livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Vandringen

Publicerad 2015-06-29 21:46:00 i Allmänt,

Vi har haft en vecka semester. Vi började med att flyga ner till Linköping för att hälsa på två av våra söner och en svärdotter. En trevlig midsommar med god mat, trevlig samvaro och lite sightseeing i Linköping. Här är vi på flygmuséet, en intressant eftermiddag,faktiskt :)
På måndag packade vi om och styrde bilen mot stugan i Kållby. Jag och min syster var anmälda till Utterledens vandringsmaraton, en vandring på drygt 50 km. Första tanken var att göra det på två dagar som en del av de anmälda gjorde. Då går man 26 km första dagen, sover över i tält och fortsätter nästa dag. Men kvällen innan ändrade vi oss, vi testar att gå den på en dag. Vi anlände till skidstugan i Lappfors strax före 8 och fick våra nummerlappar. Bussen tog oss och alla de andra till startplatsen i Purmo och vandringen påbörjades. Det var stenigt, det var blött, det var en smal stig men myggen var inte så besvärliga som vi trott och humöret var på topp. Första fikapausen blev jättekort för där överföll myggen oss, men på andra fikakontrollen som var vid Nars sjön tog vi oss en rejäl paus. Vi träffade också en del bekanta som kämpade på.
Ibland gick vandringen på skogsvägar och det var lätt att vandra, sen blev det lite stenig skogsterräng igen och knöligare att gå, över myrarna var det spångat och det var en ren njutning att vandra. Stigen var väl utmärkt med blåa markeringar och band, nångång stod vi tveksamma och funderade åt vilket håll vi skulle gå. Men sen hittade vi de blå snörena och fortsatte åt rätt håll. Halvvägs, vid Sexsjön, serverades köttfärssoppa samt plättar med sylt och grädde - och kaffe!!!! Aldrig någonsin har jag ätit något som smakat så gott, dessutom serverat av den trevligaste värdinnan, Ann-Margarethe. Kan det vara så att hungern är den bästa kryddan. Vi vilade ca en timme och knallade sen vidare. Vid Hjulfors i Esse (därifrån min farfar härstammar) träffade vi på bekanta från Luleå. Trevligt att slå följe en liten bit. För övrigt var forsen vid Hjulfors den vackraste platsen på hela vandringen, om ni tittar noga på bilden kan ni ana den i bakgrunden
De sista kilometrarna var en liten kamp, det värkte i tårna, än i den ena, än i den andra, vaderna krampade och i nerförsbackarna skrek knäna - men det var bara att kämpa på. Känslan var obeskrivlig när vi såg taket på skidstugan i Lappfors - We did it - tack min kära syster för god kamp!
Jag tänkte många gånger under dagen att en sån här vandring verkligen är en bild av livet och de olika perioderna man går igenom. Ibland är vägen bred och slät och det är lätt att leva, vardagen rullar på. Sen kommer de steniga perioderna, det finns något som skaver, något eller någon jag går och oroar mig över. De blöta smala stigarna, där vi inte visste var vi skulle sätta ner fötterna, det var tungt att gå - ibland känns livet som att jag går i sirap, jag vet inte hur jag ska gå vidare, hur jag ska orka ett steg till, men det går alltid framåt. Sen kom vi till de öppna myrarna och spångade leder - vilken känsla - ibland är livet bara gott och allt känns underbart. Det finns ingenting att oroa sig över och allt flyter på. Men rackarns, det kom en uppförsbacke på det också, men den var inte så lång. Livet växlar och efter regn kommer solsken. När vi gick Utterleden så visste vi att det var en utmärkt led, vi visste också att det olika sorters terräng att gå i. Jag vill tro att mitt liv också är en utmärkt led, och jag vet att livet kommer att växla. Jag vet också att det finns en Gud som har kontrollen, som vet vad som är bäst för mig och som vet vad jag klarar av. En god mat innehåller många ingredienser och många kryddor, ett rikt liv består också av många olika slags delar. Det kändes gott att inte vandra ensam längs Utterleden, men det känns ännu mer fantastiskt att inte behöva vandra ensam längs livsvägen. Att få ha en livskamrat som alltid finns där, att få ha familj, vänner och släktingar som bryr sig- det är stort. Veckan fortsatte i gemenskapens tecken med barnen, deras respektive och med goda vänner.
Ganska många timmar blev det på vårt mysiga sovloft med korsord och läsning - kroppen ville ha lite extra vila efter den långa vandringen
Nu väntar några veckors jobb innan nästa semesterperiod börjar!

Midnattssol och ljuset i mitt liv

Publicerad 2015-06-15 21:36:27 i Allmänt,

Ljuset här i norr är fantastiskt just nu - lika ljust dygnet runt. Vad som också är fantastiskt är att fira midnattsolsgudstjänst i Nederluleå kyrka. Krucifixet i kyrkan hänger så att veckan före och veckan efter midsommar lyser kvällssolen in genom fönstret på norra sidan och det ser ut som att Jesus lever och korset lyser som av guld. I fredags kl.22.30 åkte vi till kyrkan för att vara med på andakten. Det hade varit regntunga skyar hela eftermiddagen och kvällen, men vid 22.28 bröt solen igenom och så här såg det ut
I andäktig tystnad satt vi alla och tittade på ljuset som lyste upp korset och Jesus blev allt tydligare för våra ögon. Vi sjöng och bad tillsammans men hela tiden hade jag blicken riktad mot Jesus, det var svårt att INTE se på honom. Tänk om det skulle få vara så i mitt liv, HELA TIDEN, att jag riktar min blick mot Jesus, ständigt. Frågar efter hans vilja, ber om ledning i mitt liv, beredd att vara hans händer och fötter. Jag tänker att det ofta är så i våra liv som det var med ljuset på korset. Ibland lyses vårt liv upp, vi kan känna att det är lätt att tro, vi känner Guds närvaro starkt. Men sen blir det som med solen på korset, det lyser bara ett kort tag och sen mörknar det igen och tvivlen kommer i våra liv och vi undrar var finns du Gud. Jag vet att krucifixet i Nederluleå kyrka alltid hänger där, dag och natt, året om, och under ett par veckor på sommaren lyses det upp av midnattssolen. Ännu säkrare är det att Gud alltid finns med oss i våra liv oavsett hur det känns för oss. Då och då får vi uppleva att midnattsolen lyser starkt och förklarar Jesu kärlek och Guds trofasthet mot oss. Men Han går alltid med oss- oavsett hur det känns.

Man ser det man tittar efter

Publicerad 2015-06-12 21:33:25 i Allmänt,

Vi har bott 1,5 år i Björsbyn, fortfarande är det många skogsvägar vi inte känner till. Petter gör praktik här i Luleå just nu och bor hos oss ett par veckor. En kväll skulle han ut och springa och vi funderade vilken runda han skulle ta. Jag föreslog en väg mot stallet och sen trodde jag att det gick en avtagsväg till vänster, och så tog man sig runt byn och hem igen. Vi kollade på googlemaps och det såg ut att stämma. Han gav sig iväg och kom hem igen efter ca 50 min och hade mycket riktigt hittat vägen. Jag var lite nyfiken på var avtagsvägen egentligen var, så jag beskrev vägen och försökte förstå var man svängde av. Såg du nå stora cementringar på högersida, frågade jag, det hade han inte sett. Okej, då är avtagsvägen antagligen före dom, sa jag. Ett par dagar senare gick jag själv längs samma väg och höll utkik efter avtagsvägen. Döm om min förvåning när cementringarna och avtagsvägen var på exakt samma ställe. Cementringarna på höger sida och vägen svängde av till vänster. Man ser det man tittar efter! I början av samma väg såg jag detta gamla redskap
Jag frågade våra barn om de visste vad det var, det gjorde de inte, fast jag fick flera bra förslag. Många ser kanske bara en rostig gammal höräfsa. Jag förflyttas ca 50 år tillbaka i tiden, ser bilder och känner dofter. Vi hade en sån höräfsa, fast pappa hade gjort om den så att vår lilla oranga traktor kunde dra den. Han hade också spikat ihop en liten lave som vi barn kunde ha fötterna på när vi satt på räfsan. Vår uppgift var att med jämna mellanrum trampa på en pedal så att fjädrarna lyftes upp och torrhöet bildade jämna rader på ängen. Ett lättsamt och ganska roligt jobb. Jag ser hur pappa försiktigt rattar traktorn, hur han ofta tittar bakåt för att kolla att vi sitter kvar på räfsan och allt är bra. Han är klädd i sina blåa arbetsbyxor och rutig flanellskjorta, och såklart kepsen på huvudet. Nacken är solbrun, men tittar man lite närmare ser man en knivskarp vit rand där skjortkragen går. Det skulle vara väldigt varmt innan skjortan åkte av. Man ser det man tittar efter. Vad tittar vi efter bland våra medmänniskor? Vad ser vi när vi passerar ingången till ICA? Ser vi en tiggare, eller ser vi en medmänniska i nöd, kanske en kristen bror eller syster? Och tänk så ofta vi bara ser på ytan och inte har en aning om vad som rör sig inom vår medmänniska, men ofta är vi rätt snabba på att dra våra slutsatser. Vi är alldeles strax på väg till Nederluleå kyrka på midnattsolsgudstjänst. Vi hoppas att solen ska lysa på krusifixet så att Jesus ser ut som han lever. Men framför allt hoppas jag att Gud ska tala till mig så att Jesus känns levande i mitt hjärta. Jag hoppas och ber också att jag ska kunna se på mina medmänniskor med fördomsfria och kärleksfulla ögon. Och inte vara så snabb att dra slutsatser innan jag vet!!!!

Vårruset - och andra rus

Publicerad 2015-06-06 15:34:28 i Allmänt,

ÅÅ - tiden går så fort, jag har inte tid med det? Hur ska jag hinna? Allt detta är uttryck som vi hör nästan varje dag, det känns att alla har så bråttom och tiden rusar iväg. Ändå är tiden det mest rättvisa som finns - alla har lika mycket tid - sen hur vi använder vår tid är upp till var och en. Vi kan rusa och berusas på olika sätt - Vårruset, är ett trevligt sätt att rusa på - eller borde i alla fall vara det. Förra måndagkväll gick Vårruset av stapeln här i Luleå, jag var självklart anmäld liksom de flesta andra år. Träningen har varit lite sisådär, men inte helt obefintlig. MEN VÄDRET - regnet öste ner och det blåste nästan orkan. Jag skulle föra lite grejer åt en tjej som hade flyttat, så in mot stan skulle jag. Ombytt för löpning åkte jag iväg. Vindrutetorkarna gick på hög fart och jag funderade - VARFÖR gör jag det här? Ingen tvingar mig att springa, jag har anmält mig själv, måste jag verkligen ge mig ut i detta regn och rusk?? Å andra sidan, jag är inte gjord av socker, att springa fem kilometer är ingen stor grej, har man anmält sig till nånting så ska man inte bara hoppa av. Sen tänkte jag på vår svärson Johan som nyligen genomförde Stockholms maran på ett fantastiskt sätt trots dåligt väder. Skam den som ger sig, iväg till Hälsans hus och till startfälten. Regnet upphörde, så vädret var rätt okej trots rätt hårda vindar. Det var dock en decimerad skara som samlades. Det brukar vara 5-6000 glada kvinnor, i år var det ca 2000 tappra kämpar. Jag tog mig runt, men stannade inte på picknick - det var mer lockande med bastun hemma.
Kände mig ändå oerhört nöjd med att ha genomfört loppet och inte fallit för frestelsen att bara låta bli. Sen kan man fyllas av glädjerus, det är kanske inte så ofta man får uppleva det. Men helt nyligen fick jag höra en sak som gjorde mig så glad att rösten stockades, jag kände hur bröstet fylldes av glädjekänslor och tårarna sprutade. Det tog rätt länge innan jag kunde prata som vanligt igen - det var härligt! Vad ska man då göra åt detta att tiden rusar?? Tips?? Eller ska man låta den rusa?? Just idag känns som en lugn dag, som en paus i ruset. Nationaldag, ledig, inget inbokat förrän kl.17.30 ikväll! Jag har rensat rabatterna, hunnit umgås med de mina, tagit en tupplur i soffan och sitter just nu och knapprar på tangenterna.

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela