livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men blir bra ändå

Publicerad 2017-07-19 10:10:00 i Allmänt,

Vi hade förstått att husbilen skulle vara klar för leverans 18 eller 19 juli, så vi bestämde oss för att bila upp till Björkliden och fjällvandra några dar. Packningen var klar och låg i prydliga högar, färdigt att stoppas ner i ryggsäckarna. Två timmar innan avfärd ringer telefonen, husbilen är klar för avhämtning! Helt förvirrade tittade vi på varandra!! Såklart måste vi hämta den!
 
Hämtningen gick inte på ett litet kick, det är mycket information som ska tas in, mycket att lära sig. Klockan var middagstid innan vi var hemma med bilen. Helt slut i hjärnan och vrålhungriga var vi. Under middagen satt vi och funderade över hur vi skulle göra. Det var mycket att packa in i bilen, samtidigt hägrade fjällvandringen. Vi bestämde oss för att ta en sak i taget. Vi packar bilen i lugn och ro, tar en kort tur med den på kvällen, sover hemma och styr norrut på lördagmorgon.
Första turen på fredagkväll var väldigt lärorik. Vet ni hur mycket det kan låta från porslin i skåpen i en husbil???!!
MEN med lite antigliddukar och diverse annat så blev det tyst, det är mycket man ska lära sig!!
 
På lördagmorgon styrde vi norrut, efter mycket funderande bestämde vi oss för Kvikkjokk, lite närmare så här första gången. Vi njöt av färden och unnade oss rejäla pauser efter vägen. 
 
Vid 18-tiden på kvällen när vi hade ca 10 mil kvar till målet efter den ödsliga, slingriga Kvikkjokksvängen började plötsligt en motorlampa lysa och pipa, "CHECK ENGINE"! Tvärstopp - febrilt letande efter instruktionsbok, som vi inte hittade. VAD göra? Vi kontaktade försäljaren, som menade att det inte var någon fara, oftast är det signalfel! 
Återigen lagade vi middag och funderade och bad om vägledning! Längre in i ödemarken med en bil som vi inte känner alls, med en blinkande lampa, kändes inte så lockande. Vända hemåt? Hur kul är det?? 
Vi enades om att vi vänder hemåt, men övernattar i Jokkmokk och funderar vidare.
 
När vi startade motorn igen hade lampan slocknat och bilen var sig själv igen. Tack gode Gud. Vi bestämde ändå att inte fortsätta längre in i ödemarken utan styra kosan mot Gällivare istället! 
 
Så blev det Gällivare camping vid foten av Dundret! En vackert belägen plats och vädret var som överallt annars, halvmulet och 13 grader varmt.
 
Följande dag packade vi våra ryggsäckar och styrde kosan mot Dundret. En vandring upp genom Soldalen, en vacker led som till stor del gick bredvid en brusande jokk. Vi hittade platserna där vi hade fikat flera gånger under en vecka i april 1985. Veckan efter att vi hade förlovat oss tillbringade vi i strålande solsken i vintervita slalombackar på Dundret. Underbara minnen dök upp och som vanligt med tiden kändes det både som igår och som i ett annat liv. Vi enades om att livet har gett oss så mycket gott, vi känner oss rikt välsignade.
 
Vi stannade till för lunchpaus i skydd av några stora stenblock och trangiaköket plockades fram. Behöver jag säga hur god maten är på fjället. MIn egen hemmagjorda torkade köttfärssås åkte i grytan, i med risoni och vatten. Allt fick puttra i tio minuter och det smakade delikat. Sen det obligatoriska kaffet som pricken över I:et.
 
Efter en timmes paus tog vi oss an den sista branta stigningen upp på Dundret. Vi gick genom de små buskarna, över den steniga marken och sökte oss sen neråt genom Soldalssvängen. Hur vidsträckt fjället än är så vill man gärna ha en stig att följa. Man vill gärna gå i någons fotspår, ha någon som visar vägen.
Jag tänker att det är tanken med Bibeln, den ska visa oss vägen genom livet. Dels andras livsberättelser i Bibeln som vi kan lära oss av, både deras misstag men även hur Gud är trofast vad som än händer. Dels evangeliet om hur Jesus har gjort allt för oss, hur vi alltid kan bli förlåtna och få börja om när livet har gått snett eller fört oss in på fel stig.
 
Det var inte alltid så lätt att se stigen där bland alla buskar och snår, ibland var vi verkligen tvugna att stanna upp och fundera, hur ska vi gå framåt nu. Den helige Birgittas bön får följa oss både bildlikt och bokstavligt: Visa oss Herre din väg och gör oss villiga att vandra den.
 
En härlig dag på Dundret blev det. På kvällen hade vi tänkt cykla in till centrum och äta en pizza, men regnet formligen öste ner och vi kände oss så snuvade på pizzan. Men så kom vi på den ljusa idén att vi kan beställa hemkörning. Sagt och gjort och en halvtimme senare satt vi och njöt av maffiga pizzor i vår mysiga husbil och regnet gjorde oss ingenting. 
 
Vi har fortsatt vår Norrbottens turné och just nu är vi på Seskarö camping. Ulf trotsade kylan igår kväll och tog ett dopp i Bottenviken. Han påstod att vattnet har varit kallare i Esse å i stugan ibland. Även om jag gillar att bada känner jag inget sug efter det just nu. 
 
Den här resan blev inte en fjällvandring som vi hade planerat, men det blev så bra ändå och fjällen finns kvar. Nu får vi lära känna vår husbil och njuta av caminglivet.

Fina minnen och tacksamhet

Publicerad 2017-07-09 11:40:53 i Allmänt,

När jag lite planlöst bläddrar igenom Facebook, stannar jag plötsligt till och fylls både av vemod och tacksamhet. Kusin Ann-Christine har skrivit att idag är det två år sen hennes mamma hastigt rycktes bort, hennes mamma, vår kära moster Stina. En moster som nöp mig i kinderna när jag var liten och som på avstånd men ändå nära följde mitt liv. Hon visste vad våra barn hette och frågade alltid hur det var, det kändes att hon brydde sig på riktigt - liksom flera andra mostrar.
Jag har ett fint minne av moster Stina från det jag var 10 år, det var söndagkväll på stormötet i Bosund, en vacker försommarkväll i början av juni. Mötesplatsen låg nära en sjö, där träffar jag på moster Stina som står och tittar ut över vattnet när avskedssången börjar ljuda i högtalarna: 
Faren väl i vänner kära, faren väl i Herrens namn
Gud skall själv oss hemåt bära i sin trogna Fadersfamn.
Hon berättade för mig att hon brukar gå dit ut och njuta av naturen och närheten till skapelsen, just under den sången för då kände hon sig extra nära Gud. 
Hon hade sagt att hennes minnesstund ska heta Himlafest, det säger mycket om hennes relation till Jesus. En av hennes favoritsånger börjar så här : Gud får vi tacka för allt som han skänker, han i sin kärlek på oss alltid tänker.
Mina favoritrader är vers 2: 
Dagarna bildar ett pärlband och rymmer,
      glädje och framgångar, sorg och bekymmer .
Även de dagar som inte är klara,
vill vi i minnet med tacksamhet spara. 
 
Så är det, ett liv rymmer så mycket. Just nu soliga, lediga, varma dagar- både bildlikt och bokstavligt.
På fredag var vi bjudna på middag till goda vänner som är i samma livssituation som oss med utflugna barn. Vi pratade om livets olika skeden. När man börjar livet tillsammans tänker man såklart inte så långt framåt och perioden vi befinner oss i nu hade ingen av oss riktigt tänkt på. 
 
Hur man liksom efter välförtjänt värv (fostrat fyra välartade barn) kan njuta av tiden tillsammans. Friheten, glädjen, styrkan i ett långt äktenskap - vi känner oss så välsignade! Och sen glädjas av stunder tillsammans med barn, barnbarn, släkt och vänner! 
 
 
Igår prydde denna somriga bukett bordet då vi hade dukat upp till middag.  Också en fantastiskt trevlig kväll med Ulfs släkt - mamma, syster med man, kusin och moster med man.  Det är underbart med sommaren - känns mycket enklare att umgås på alla sätt och vis.
 
Husbilen då - jo vi har bestämt oss och köpt en Knaus. En svensksåld bil som gått upp i Marketta, 2013 års modell och kändes som ny. Alde vattenburen golvvärme, dubbelgolv och långbäddar som går att bädda ihop till en stor dubbelsäng. Enda tveksamheten jag hade var att det är skinnklädsel. Men sen insåg jag att det är ungefär som att ha en skinnsoffa hemma. På vintern när man är ut med bilen så är den ju varm hela tiden eftersom man bor i den. Och det är ljus klädsel så den blir inte så varm av solen På sommaren 
 
Det känns jättebra och vi ser fram emot många spännande utflykter och resor. 
 

Husbilsköp

Publicerad 2017-07-06 22:17:39 i Allmänt,

Oj vad mycket jag har lärt mig om husbilar på en knapp vecka. Jag har läst på och googlat, frågat, tittat och läst igen. Ett par hela dagar i Luleå- Boden och en hel dag i Umeå plus massa tid som vi återigen har läst, funderat och diskuterat däremellan.
 
Hur ser den optimala husbilen ut - just för oss? Aldevärme, vattenburen golvvärme eller bara i väggarna, Truma luftburen värme? Elgolvärme, dubbelgolv eller både och? Isolerad eller uppvärmd avloppstank??
 
Tvärbädd, quennsbädd, fransk bädd eller långbädd? Tvärbädd går bort - de andra är tänkbara. Högst i rang står långbädd som går att bädda ihop till en stor dubbelsäng. 
 
Kyl och frys, fläkt och spis - hur är planlösningen i bilen - funkar det bra att ha några gäster? 
 
Toaletten ska kollas,  måste man backa in så man får cellskräck eller finns det utrymme att andas? Det finns några riktigt smarta lösningar har vi insett.
 
Och bagaget eller garaget som det av någon anledning kallas på husbilar- hur stort är det? Får vi plats med allt? När jag tittar in i de kopiöst stora utrymmena under bilarna tänker jag att vi aldrig kommer att fylla dom - vi packar ju in i bilen.
 
Men vi får väl se - campingbord och stolar, en liten grill eller en muurikka, på vintern skidor och pjäxor- det brukar fyllas på om man har plats.
 
Cykelställ - det är viktigt - och det finns på de allra flesta bilar.  Vi föreställer oss att det blir många cykelutflykter från en husbil. 
 
Såklart en fördel om den inte har gått så långt och har rätt pris :) Just nu står vi och velar mellan två rätt likvärdiga bilar - har du goda råd?? 

Åren som gick..

Publicerad 2017-07-02 07:17:05 i Allmänt,

Nu har vi varit några dagar i stugan och gjort det digra arbetet att gå igenom våra sista 20 år. Många minnen och tankar fladdrar förbi, några griper tag i mig djupare. En flytväst påminner om första hela sommaren vi var här och vår yngsta var fyra år, han fick formligen bo i flytvästen för att vi skulle ha en lugn stund intill den strida ån. Snabbt lärde han sig simma. Såklart är alla våra barn goda simmare, det handlade om överlevnad :). Jag tänker att det är likadant för alla som är uppvuxna vid ån! 
Vi hittar ett mögligt tält och minns övernattningar på gården med kompisar, i tältet, på altanen eller i kojan som var byggd på höga stolpar. 
 
 
 
Den numera sneda trappan och halvtrasiga bryggan vid ån påminner om timmar och åter timmar av skrattande, lekande barn och ungdomar. Ofta somnade vi med öppet fönster, röken steg ur bastuskorstenen och dörren gick som en klinka - ungdomar ut och in i bastun, plask och skratt i ån- en stunds tystnad när de satt i bastun och sen livat igen. Någon enstaka gång hyssjade vi åt dom - vi har ju grannar som kanske stör sig. 
 
När barnen blev äldre och gjorde sina utflykter på kvällar och nätter så vaknade jag ofta till när dörren öppnades, det var lyhört där vi sov på loftet och i sömnen räknade jag in så att alla var hemma. Sov jag tugnt någon natt och inte hade hört så mycket så kikade jag ner på hallgolvet och räknade skorna. Jag sov som bäst när jag visste att alla var hemma. 
 
Med tacksamhet tänker jag på syskon med respektive, syskonbarn, släkt och vänner som bara har "trillat in" på en kopp kaffe eller en pratstund. Dörren i stugan har ALDRIG  varit låst, och då menar jag aldrig.  Det kanske även har varit symboliskt, det är lättare och stiga in i en stuga med skavanker, lite sneda fönster och en dörr som inte går att låsa, än in i det "perfekta livet"........
 
Vi har stortrivts med våra somrar och vårt liv här och ändå - ändå känns det så rätt att lämna över det till nästa ägare. Vår tid här har varit fylld av glädje, vänskap, en del orosdagar, men alla dagar har kännts välsignade! 
 
Nu är det dags för något nytt! Vi letar febrilt efter "den perfekta husbilen" och tänker att det ska bli vår framtida sommarstuga. Såklart vill vi fortsätta återvända till mina hemtrakter, rötter är fötter att stå på och blod är tjockare än vatten!! 

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela