livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Vilse i Alperna

Publicerad 2016-09-27 21:09:40 i Allmänt,

Det är redan två veckor sen vi kom hem från vår resa. Det blev en rivstart på jobbet med 40-årsjubileet av vår kyrka. En trevlig helg med ett blandat musikprogram och buffé på lördag och en härlig festmässa på söndag.
Många både nya och gamla vänner och beskanskaper dök upp. Det blev samtal om livet här och nu och hur det var för 20, 30 och 40 år sen. 
 
Förra veckan var jag två dagar på Älvsby folkhögskola, jag har förmånen att få gå en utbildning som heter "själavård för unga". En fantastisk möjlighet att få lära sig mer om hur vi människor fungerar och få öva på samtalets många möjligheter. Det blir träffar ca 1 gång i månaden under hela hösten och däremellan lite läs- och skrivuppgifter.
 
Det är dock en händelse från vår resa som har legat och skvalpat i min hjärna och den vill absolut berättas....
Efter våra fina dagar i Zella am See styrde vi färden mot Innsbruck en tidig förmiddag.
Vi hade i början av resan köpt "vecka Europa" alltså internet så vi kunde surfa tämligen fritt under vår vistelse utomlands. Men den veckan var över så när vi vände tillbaka hade vi inte tillgång till GPS, men vi hade en bra karta med oss och tänkte att det finns ju egentligen bara en väg att följa. I alla fall kändes det så när vi var på väg till Zell am See.
Dom första milen gick problemfritt och det fanns i stort sett bara en självklar väg följa. Så kom vi till ett mindre samhälle, där såg vi som över axeln att det stod väg 165 och pekade mot höger. 
Okej, vi vände bilen och körde åt det hållet för det var ju den vägen vi skulle följa. Det gick bra några kilometer, sen blev vägen allt smalare, det gick uppåt, uppåt en slingrande väg som på en hylla.
Körde vi verkligen här när vi kom, frågade jag Ulf, på en sån här smal väg?? Jag känner verkligen inte igen mig. Vi kan ju inte ens möta en bil här.
Pulsen steg något för mig där bakom ratten, vad gör jag om vi får möte?? Och sen helt plötsligt stod en kalv på vägen.  Jag kröp fram och kalven sprang framför på den smala, smala vägen, sen tog den ett skutt mot sidan och jag tog chansen, gasade på lite, hörde en duns i bilen. Bromsade igen, tittade i backspegeln, kalven verkade ha klarat sig bra, men jag höll på att få hjärtinfarkt!! 
Vi kom till en pytteliten mötesplats, jag körde in där med hög puls, tvärnitade och basunerade ut: nu kör jag inte en meter till, vi måste vara på fel väg!! 
Ulf erbjöd sig såklart att köra, men vi tyckte båda att vi skulle kolla kartan och slå på internet oberoende vad det kostar och kolla var vi befann oss.
När tekniken kom igång så kunde vi mycket tydligt se att vi hade hamnat på fel väg!! Väg 165 som vi skulle följa gick parallellt med där vi var, men några hundra meter nedanför. 
Och den smala slingriga vägen vi befann oss på ledde ut till , tja säkert några fantastiskt vackra platser, men den ledde inte vidare dit vi skulle. 
Tack vare den lilla mötesplatsen lyckades vi svänga bilen och ta oss ner till rätt väg igen. En hälsning från kalven hade vi på bilen i form av lite koskit.
När vi sen fortsatte vår färd funderade vi över hur vi hade tittat, pekade pilen faktiskt åt höger?  Eller hade vi tittat ordentligt, vi antog att skylten pekade ditåt och oreflekterat svängde vi av.
 
Kan vi dra en parallell till vårt liv- känner du att du ibland har haft lite bråttom i en korsning och hamnat på fel väg? Jag tänker att vår Gud har mycket bättre koll på oss än en aldrig så bra Gps, men liksom Gps- en inte visar oss vägen om vi inte slår på den, så tvingar sig Gud inte på oss om vi inte vänder oss till honom och frågar efter hans vilja. 
Jag tror att vi ibland kan ana att vi är på fel väg, men det kan kännas rätt trevligt ändå, tills vi inser att dethär leder ingenstans. Jag måste välja en annan väg. 
Jag känner en stor tacksamhet över att få tänka att Gud har kontrollen, även om vi går vilse i våra liv så kan vi alltid få börja om. Gud ser så mycket längre än vad vi gör!  Visst, ibland lär vi oss otroligt mycket av att få göra våra irrfärder, och ibland gör det ont. 
 
Lär oss be med kung David i Psaltaren 86:11 Visa mig Herre din väg, jag vill vandra i din sanning. Ge mig ett odelat hjärta så att jag vördar ditt namn

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela