livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Ibland tar känslorna över...

Publicerad 2015-01-29 22:35:04 i Allmänt,

Den här veckan har jag burit en bild inom mig, eller rättare sagt några bilder som inte har velat lämna mig innan jag delat tankarna om dom.
Förra lördagen gick jag igenom en del gamla foton, plötsligt stannar liksom tiden och jag hittar mig själv sittandes med tårarna rinnande nedför kinderna- i min hand har jag några foton från min storebrors begravning. Han dog 45 år gammal för snart -16 år sen.
Känslorna, sorgen, stämningen kom över mig ...tankarna på min brors fru, hans barn.....på hur overklig den sommaren var...
Det här fotot berör mig väldigt starkt. Det är på kyrkogården, kistan är nedsänkt i den öppna graven, min då 87-årige pappa orkar inte stå, pga sorg och dåliga ben, så ungdomarna bär fram en bänk åt honom att sitta på, min mamma finns där, märkt av sorg, men också orolig för hur pappa ska orka, sörjande syskonbarn som följer sin kära farbror/ morbror till den sista vilan. Mitt i fotot står vår yngsta son Gustav, 5 år gammal, förskräckt, förundrad och tar in allt som händer.
Strax efter detta börjar han storgråta, rusar otröstligt in i sin pappas famn!!  
 
 
Dagen efter begravningen ville Gustav åka tillbaka till kyrkan och kyrkogården, det gjorde vi. Munnen gick på honom hela vägen dit, han berättade i detalj om begravningsgudstjänsten, vagnen med tre hjul som kistan rullades på till kyrkogården, vilka som var med, hur ledsna dom var osv. osv. När vi kom fram till graven som nu var överhöljd med blommor, satte han sig ner i gräset med benen i kors, tyst begrundande vad han såg. Ett bra tag satt han, sen steg han upp färdig att åka hem igen, nu han hade bearbetat en stor del av det han hade varit med om och kunde fortsätta leka.
Sorgen är märklig, den finns liksom alltid inom en på nåt sätt, fastän man långa perioder är omedveten om den. Så kan man höra en låt, se ett foto, känna en doft eller nånting annat och plötsligt suddas tiden ut och saknaden och tomheten finns där. Kanske inte lika starkt och inte så länge, men den finns där. 
 
Sorgen den sommaren lärde oss som stod nära att ta vara på varandra på ett bättre sätt! Det blev många spontana knytkalas, det kändes gott att få gråta tillsammans och även att få dela alla glada minnen vi hade av vår bror Mauritz. 
Ingenting är självklart, livet är en gåva. Var mån om att visa dina nära att du tycker om dom, säg vad du uppskattar och spara inte på att göra roliga saker tillsammans! 
OCH Gud bär - även genom sorgen!!

Jag gjorde det!!

Publicerad 2015-01-18 20:50:00 i Allmänt,

I nästan tre veckor har pusslet legat på vår arbetsbänk i köket. När vi tog fram det 1500 bitars stora pusslet var vi några entusiaster som började, Sandra, Elin och jag, kanske nån av pojkarna. Vi hjälptes åt med att sortera bitar och bygga ramen, och även vissa detaljer inne i pusslet. Sen reste alla iväg och jag blev ensam med att bygga. Ingen tvingade mig, verkligen inte, men när jag satt där med det som var färdigbyggt och alla lösa bitar framför mig blev det som en bild av livet. Bitarna till livspusslet finns där, det kommer att lösa sig, livet lägger sig till rätta, ge inte upp!!
Flera gånger var jag på väg att knöla ner allt i lådan utan att göra det klart, men min kära man hejade på mig: "inte gör det nåt fast pusslet ligger där, det är bara mysigt, låt det få ta tid"  
 
Och det fick ta tid och igår kväll var det klart - och jag kände mig mycket nöjd!
 
 
Kan det vara så med livet också, vi måste låta tiden ha sin gång! Ofta vill vi att allt ska gå så fort, vi vill se bortom kröken, mycket är en knapptryckning bort, MEN inte allt! 
Livet blir lättare och mer hanterligt om vi har någon att dela med, någon som säger - låt det ta tid, det ordnar sig! Jag tänker att kristen tro handlar väldigt mycket om tillit. Tro på att Gud har en plan, tron på att även när jag misslyckas får jag börja om igen - Jesus har gjort allt för mig.
Livet är både de goda och de jobbiga dagarna ,  så har det alltid varit - det är bara att läsa Predikaren : "Allt har sin tid, gråta, skratta, vara tillsammans, ta farväl",,,,osv, osv
 
 
I morse när jag var ut med Jack så insåg jag att vi verkligen går mot ljusare tider! Solen tittade upp bakom trädtopparna  och signalerade att ljuset håller på och återvänder!  Så känns det även i vårt liv - Flera fantastiska händelser och bönesvar i vår omgivning, som jag verkligen tackar Gud för - 2015 har börjat ljust och jag hoppas och ber att det får fortsätta så! 
Ett vet jag - hur det än blir så har Gud kontrollen!

Året som gick

Publicerad 2015-01-02 20:41:21 i Allmänt,

Länge sen jag rört tangenterna, det beror nog mest på att vi haft fullt hus! Det har vi fortfarande, men just nu är alla ut på olika äventyr. 
 
 
Jag vill börja i 4:advent - en underbar söndag.Våra söner och vår svärdotter hade anlänt för att fira jul tillsammans med oss. Det julfirandet inledde vi med julkonserten i Nederluleå kyrka. Vår kör sjöng några kända julsånger, första satsen ur Bachs juloratorium och ett nyskrivet juloratorium av vår körledare Andreas Söderberg. 
Det är något speciellt att stå där mitt i kören, vara en bland många stämmor och få sjunga ut julens budskap. Gud blev människa, för att försona världen!! Musiken har vägar till hjärtat som inte går att förklara, jag berörs på djupet, men kan inte säga hur. Jag tror att det också är ett sätt att öppna upp för Guds evangelium. 
 
Julafton och juldagarna kom och gick- vi firande på sedvanligt sätt. Kyrkobesök, god mat, gemenskap, julklappar och många sällskapsspel. 
och såklart samling kring att lägga pussel - just nu är vi inne på vårt tredje. På söndagen kompletterades glädjen och barnaskaran, när även dottern kom på besök några dagar.
 
 
 
 
Kvällen före nyårsafton droppade det in folk från när och fjärran kan man säga - roligt med överaskningsbesök
Min syster Carin med sin man Mikael, hans bror Peter med fru, barnens kompis Josef, svärmor Astrid och svägerskan Åsa. 
Så kom nyårsafton, vi inledde den med mässa i Örnäskyrkan. Ett fantastiskt sätt att avsluta ett år och få överlämna det nya året i Guds hand.
Hur det än är så kommer tankar och reflektioner över året som gick när klockan slår midnatt. Hur blev då 2014? 
Ja, det blev tyngre än vi hade anat, mer oro och bekymmer än vi tyckte att vi ville ha. Samtidigt många glada tilldragelser, många kärleksfyllda och roliga dagar. Förlovning och bröllop, examen, många givande samtal när vi delat livet. Det blev också ett år då jag gång på gång fick uppleva konkreta bönesvar, hur Gud bär och öppnar vägar där man inte kan ana. 
Som jag sa åt en av sönerna, ibland är Guds omsorg så mycket större, det känns att det bara susar i öronen!!
Med gott mod och förtröstan vill jag möta 2015, jag hoppas och ber att det på många sätt får bli ett lättare år. Jag vet också att hur det än blir så går vi inte ensamma, Gud går med.
 

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela