livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Dagar i slow motion

Publicerad 2016-10-27 13:10:05 i Allmänt,

Det är en rejäl omställning att gå hemma på dagarna, att vakna och varje dag är blank!! Det är först nu jag märker av det på riktigt. De två första veckorna var barn och barnbarn här, förra veckan sov jag fortfarande flera timmar per dag. Men nu börjar jag lite smått känna mig någorlunda normal igen och försöker anpassa mig till den här vardagslunken. 
 
Hur ser en vanlig dag ut just nu?
Jag vaknar, ligger kvar en liten stund i sängen, sen stiger jag upp och kokar kaffe. Kaffet, ja det är viktigt för mig på morgonen - livselixiret!  Medan kaffet kokas öppnar jag ytterdörren för Jack, vår labrador, så han får gå en liten morgonrunda på egen hand.
Oftast dricker vi kaffe på säng tillsammans jag och min man. Den vanan har vi haft i många år, vardag som helg, en lyx som inte kostar något extra men ger så mycket!
 
Smånigom blir det frukost, under frukosten tittar Jack lite bedjande på mig, ska vi inte gå ut och promenera ? 
Snaaart Jack, svarar jag, men känner mig inte stressad av det. Han lägger sig oftast med en suck på golvet och väntar. 
När Ulf åkt iväg till jobbet, så drar jag oftast på mig promenadkläderna och tar en runda med Jack, det känns väldigt bra att få ha honom med på promenaderna igen. Jag kopplar honom i sele och fäster i dragbältet jag har runt höfterna, så även om han rycker till så är risken minimal att operationen ska äventyras.  Ibland tror jag att Jack fattar att han ska vara extra lydig med mig nu :).
Nu är jag faktiskt upp i 30-40 minuters promenader, wauw, något som var självklart för en månad sen är ett tacksamhetsämne idag.
Väl hemma igen, en dusch, bläddra i en tidning, surfa lite, ligga på soffan ett tag och filosofera, människor dyker upp i mina tankar, många ber jag för, skickar ett sms eller slår en signal till någon. 
Jag blir lite frusen och gör upp eld i kaminen, sitter och tittar på elden, njuter när värmen börjar sprida sig.
 
Ibland tittar någon in på en kopp kaffe och lite surr, det är alltid trevligt! 
Jag fixar lite lunch, stickar lite, kanske lägger mig i soffan och tar en tupplur. Ännu har jag inte känt mig sådär effektiv som jag tänkte jag skulle orka vara. Röja i skåp och lådor, gå igenom garderober och rensa, men det kanske kommer......
Jag har inte heller känt mig rastlöst, det förvånar mig, men det kanske också kommer.
 
Så blir det eftermiddag och Ulf kommer hem, och då känns det "som vanligt" igen...........
 
Jag saknar morgonbönerna och kollergorna på jobbet. Ett par gånger har jag tagit mig iväg dit och när jag öppnar dörren, ser ljusen som brinner, elden i kaminen och mina vänner som möter mig med stora kramar, då fylls jag också av tacksamhet och glädje. 
 
En bild från morgonbönerna i Porsökyrkan, vi läser en text tillsammans, reflekterar över den, ibland talar texten för sig själv och det blir inte så mycket funderingar, ibland gör vi riktiga djupdykningar och samtalet blir långt. Vi lägger fram böne- och tacksägelseämnen och den som ansvarar lyfter fram allt inför Gud i bön. Sen blir det fika.
Måndag, tisdag och torsdag kl.8.15 -9.00 är alla välkomna att delta i de morgonbönerna - titta in om du har vägarna förbi. 
 
 

I en sal på lasarettet....

Publicerad 2016-10-24 11:42:00 i Allmänt,

För nästan tre veckor sen låg jag i en sal på lasarettet och var för första gången i mitt 58-åriga liv inlagd på sjukhus. Det i sig är något att vara tacksam över, att ha fått vara så frisk och inte behövt använda mig av sjukvården, förutom fyra förlossningar, men det är ju friskvård.
Jag har under ett par års tid haft domningar och värk i benen, i våras gjordes en magnetröntgen och det konstaterades att jag har Spinal stenos, en förträngning i ryggmärgskanalen som gör att nerverna kommer i kläm, därav värk och domningar.
Efter en lång väntan att få tid på ortopeden i Sunderbyn så fick jag via vårdgarantin en tid bokad på Spine Center i Stockholm. Ett besök i juni för bedömning och nu för tre veckor sen en tid för operation.
 
En konstig känsla att promenera in på en avdelning med känslan av att vara full frisk och veta att i morgon skär dom i mig och jag kommer att ha en rätt lång rehabilitering framför mig. Och jag var ju inte fullt frisk, men ändå ....
 
Dygnen på sal 7 blev betydligt trevligare än jag hade tänkt mig, bl.a. annat för att jag hade en mycket trevlig rumskamrat. Man hinner dela rätt mycket om livet när man ligger bredvid varandra i en sjukhussal, man är där på lika villkor, behandlas lika och murarna rasar på ett förunderligt sätt.
Vårdpersonalen var fantastisk och vi hade fri tillgång till kaffeautomaten :) 
På operationsdagen fick jag vänta till efter lunch på min tid, men den förmiddagen gick väldigt fort, delvis beroende på att jag fick en massa piller som förberedelse inför operationen. Jag gled ut och in i drömmarnas värld hela tiden.
När jag rullades in i operationssalen kände jag mig väldigt vaken och tittade nyfiket runt på de kala väggarna och starkt lysande lamporna. Jag kände mig otroligt trygg, omsluten av den Högstes kärlek, jag visste att det var så många som bad och hade bett för mig. 
Sen det klassiska jag ska försöka hålla mig vaken ett bra tag - men helt plötsligt vaknade jag upp i ett annat rum och kände att jag hade ett ordenlitgt bandage på ryggen.
 
Ett dygn var jag kvar efter operationen sen blev det taxi och flyg hem till Björsbyn. Den resan känns lite som i en dimma. Det gör nog de två veckor som följde också. Jag mådde rätt bra med alla starka värktabletter och blev väl omhändertagen av min käre man, men så här i efterhand inser jag nog att jag har varit ganska påverkad av värk och tabletter. Fick dessutom en elak infektion i såret och kliande eksem av plåstren, men det är ju egentligen små saker. Fantastiskt att ha en man som snabbt upptäckte infektionen och kunde ordna fram penicillin!
 
Vi har också haft besök av de här fantastiska små underverken och deras familjer. Så roligt, fast lite jobbigt att jag inte alls fick lyfta och bära dom mysiga barnbarnen. 
Man kan ju fundera vad de pratar om :) och våran Jack håller koll. Han var nog rätt trött efteråt för det var inte många minuter han fick sova i fred, det var alltid någon av de små som kröp fram till honom och med lite skräckblandad förtjusning sökte kontakt.
 
Tre veckor har gått av sjukskrivningen, ännu återstår ganska många veckor, undrar vad jag kan göra av dom. Promenaderna får bli allt längre, dona på lite här hemma, hoppas att barn, vänner och bekankta tittar in då och då. En stunds prat över en kopp kaffe är aldrig fel. 
 

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela