hem alldeles orört - inte ens dammråttorna var borta :)
 

Rastplatser

Publicerad 2014-09-23 21:40:07 i Allmänt,

Vi har just kommit hem från kören och även om vi ikväll valde att gå lite tidigare därifrån så känns körövningarna som en rastplats. De flesta är glada när de kommer, uppsjugningen och andningsövningarna gör att man slappnar av - och så börjar sjungandet. Det känns härligt att vara en bland många stämmor som tillsammans gör musik. 
 
Ibland kan jag fundera över vad jag gör i Nederluleå kyrkokör, det känns så svårt! Jag kan inte läsa noter rakt av och måste öva rätt mycket för att lära mig ett stycke.  Men sen faller allting på plats och nästa körövning får jag förnyat mod och tycker att jag ändå platsar rätt bra. När jag sjunger tänker jag inte på någonting annat, och det blir en vila för hjärnan - jag är här och nu och tillsammans gör vi nåt vackert.
 
I söndags jobbade jag - vi hade en träff med våra fjällvandringskonfirmander - och hör och häpna - det var en rastplats för mig.
 
 
Så roligt att träffa dessa ungdomar, vi samtalade om de två kärlekspärlorna i Frälsarkransen. Den ena pärlarn, den gudomliga kärleken. Gud som har visat sin kärlek till oss genom att sända sin son Jesus till frälsning för alla människor. Hur tar vi emot och lär känna den kärleken. Guds kärlek till oss är oföränderlig, vi kan inte förtjäna den, eller göra nåt föra att han skuller älska oss mer.  Inte heller uppföra oss illa så att Gud slutar älska oss, även om vi förnekar honom så stannar han kvar och väntar och önskar att vi ska komma tillbaka till honom.
Den andra pärlan, vårt ansvar att ge kärleken vidare till dom som vi möter på vår livsväg. 
Vi pratade om olika typer av relationer, vad är viktigt, vad kan vara svårt och hur löser man konflikter. Djupa, svåra frågor som vi berörde och sen speglade frågeställningarna i bibelordet: Gyllene regeln! Tänk hur annorlunda vår värld skulle se ut om alla levde efter den - ALLTID!  
 
Jesus säger: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni göra mot dom. 
 
Det låter så enkelt, men,men.........
 
Vi fick även fira gudstjänst tillsammans. Många av konfirmandernas föräldrar kom också och deltog i mässan, vilket var roligt!  Ungdomarna deltog med körsång, textläsning  och med att tända ljus. 
 
Jag uppfylldes av en sån glädje, vilket jobb jag har, det här är min uppgift! 
 

Inbrottsförsök

Publicerad 2014-09-18 21:14:37 i Allmänt,

Förra helgen hade vi härliga dagar i Norge. Vi åkte till Saltströmmen med ett par av våra vänner, Åsa och Peyman på en fiskeresa. Även om fisken lyste med sin frånvaro så njöt vi av trevligt sällskap och den vackra naturen. Vi fick  vara ute många timmar per dag och hann även göra en sväng till Bodö.
Tyvärr grumlades den trevliga känslan när vi kom hem. När vi steg in i vårt hus så ser vi att glaset på altandörren i vardagsrummet är krossat. Det yttre glaset är krackelerat och det är en spricka i dörrkarmen. Antagligen tack vare att vi har valt härdat glas till våra fönster och dörrar så höll glaset stånd mot slagen. Med viss spänning gick vi från rum till rum för att se om de tagit sig in någon annan stans, men inte det, tack och lov!!
Vi gjorde en polisanmälan och en patrull anlände och gjorde en teknisk undersökning. Vissa spår har de att gå på, så vi får se om det blir uppklarat.
 
Det känns oerhört skönt att de inte tog sig in i huset, men ändå en känsla av obehag.  Jag sov lite oroligt natten efter och tyckte att jag hörde röster här utanför. Tack och lov har vi Jack som ger skall så fort någon rör sig på utsidan.
Inbrottsförsöket kändes lite som när jag var barn och någon av bröderna hade  tjuvkikat i min dagbok. Egentligen inga hemligheter men ingen annan har något där att göra. 
 
Samtidigt kan jag känna en sorg när jag tänker på dom som försökte slå sönder och ta sig in. Hur trasigt liv har dom? Vad är det som driver människor att stjäla och förstöra? Jag hoppas och ber att de ska hitta en annan väg i sitt liv. Jag tror inte det är lyckliga, välmående människor som förstör andra människors egendom.
 

Bybo??

Publicerad 2014-09-10 21:07:57 i Allmänt,

Igår när jag cyklade till jobbet genom vårt vackra Björsbyn, började jag fundera om jag är Björsbybo?! Känner jag att det här är min by? Dessvärre så gör jag inte det, även om jag trivs fantastiskt bra i nyhuset vid Björngårn. Undar hur länge man ska bo i en by innan man känner att det här är min by? 
 
Vad är jag då för "bo"? Jag är definitivt Kållbybo, mina rötter är starkt rotade där jag är född och uppvuxen, men jag är också Lulebo! Och trots att jag så tydligt känner att jag är Kållbybo så har jag ingen längtan att flytta tillbaka dit. Men jag är oerhört glad och tacksam över den trygga och kärleksfulla uppväxt jag hade i denna by.
 
Dom första åren vi bodde i Luleå så for jag hem åt båda hållen - hem till Kållby och hem till Luleå. Men för några år sen upptäckte jag att jag  inte längre for hem till Kållby - jag for till stugan- och hem till Luleå.
 
Jag tror att det hängde samman med att min pappa dog och mamma försvann in i demensens dimmor, för att sen så småningom få somna in och flytta till det himmelska hemmet. Jag anar att det var så för mig, undermedvetet, när föräldrarna var borta, då for jag inte hem dit längre, trots att mina kära syskon och många av våra goda vänner bor där. 
 
Jag tycker det är intressant det här med rötter, det handlar ju även om hur vi får vår näring. Jag tänker att man kan vara rotad på olika sätt. Rotad i ett sammanhang, i en gemenskap, rotad i sin tro. Och det är nog viktigare än vilken "bybo" man är.  
Bilden av ett träd används ofta i kristna sammanhang - jag är vinträdet, ni är grenarna, säger Jesus på ett ställe, och poängterar hur viktigt det är att vi håller kontakt med honom och får näring genom ord, bön och sång för att orka leva. 
Jag gillar bilden av trädet där man tänker att vi som träden är rotade i vår vardag och har våra olika uppgifter i samhället att göra, som det i sig är en gudstjänst. Sen behövs grenarna som sträcker sig utåt och uppåt mot  solen  för att hämta kraft och energi. Grenarna tänker jag är våra böner och tankar som ständigt rör sig inom oss och sträcker sig mot Gud. Solen det är Guds välsignelse som bjuds ut till alla, alltid.
 
Fast ibland kan det kännas som att trädet står i skuggan, solen når inte riktigt fram. Orken och energin sinar.
Likväl finns solen/ välsignelsen där om vi törs öppna våra ögon och lita på det! Jag tror att vi alla nångång går igenom perioder av torka eller skugga eller vad man ska kalla det. Och jag vill tro att Gud finns även där och att han genom dom perioderna hjälper oss att växa, men växa långsamt och kanske på ett annat sätt än vi först trodde.
 
 

Pedagogdag

Publicerad 2014-09-05 21:58:26 i Allmänt,

Idag har vårt pedagogarbestlag träffats hemma hos mig för att planera och visonera. Vi försöker göra det en gång per termin, oftast hemma hos någon av oss och så har vi knytkalas.
 
Vi började med en morgonbön där temat handlade om förnöjsamhet. Ett intressant samtal om det, kan jag vara nöjd med det jag har i livet?  Att vara nöjd innebär inte att stagnera, men att försöka se allt gott man har omkring sig. Det innebär inte heller att skaffa sig hård hud mot svåra livsomständigheter, utan försöka se allting som det är. 
 
Jag har under några dagar burit med mig tankarna som min kollega Birgitta skrev i sin blogg för någar dagar sen. Det finns länk till hennes blogg här till höger, Inget nytt under solen!  Hon skrev om Too-ticki från Tove Jansons saga Trollvinter, han säger så här:
 
Allting är mycket osäkert
och det är just det som lugnar mig
 

I dom orden finns för mig en förtröstan, jag måste släppa kontrollen, det går inte att ha kontroll över livet. Lika bra att försöka släppa taget. Jag säger inte att jag klarar av det, ibland vaknar jag vid "vargtimmen" på morgonkvisten och kan börja oroa mig för vad som helst, som sen i dagsljuset inte allt var lika jobbigt.  Men jag vill försöka!!
 Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd ? frågar Jesus i Matteus 6:27
 
Med det samtalet och en bön började vår arbetsdag - och sen pratade vi - och pratade, och planerade och skrattade. Vi skrev datum, bestämde dag för Kyrkskoj, planerade konfirmander, läger, dagar för utdelande av Barnbiblar- och pratade och skrattade igen! 
 
Vi åt en fantastiskt god lunch, knytkalas är toppen. Vad sägs om en vegetarisk paj, linssoppa, humus, massor med grönsaker, både råa och tillagade, lax, räkor, ägg, majonäs, grovt bröd, massor med frukt och inte att förglömma - till kaffet - chokladbollar, men gjord på fikon, dadlar, nötter och annat liknande. Tyvärr missade jag att fota när allt det goda var framdukat. Dessutom kunde vi sitta ute på altanen och äta och jobba hela eftermiddagen. En superbra arbetsdag som gick väldigt fort.
 
För övrigt så har vi Oscar och Sandra på andra sidan Atlanten i 6 veckor, fick just ett sms att de checkat in på ett hotell i Miami och legat vid poolen och solat. Lät inte helt fel! 
 
Helgen blir ganska variationsrik, i morgonbitti - cardiocross på Stil,  i morgonkväll konsert- Trollflöjten på Kulturens hus! På söndageftermiddag serverar vi nygrillade hamburgare gratis före gudstjänsten i Porsökyrkan! Välkomna på det! 
En höstbild från lillvägen där vi oftast promenerar med Jack, det blir till att ta med sig bärplockare!
 
 
 

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela