livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Medmänsklighet

Publicerad 2017-04-11 23:55:49 i Allmänt,

Jag hade inte tänkt blogga ikväll, men sömnen vill inte infinna sig - hallååååå fullmåne!!! Så det är väl lika bra att skriva ner lite tankar. 
Idag har jag varit på min femte dag i Skellefteå på utbildningen som handlar om samtal och själavård. Vi har fått fortsätta med våra övningar, en av oss har varit en ungdom som vi har mött i samtal och en annan av oss har varit själavårdare. Så har vi under dagen fått pröva på båda rollerna, de övriga kursdeltagarna har suttit som osynliga åskådare och fått reflektera och har synpunker i slutet på varje pass. Samtalen har alltså handlat om verkliga teman som vi mött under åren. 
Dels har jag fascinerats av hur man dras med in i samtalet, fast man sitter i åhörarskaran. När en förtvivlad "ungdom" kommer och slänger ur sig, min kompis är döende, hon ligger på lasarettet, jag fick veta det igår. Jag hinner inte säga hur mycket hon betyder för mig! VAD SKA JAG GÖRA! Själavårdaren sitter tyst, ett bra tag, det känns som en outhärdlig tystnad innan han börjar prata och ställa frågor.
Efteråt i det reflekterande samtalet kom vi fram till att det ÄR en utmaning att våga stanna kvar i tystnaden, men att det kan vara rätt skönt för den som kommer och söker hjälp och stöd att få stanna en stund i tystnad och förtvivlan. 
Det var så den store pedagogen Jesus gjorde när männen kom dragandes med kvinnan som hade begått äktenskapsbrott. Den av er som är utan synd får kasta den första stenen, sedan böjde han sig ner och skrev i sanden.  Männen fick reflektera och de gick alla därifrån!!! 
 
Under dagen har jag återigen insett hur lika vi människor är, vi bär alla på liknande frågor och funderingar. Fallen som många av oss hade mött handlade om liknande saker - kompisrelationer som inte fungerar, föräldra -barn relationer som knakar i fogarna, ungdomar som inte känner sig sedda och älskade av sina föräldrar.  Oftast pappor som har för mycket annat för sig och inte har förstått hur viktiga de är för sina barn. Gudsbild och att inte duga som kristen.
 
En oerhört bra utbildning som berör det liv vi dagligen lever och och insikten att man som medmänniska inte behöver lösa problemen, viktigaste är att våga stanna kvar och lyssna. 
Antagligen det som hände i Stockholm, människor såg varandra plötsligt med nya ögon, blev beroende av varandra. Mångas berättelser handlar om de som stannade kvar, de som ville lyssna på den andres upplevelse och tankar. Det skapar gemenskap! 
Ensam är inte stark- vi är alla beroende av varandra, och ibland behövs det mycket till för att vi ska tappa masken och våga visa vår svaghet och rädsla. 
 
Hur farligt kan det va?
När jag har fått dela någons historia har jag känt som om jag fått en gåva, ett stort förtroende! 
 
Samtidigt när jag själv har behov av att få dela något som är jobbigt så är det inte alltid så enkelt, men efteråt inser jag hur läkande det är att få sätta ord på saker man bär på! 

Kommentarer

Postat av: Slow Living by Annika

Publicerad 2017-04-12 11:36:11

Visst är det något befriande i tystnaden!? Tänker då allt ska gå så snabbt i vårt samhälle både med mat, åkande, surfande och möten...
Jag längtar själv alltmer efter lugnet och långsamheten där våra tankar får tid att utvecklas.
Att stanna upp och våga lyssna (vi har två öron och en mun) öppnar upp för möjligheter vi annars aldrig hade upplevt.

Svar: Absolut - och att kunna stänga av mediebruset ibland
Sonja

Postat av: Helena Roth

Publicerad 2017-04-12 18:09:47

Ja. Tystnad. En utmaning för många - och en av enledningarna tror jag ligger i "prestationsångest", dvs att vi tror vi måste säga något, måste visa hur smarta vi är, hur kompetenta, empatiska osv. Att försöka "fixa" det som berättats... fast det kanske bara behöver hållas. I tystnaden kan vi hålla berättaren, och det kan vara ovant. Men oj så berikande, för båda parter!

Svar: Det kan vara en utmaning att våga släppa "fixandet"! Men oxå befriande när man lyckas
Sonja

Postat av: Dorotea Pettersson, tidscoach

Publicerad 2017-04-12 18:37:59

Åh ja, andras historier/berättelser till mig är helt klart en gåva. Jag känner vrje gång jag sitter i coachingsamtal att jag är tacksam för det förtroende de ger mig. Jag får ofta höra sådant som de aldrig berättat för någon annan. Det är ett privilegium.

Tystnaden är svår men söks av många.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela