livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Vilse i Alperna

Publicerad 2016-09-27 21:09:40 i Allmänt,

Det är redan två veckor sen vi kom hem från vår resa. Det blev en rivstart på jobbet med 40-årsjubileet av vår kyrka. En trevlig helg med ett blandat musikprogram och buffé på lördag och en härlig festmässa på söndag.
Många både nya och gamla vänner och beskanskaper dök upp. Det blev samtal om livet här och nu och hur det var för 20, 30 och 40 år sen. 
 
Förra veckan var jag två dagar på Älvsby folkhögskola, jag har förmånen att få gå en utbildning som heter "själavård för unga". En fantastisk möjlighet att få lära sig mer om hur vi människor fungerar och få öva på samtalets många möjligheter. Det blir träffar ca 1 gång i månaden under hela hösten och däremellan lite läs- och skrivuppgifter.
 
Det är dock en händelse från vår resa som har legat och skvalpat i min hjärna och den vill absolut berättas....
Efter våra fina dagar i Zella am See styrde vi färden mot Innsbruck en tidig förmiddag.
Vi hade i början av resan köpt "vecka Europa" alltså internet så vi kunde surfa tämligen fritt under vår vistelse utomlands. Men den veckan var över så när vi vände tillbaka hade vi inte tillgång till GPS, men vi hade en bra karta med oss och tänkte att det finns ju egentligen bara en väg att följa. I alla fall kändes det så när vi var på väg till Zell am See.
Dom första milen gick problemfritt och det fanns i stort sett bara en självklar väg följa. Så kom vi till ett mindre samhälle, där såg vi som över axeln att det stod väg 165 och pekade mot höger. 
Okej, vi vände bilen och körde åt det hållet för det var ju den vägen vi skulle följa. Det gick bra några kilometer, sen blev vägen allt smalare, det gick uppåt, uppåt en slingrande väg som på en hylla.
Körde vi verkligen här när vi kom, frågade jag Ulf, på en sån här smal väg?? Jag känner verkligen inte igen mig. Vi kan ju inte ens möta en bil här.
Pulsen steg något för mig där bakom ratten, vad gör jag om vi får möte?? Och sen helt plötsligt stod en kalv på vägen.  Jag kröp fram och kalven sprang framför på den smala, smala vägen, sen tog den ett skutt mot sidan och jag tog chansen, gasade på lite, hörde en duns i bilen. Bromsade igen, tittade i backspegeln, kalven verkade ha klarat sig bra, men jag höll på att få hjärtinfarkt!! 
Vi kom till en pytteliten mötesplats, jag körde in där med hög puls, tvärnitade och basunerade ut: nu kör jag inte en meter till, vi måste vara på fel väg!! 
Ulf erbjöd sig såklart att köra, men vi tyckte båda att vi skulle kolla kartan och slå på internet oberoende vad det kostar och kolla var vi befann oss.
När tekniken kom igång så kunde vi mycket tydligt se att vi hade hamnat på fel väg!! Väg 165 som vi skulle följa gick parallellt med där vi var, men några hundra meter nedanför. 
Och den smala slingriga vägen vi befann oss på ledde ut till , tja säkert några fantastiskt vackra platser, men den ledde inte vidare dit vi skulle. 
Tack vare den lilla mötesplatsen lyckades vi svänga bilen och ta oss ner till rätt väg igen. En hälsning från kalven hade vi på bilen i form av lite koskit.
När vi sen fortsatte vår färd funderade vi över hur vi hade tittat, pekade pilen faktiskt åt höger?  Eller hade vi tittat ordentligt, vi antog att skylten pekade ditåt och oreflekterat svängde vi av.
 
Kan vi dra en parallell till vårt liv- känner du att du ibland har haft lite bråttom i en korsning och hamnat på fel väg? Jag tänker att vår Gud har mycket bättre koll på oss än en aldrig så bra Gps, men liksom Gps- en inte visar oss vägen om vi inte slår på den, så tvingar sig Gud inte på oss om vi inte vänder oss till honom och frågar efter hans vilja. 
Jag tror att vi ibland kan ana att vi är på fel väg, men det kan kännas rätt trevligt ändå, tills vi inser att dethär leder ingenstans. Jag måste välja en annan väg. 
Jag känner en stor tacksamhet över att få tänka att Gud har kontrollen, även om vi går vilse i våra liv så kan vi alltid få börja om. Gud ser så mycket längre än vad vi gör!  Visst, ibland lär vi oss otroligt mycket av att få göra våra irrfärder, och ibland gör det ont. 
 
Lär oss be med kung David i Psaltaren 86:11 Visa mig Herre din väg, jag vill vandra i din sanning. Ge mig ett odelat hjärta så att jag vördar ditt namn

Borta bra men .....

Publicerad 2016-09-12 22:08:00 i Allmänt,

Det gamla slitna uttrycket stämmer mycket väl. vi har haft en underbar 30-års resa, men ack så skönt att få landa hemma i det egna huset.
Jag undrar hur vi ska känna det när vi får landa i det himmelska hemmet, när vi här tycker det är så skönt att komma hem. Och att sen få komma hem, hem ..... STORT!
 
Vi lämnade Sirmione och tog tåget till Innsbruk. Jag försökte fota den ena vidunderliga utsikten efter den andra, men foton blir så platta.  Jag kan bara säga - det var vackert!!
 
Vi hade tänkt hyra en bil i Innsbruck och köra vidare direkt mot Zell am See. Men eftersom vår plan för den här resan var att inte boka fast något helt säkert, så fanns det ingen hyrbil till vettigt pris förrän morgonen efter.
 
Tack och lov för det säger jag! Vi bokade ett hotellrum och när vi kommit innanför dörren sjönk vi ihop på sängen som två hösäckar. Nya intryck och främmande språk hela tiden - det tar på orken.
 
Vi kom oss ialla fall ut på en kvällspromenad i gamla stan i Innsbruck och fick oss en god middag.
 
Morgonen därpå började färden mot alptopparna, vilken tur att vi var utvilade när vi satte oss bakom ratten. Det gällde verkligen att hålla tungan rätt i munnen och hålla sig på sin kant i alla serpentinsvängarna, men vi njöt. Ibland stannade vi till och bara tog in atmosfären , och fotade, såklart.
 
En av krökarna :)
 
 
 
Vi var såklart inte ensamma i Zell am See, men speciellt andra dagen på vårt boende kunde man nästan tro det. Vi hade återigen turen med oss att hitta ett litet, mysigt Bed & Breakfast. När vi öppnade fönstret i vårt sovrum, då hörde jag dom - klockorna från skällkon!!
 
I min fantasi har jag tänkt mig ett Alperna där allt är tyst och vackert och så hör man då och då klangen från en klocka på korna - så var det!!
 
Kanske det är för att jag är bonddotter från början som det ofta finns en längtan till det naturnära. Vägen upp till huset var en upplevelse i sig, kanske hundrafemtio meter,lång, MEN slingrig och snäva kurvor och uppåt, uppåt, uppåt. Vi trodden nästan vi hade kört fel, men icke, där stod det trevliga huset, med korna som granne.
Det här är utsikten från altanen på vårt boende - det ni!! 
 
Den obligatoriska turen med linbanan upp till en av de högsta topparna gjorde vi också - och visst var det härligt att utan ansträngnig stå där, liksom på världens tak och beskåda allt det vackra.
 
Jag tänkte att vår tro på Jesus som vår Frälsare är som en linbana, det är bara att stiga på och åka med. Han har gjort allt för oss och vi kan inte göra någonting själva för vår frälsning. Lika lite som vi kan göra någonting för att komma snabbare upp när vi väl har stigt på linbanan.
 
Vägen tillbaka till Innsbruck var lika hänförande och vi njöt verkligen av turen. Själva resandet var en stor del av målet!!
Vi lämnade bilen och steg på tåget till München. Där blev det i princip bara en hotellnatt och idag har flyget tagit oss hem till Luleå! 
Tacksamma över allt vi fått dela och uppleva ska vi försöka anpassa oss till vardagslivet igen! 
 
Och det känns också bra! 

Sirmione och packningen

Publicerad 2016-09-07 21:13:03 i Allmänt,

Vi har nu varit i Sirmione ett par dar, vandrat längs sjön och njutit av den storslagna naturen. Underbart också att bada i det ljumma vattnet! Vi bor innanför murarna i den gamla delen av stan - gränderna är smala och bara viss biltrafik är tillåten.  
Jag kan höra historiens vingslag - här kommer några bilder....
 
 
 Och så en bild på min kära livs - och reskamrat 
 
Även om stället är underbart har jag aldrig varit på något ställe där det har trängts så många turister på samma ytor när det närmar sig middagstid. Det bara kryllar av människor. Jag är glad att vi packar ihop imorgon och drar vidare till Österrike.
 
Så var det det där med att packa ihop! Jag tittar i kappsäcken där mer än hälften av kläderna ligger orörda. Vi skulle resa med lätt packning och hemma kände jag mig ganska nöjd med mina klädval men, men....SÅ mycket onödigt jag har dragit med mig.
När vi kommer hem ska jag skriva en lista på vad jag verkligen använde och spara till nästa liknande resa!! 
En grej som vi nästan alltid har med oss på resor är en minivattenkokare. Helt perfekt att ha på hotellrummet för att koka en kopp kaffe eller te närhelst man blir sugen.  Jag vet jag är lite nörd när det gäller kaffe, men det bjuder jag på! 
 
När jag stod där och packade ihop alla onödiga kläder och prylar vi dragit med oss, funderade jag över livet. 
Visst är det så att vi ibland drar med oss onödigt bagage i vår livsryggsäck. Saker vi oroar oss över, saker vi har svårt att glömma och förlåta, kanske sånt vi gjort mot någon annan, som vi borde reda ut och be om förlåtelse för.
 
Jesus säger att vi får komma med allt till honom - för mitt ok är ljuvligt och min börda är lätt.  Och som det står i Psaltaren 55:22 Kasta din börda på Herren, han skall uppehålla dig!
Varför bära på sånt som vi ändå inte kan göra något åt - ja, jag vet, det är lätt att säga och skriva, men svårare i praktiken.
 
På den här resan övar vi oss att ta en dag i sänder. I morgon vet vi att en taxi tar oss till järnvägsstationen i Desenzano, där ska vi köpa tågbiljetter till Innsbruck, sen har vi lämnat åt morgondagen (i Guds händer) om vi ska stanna kvar där en natt eller hyra bil och köra mot Zell AM See. 
 

Italien - 30-årsresa

Publicerad 2016-09-06 15:53:00 i Allmänt,

Trev veckor på jobbet har gått fort. Rätt intensiva dagar med planering för 40-års jubiléet av Porsökyrkan, tankar inför hösten och utbildningsdagar i Skellefteå. 
 
Hemmavid har vi haft besök av dottern med barnbarn och samtidigt planerat det sista inför får vår 30-åriga bröllopsresa.
 
I detta nu sitter jag på vårt hotellrum i Sirmione vid Gardasjön. Vi har haft några intensiva dagar men har nu ett par "bara vara dagar" framför oss.
 
Vi flög till Pisa och checkade in på ett Bed&Breakfast där - ett enkelt ställe med en härlig atmosfär. När vi satt i trädgården och njöt  av frukosten, tittade jag mig omkring och tänkte att det är inte det fina och flashiga som gör att man trivs. Huset skulle ha mått bra av målarfärg, möblerna i trädgården var olika, blomkrukor med frodiga växter stod lite här och var, men det var något fridfullt över stället. Fåglarna kvittrade och vi bara mådde så gott.
Stället hette B&B Casa Marconi och rekommenderas varmt.
 
Vi packade ihop våra prylar och promenerade iväg till järnvägsstationen! Just det gjorde vi - valde att skippa turen till lutande tornet. Vi har bestämt oss för att vi inte kan och hinner uppleva allt på en resa.
 
Tågresan tog oss genom Italiens böljande vackra landskap till Pischiera nära Gardasjön. Jag satt och tänkte att tågen i Italien är som i Finland, man kan ställa klockan efter dom, men på nästsista sträckan hände det, vi blev en kvart försenade och missade anslutningen till sista destinationen. Det innebar dock enbart en timmes extra väntan.
 
Väl framme i Peschiera kollade vi var hotellet låg. 3,3 km bort, enkelt val att ta en taxi istället för att promenera.
Taxin körde iväg, allt längre bort från civilsationen, vi satt och undrande båda två var vi skulle hamna.
Vi kom till ett fint hotell, fast mitt ut i ingenting!! Hur blev det så här fel?? 
Vi lärde oss att man ska kolla noga på kartan, hur långa avstånden är i verkligheten och inte bara anta att det ser ut som ett par kvarter från sjön. 
 
Så vad gjorde vi? Njöt av en god middag på en pizzeria som trots allt fanns i närheten och bokade om till ett annat hotell väldigt nära Gardasjön dit vi åkte följande dag. 
 
Idag har vi promenerat längs Gardasjön, njutit av vyerna, badat i det ljumma vattnet och mått allmänt bra.
 
Samtalsämnen tar inte slut - Ibland pratar vi om nuet, hur vi tänker framåt, ibland går vi tillbaka i tiden och försöker komma ihåg hur de var våra första gemensamma år, småbarnstiden med sina bekymmer och glädjeämnen. Vi konstaterade dock att vi är tacksamma över att vi inte hade kampen mot skärmar som dagens föräldrar har, varken för egen del eller barnens del.
Jag gruvade mig för tonårstiden och visst var det stormigt ibland och dörrarna kunde smällas igen lite hårt, men vi hittade igen varandra och livet rullade på. 
Jag påminner mig vad en av sönerna sa efter en konflikt, när jag försäkrade honom att jag älskar honom fast jag är arg ibland. Svaret löd tvärsäkert: Jag vet, ni är genetiskt programmerade att älska oss!! 
 
Tänk om vi skulle förstå att det är likadant med vår Gud, han älskar oss alltid oavsett hur det känns för oss.
Det är nog den tro och förtröstan som har burit oss också genom våra trettio år tillsammans och vi hoppas den ska få fortsätta bära oss framöver. 
 
Trots att detta inte är en sol-och badresa så ska vi nu gå ut igen och ta en timme eller två vid hotellets pool :)

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela