livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

På re(n)sande fot ......

Publicerad 2015-03-30 22:50:36 i Allmänt,

Förra veckan hade vi en minisemester - det kändes iallafall så. Vi flög ner till Malmö på onsdagkväll från snötäckta fält och isiga vägar till barmark och gröna gräsmattor. På torsdag och fredag hjälpte vi sonen att packa ihop det sista i hans lägenhet, städa ur och packa in grejerna i ett hyrsläp. Det är ett intressant fenomen vid alla flyttar, man tycker: nu är vi snart klar, bara lite kvar. Sen ser man bara mer och mer som ska packas ner - för ingenting ska lämnas kvar i lägenheten. Från början packar man noga, märker upp kartonger och säckar med vad de innehåller - var sak på sin plats. Men sen händer något när man står där och det fortfarande finns en massa smågrejer kvar. Min upplevelse är att det alltid blir en "diverse" kartong på slutet. Den kan innehålla allt ifrån hållare för toarullar till favoritkaffekoppen, en tidning som låg under en säng, en strumpa - och ja - i princip vad som helst som ligger kvar där allra sist. En tömd nystädad lägenhet kan se fin och fräsch ut, men alla skavanker syns också väldigt tydligt. Hur är det med oss som människor, har vi var och en någon "diverse" kartong inom oss?? Jag vet inte, men jag provtänker..... Mycket i livet är lätt att sätta i fack, jag vet vad jag tycker och tror, jag vet vad som är rätt och fel. Sen finns det områden som är gråzoner, jag vet inte vad jag egentligen ska tycka och tro, vad är rätt eller fel. Det finns saker som jag kanske helst inte pratar om för jag känner mig så vilsen och osäker. I min "diverse" kartong kan jag ha stoppat undan jobbiga händelser i mitt liv, som ändå format mig rätt mycket. Tack och lov kan jag också hitta gamla glada minnen i min "diverse" kartong. Jag tror att denna kartong kan öppnas vid de mest oväntade tillfällen, som vi själva inte alltid styr över. Och det kan vara "gott" att rota i den kartongen, rensa i den, prata igenom och "slänga" det som vi behöver gå vidare ifrån, acceptera att det blev som det blev, behålla det som är vackert och fint! Sen kanske vi är som en tömd, nystädad lägenhet, lättade av det som är bortrensat, dock syns lite fläckar som inte går bort, skavanker som vi har fått av livet. Men vi är ändå mer äkta som människor. När allt var klart vid lunchtid på fredag, startade färden norrut, via Halmstad där vi lämnade en cykel! Totalt hade vi drygt 150 mil i bil framför oss men stämningen var god och vi var fyra chaufförer. Ett rejält stop i Linköping hos Oscar och Sandra, där vi fick en god middag, trevlig samvaro och kunde sträcka ut oss ordentligt en stund. Färden fortsatte genom vårt avlånga land, alltid var det någon som sov, och tack och lov var det alltid någon som var vaken och körde :) Milen och timmarna rullade på, nattmörkret övergick i dager och småningom i dagsljus. Drygt 22 timmar efter vi startade backade vi upp på gården - trötta och mörbultade i kroppen, men tacksamma över att allt hade gått bra och skyddsänglarna hade bevarat oss från allt som skulle kunna hända på en sån lång resa. Det är rätt häftigt när man bilar så länge - genom ljus, mörker och ljus igen - även det en bild av livet!!!!

Sång, musik och snubbel.....

Publicerad 2015-03-23 20:32:00 i Allmänt,

Förra veckan präglades av mycket sång och musik. Nederluleå kyrkokör där jag sjunger skulle delta i en konsert i Kulturens hus tillsammans med en annan kör, några solister, Luleå symfoniorkester och en italiensk dirigent.
Dirigenten anlände till Luleå på söndag så det var full fart hela veckan.  Övning på övning, genrep och soundchek och så kom fredagkväll och ett nästan fullsatt kulturhus.
Det var verkligen en speciell känsla att stå där tillsammans med ca 60 körsångare och en stor orkester. Upplevelsen blev inte sämre av den spirituella dirigenten, som dirigerade både kör, solister  och orkester i en två timmars lång konsert utan en enda not framför sig!! Då kan man sin sak.
Här är ett foto på några av de duktiga solisterna - och jo - mycket riktigt Ulf var en av dom!! Lägg märke till den "flaxanden" dirigenten, det var en del av nöjet denna kväll att följa hans mimik och rörelser!
Jag tänkte när jag stod i detta samklang av röster och orkester, att detta måste vara en liten försmak av himlen! Tänk en gång när vi får stämma in i den himmelska kören och orkestern, vilken känsla och glädje det måste bli, när man redan här uppfylls med så mycket glädje av den "jordiska" musiken.
 
Lite snöplig avslutning blev det dock för min del. Uppfylld av musiken gick jag glatt småpratande bredvid min man på väg till parkeringen under Kulturens hus! Vi går nedför stentrapporna - och så plötsligt händer något - jag snubblar till och börjar hjälplöst hasa på knä nerför trapporna, jag tappar ena pumpsen försöker krampaktigt få tag i ledstången, och fångas till slut upp av en förskräckt man som kom in genom en dörr längst ner. "Hur gick det?" undrar han och min man, som står högre upp i trappan, samtidigt. Jag känner faktiskt efter en liten sekund, "bra" svarar jag något omtumlad och letar rätt på min sko. Ingenting är brutet, men ett skrapsår på knät och så öm i kroppen. 
Lite chockad blev jag nog för jag kom mig inte ens för att tacka mannen som hjälpte mig upp! Ja, så blev det för min del, nu sitter jag här två dagar efteråt och kan småle åt händelsen, med ett plåster på knät och lite blåmärken här och där. Men det förstörde ändå inte den goda känslan av kvällen. 
 
 
Lördagen var en solig och vacker dag, en sån dag när man kan välja att se smutsen och dammet inomhus eller njuta av det vackra på utsidan. Vi hann lite med både ock, alltså rensa lite hemma, ta rätt på lite damm och smuts - och njuta av det vackra vädret ute.
Min kloka man sade att det här hur man ser på vårsolen kan man också tänka om oss människor. Antingen ser man på alla sina fel och misslyckande, det man är missnöjd med hos sig själv - eller så kan man välja att se det som trots allt går bra och man är nöjd med. Framför allt kan man lyfta blicken från sig själv och se på Jesus som en gång tog på sig alla våra misslyckande och felsteg. 
Jag tänker också på gårdagens text som handlade om när ängeln Gabriel kom till Maria med en hälsning från Gud att hon skulle föda världens frälsare. Maria, en vanlig ung flicka sa JA, hon upplät sin kropp som ett redskap för Guds plan.
Så får även vi tänka och tro, vi vanliga människor får säga JA till att vara Guds redskap! Han har inga andra händer och fötter än våra! 
Idag på vårt café i Porsökyrkan, hade vi besök från Rörvikskyrkans café, många var asylsökande och från olika länder. Vår andakt avslutades med att Fader vår bads på de olika språken i tur och ordning - kanske det blev tio olika språk. Det berörde mig starkt - kyrkan är världsvid - Gud bor inte i någon speciell församling utan i de kristnas hjärtan.

Vårvinter

Publicerad 2015-03-15 10:14:47 i Allmänt,

Vad jag njuter dessa vårvinterdagar. Det är ett nöje att stiga upp och gå ut med hunden, skaren bär och vi kan gå åt precis vilket håll som helst. I morse följde vi ett skoterspår där vi aldrig gått förut och upptäckte nya, vackra skogsgläntor i vår närhet.
Ibland följde vi skoterspåren och ibland gick vi rakt över orörd terräng. Jag tänkte att det är ofta så i livet att det är lätt att gå i gamla hjulspår, vi gör som vi alltid har gjort. Vi följer de traditioner som vi vuxit upp i. Ibland är det bra och gott, men ibland kan traditioner vara ett ok, en börda. 
Så är det också med vår kristna tro, traditioner kan vara till god hjälp och nytta för oss. Men de kan också vara till en börda och göra livet onödigt tungt och krångligt. Det gäller verkligen att tänka efter i olika situationer,  är det här något som Bibeln, Guds ord lär oss, eller är det människors tankar och regler?? Vissa saker kan ha varit gott och bra i en viss tid, men kanske inte just nu. Då tänker jag på traditioner - för Guds ord ändras inte- det står som det står.
 Ibland kan det vara fantastiskt, andligt, att lämna hjulspåren och gå ut i för oss, orörd terräng, det kan ge oanade vyer. Att våga pröva det Guds ord lovar- på riktigt!
T.ex. Matt 6:34 "Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.  
Det låter ganska lätt, men hur svårt är det inte att på riktigt lämna oro och bekymmer och lita på att Gud har kontrollen, jag behöver inte oroa mig för varken stort eller smått!
 
Gårdagen gick i sångens och gemenskapens tecken. Först en kördag i Stadsökyrkan där vi övade på detta verk.
Underbar musik, det känns som en enda lång lovsång som verkligen fyller mig med glädje! Konserten blir i maj- det ser vi fram emot.
Senare på eftermiddagen åkte vi iväg till vår gamla gata, Dukatvägen, för att fira en vän som fyllde 50 år. Jätteroligt att träffas och också att hinna prata lite mer med ungdomarna i familjen. Alldelses just var de var små barn som  dagligen sprang ut och in hos oss. Helt plötsligt är de vuxna, mogna människor - hur gick det här till :)! 
 

Balans...

Publicerad 2015-03-10 16:41:56 i Allmänt,

Helgen som gick har varit lagom! Hur är den då kan man undra? Säkert har vi väldigt olika uppfattningar om det. För mig innebär det lagom balans av aktivitet och vila, inte för mycket inplanerat men ändå något roligt på gång.
 
Fredagkväll mysmiddag med Ulf och bara vara - helt underbart. Lördagen en sväng på stan, vi gjorde lite ärenden och tog ett gofika -väldigt ovanligt för oss, vi är jättesällan på stan. Det kändes nästan som vi var på en semesterresa :).
 
På lördagkväll kom några tjejkompisar och hälsade på - en trevlig kväll där vi hann prata både yta och djup. 
 
Söndagen började såklart ganska svettigt eftersom det var Vasaloppet :). Med nybryggt kaffe och lite fika satte vi oss framför tv:n och följde noga med - såklart hoppades vi se vår svärson, eller andra bekanta. Lite kul att hålla sms-kontakt med de andra i familjen som också följde med loppet. Det kändes nästan som att vi satt tillsammans där vi whatsappade foton till varandra. 
Och JA - jag blev jättesugen att åka Vasaloppet - någongång framöver ska det bli, även om jag ballade ur förra  året- så nu var det sagt! Någon annan som har planer??
Denna vackra söndagförmiddag åkte vi sen till Nederluleå kyrka för att fira gudstjänst.
 
Jag gillar verkligen den kyrkan, och det kyrkorummet, bara att komma in där fyller mig med någon slags frid. Jag brukar ofta tänka på alla människor som passerat där, alla dop, konfirmationer, vigslar, begravningar, gudstjänster som har varit där: tänk om väggar kunde tala, vad skulle de berätta för oss? Kanske att allting har sin tid, att livet går fort, ta väl vara på tiden och på dina nära och kära!! Eller kanske något annat....
 
Temat för dagen var kampen mot ondskan, orden som jag kommer ihåg från texten var: "Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar". Väl värt att begrunda.
 
Jag tänker ibland på min farmor som sa att det viktigt att ha en god vana att fira gudstjänst. Det är inte  varje gudstjänst som sätter djupa spår, eller som man blir speciellt berördav, men man blir genomsköljd av Guds ord - det kan vara nog så viktigt. Så kände jag mig denna söndag- genomsköljd av Guds ord.
 
Väl hemma igen hann jag se när vår Johan gick i mål på Vasaloppet, en bedrift av alla dom som genomförde loppet denna varma, blöta marsdag!!
Söndagkväll var vi bjudna på middag i Boden, vi fick fira svåger Jan som fyllde år och ha en trevlig kväll hemma hos dom.
 
Så var det måndag igen, rätt skönt det också denna vackra vårvinterdag. Solen sken och skaren bar, Jack och jag hittade nya vägar på vår morgonpromenad.......

Stå stadigt

Publicerad 2015-03-07 12:31:04 i Allmänt,

Många kvällar de senaste veckorna har gått åt till att gå igenom gamla foton. När vår äldsta fyllde 21 år fick hon ett fotoalbum i present, glimtar från hennes liv 0-21 år, de andra barnen har fått liknande album i 21-årspresent och nu stod yngste sonen på tur. 
Varje gång jag börjar med projekt album blir det en resa bakåt tiden, minnen seglar förbi, roliga händelser, födelsedagar, utflykter, begravningar och sorg, vanliga vardagsbilder, släkt och vänner.  Jag gillar det och min man har insett att det är ingen idé att t.ex. försöka läsa en bok när jag håller på med fotona, för titt som tätt kommer jag med ett foto:" ÅÅ kommer du ihåg? men titta så söt? vi var trots allt lite yngre då." osv.osv,
 
Ungefär så här såg arbetsbänken ut i ett par veckors tid, det är inte så lätt att välja bland alla fina bilder.
Förra helgen hade vi lyckan att ha nästan alla barnen här och vi fick fira 21-åringen, som med stort intresse bläddrade i sitt album.
 
Idag när jag sitter i vårt ombonade hem och hör stormen vina runt knutarna igen kommer jag ihåg en bild som jag tog en morgon för nån vecka sen - en blid på våra soptunnor - det såg ut såhär....
 
Det hade stormat då också och de flesta soptunnorna hade blåst omkull, men inte alla! Vad var skillnaden? De som stod hade en tyngd i botten!! Tanken slog mig hur viktigt det är att vi vet vilken grund vi står på - vad vi har för "tyngd i botten" så att vi klarar av att stå stadigt när livets stormar viner. 
På en av morgonbönerna förra veckan i Porsökyrkan läste vi en text som handlade om vad vi fyller oss med både kroppsligt och andligt. Många idag är väldigt medvetna om vad vi bör äta och att vi bör undvika "skräpmat" annars påverkas vår kropp och vår hälsa negativt.
Men hur är det med själens föda, är vi lika uppmärksamma på vad vi fyller oss med på den fronten. Är vi medvetna om vad vi läser, tittar och lyssnar på, kanske vem vi umgås med. Vad gör att vi mår dåligt och krymper som människor  och vad får oss att må bra och att växa som människor? 
Det var en utmanande text, men väldigt nyttigt att få tänka till! 
 
I onsdags fick vi vara och fira Edvin, en farbror i församlingen som fyllde 80 år, det är något som jag i alla fall mår bra av. Att få träffa vänner och för en stund få dela livet och varandras vardag.
 
När vi var nyinflyttde till Luleå för ca.25 år sen, så var det ett av dom hemmen där vi alltid kände oss välkomna. Vi kunde titta in på en kopp kaffe och lite småprat närhelst vi kände för det.
En trevlig kväll var det med gott fika och goda samtal

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela