livetinyhuset.se

Den här bloggen började som en "byggblogg/ dagbok". Nu är vårt nya hem färdigt och vi har flyttat in. Jag gillar att skriva så nu heter bloggen Livet i nyhuset!!

Lätt att gå vilse

Publicerad 2017-10-15 21:33:00 i Allmänt,

Nu har vi plåttaket på carporten, tack vare våra arbetsvilliga grabbar. Så i helgen tog vi ett avbrott från vardagslunken och åkte till Kronogård, ett naturreservat inåt landet, drygt 15 mil från Luleå. Vi tänkte att vi kanske blir ensamma där, det är ju inte direkt högsäsong för varken, skoter, fiske eller vandring just nu. Inte många av sänsongsplatserna var upplysta, men några andra tappra, friluftsälskande människor var också där, så helt ensamma var vi inte där ute i ödemarken - det kändes bra.
 
På lördagmorgon vaknade vi till ett ihållande regn. Det gjorde inte oss något, vi löste korsord, småpratade och gjorde en god frukost och regnet lättade, helt enligt yr.no. 
 
Vi packade ryggsäcken med varsin macka och en termos, fick en karta i receptionen och gav oss iväg på en vandring runt den lilla sjön. Från början var stigen lätt att hitta, spångad där det var myrmark och vandringen gick lätt. Vi kom till en korsning, kollade på kartan och tyckte att stigen runt sjön blir för kort, vi följer pilen rakt fram och går en lite längre runda i stället. 
 
Vi travade på och nu gick stigen brant uppför, men det var vackert i skogen och vi njöt av stillheten, stannade ibland till och tittade på naturens konstverk
och en sten som pryddes utav lava i olika nyanser
 
Vi pratade om att stigen vi gick på liknar livet, tittar man långt framåt så har man ingen aning om hur den går, men när man vandrar på steg för steg så hittar man rät ..... Trodde vi
 
Stigen svängde mot höger ner för en brant, Ulf tyckte det kändes fel och ville fortsäta rakt fram, men jag stod på mig, vi ska hitåt!!  Vi dividerade ett tag, fram och tillbaka och tittade på kartan men blev inte så mycket klokare. Området är 130 kvadratkilometer stort, så det kändes inte så angenämt att gå vilse. 
Vi tog fram våra telefoner och googlemaps, länge fick vi vänta för täckningen var inte den bästa. Så kom den blå pricken på kartan i telefonen som vi jämförde med kartan i handen - vi hade gått alldeles för långt, helt missat stigen till Kronogård. 
 
Ingen av oss hade rätt, vi var båda lika vilse, vi irrade en stund för att vara säkra på att hitta rätt stig tillbaka, vilken tur att det låg lite snö på marken, då kunde vi se tydliga spår var vi hade gått. 
 
Vi drog oss till minnes att vi hade sett en skylt som låg på marken, men inte reflekterat desto mer över den. När vi  kom tillbaka till skylten, stannade vi upp och tittade oss omkring, och mycket riktigt där till höger kunde vi ana en stig och vi kände att vi var på rätt väg. 
 
När vi hade gått en bit till och ännu en gång dubbelkollat med våra mobiler att vi var på rätt väg, då stannade vi och tog en välförtjänt fikapaus. Sällan ha varma koppens fruktsoppa smakat så gott som då, för att inte tala om smörgåsen och kaffet. 
Det här blev mitt favoritkonstverk .......
 
Känner du igen dig, är det inte så här för oss då och då i livet, vi bara vandrar på, lever vårt liv utan att reflektera så mycket, sen händer det något och vi funderar - vad håller jag på med? Är det så här jag vill leva mitt liv? Vart är jag på väg?
 
Vi  kanske "kopplar upp oss" en uppkoppling som aldrig har dålig täckning, den kallas bön och undrar Gud, vad vill du med mitt liv? Vägled mig! Såklart hann jag koppla upp mig på den tråden också medan googlemaps snurrade på! 
Kanske har vi oreflekterat gått förbi några vägmärken, goda råd från nära vänner eller något annat utan att tänka eller kanske utan att vija förstå.  Ibland får vi stanna upp ett kortare eller längre tag, men det finns alltid en väg framåt.
 
Det finns också  alltid en möjlighet att börja om - det heter förlåtelse!
 
Resten av helgen gick bra och vi njöt av lugnet. Vi hälsade på Ulfs kusin med familj i Kåbdalis, det var nästan som att stiga in i filmen Jägarna. Svarta säckar med älgkött på köksgolvet, männen klädda i skogsbyxor med kniv i sidan och nöjda kvinnor höll på att dela köttet och stoppa i påsar. Vid diskbänken surrade köttkvarnen. Alla var hjärtliga och glada och snabbt kom kaffepannan på bordet. Vi fick även en sightseeing kring slalombacken i Kåbdalis, otroligt hur stort det har blivit sen vi var där sist.
 
På hemvägen stannade vi till vid Storforsen för att fika och gick en promenad för att njuta av forsens brus, det var nästan trolskt när dimman låg tät
 
Tacksamma parkerade vi husbilen på gården och ser framemot nya äventyr med den. 
Hur är det för dig - har du varit vilse- bildlikt eller bokstavlikt?? Skriv gärna och berätta, jag tror vi har mycket att lära av varandra!

Hösttankar, resa, fester och bygge

Publicerad 2017-10-07 21:13:52 i Allmänt,

Här sitter vi med tända ljus och tittar tillbaka på september, som susade, regnade förbi, men innehöll så mycket. 
 
Jag börjar med det som varit allra, allra bäst - vår semestervecka på Kreta. Vi har varit på många sol- och badresor, men ingen som varit så perfekt som denna. ALLT var bra, hotellet, maten, solen, närheten till sandstrand, temperturen i vattnet och framförallt - ressällskapet - min älskade livskamrat. 
 
Vi började varje dag med en rask promenad, precis i soluppgången, ett dopp i havet i det ljumma vattnet och sen frukost.
 
Efter frukosten lite vila på maten innan dagen i solstolarna.  Småprat, böcker, korsord och musik på stranden, eller "bara vara". Ulf glömde sin mobil hemma och min låg mest på rummet, dessutom var det väldigt dålIg täckning.  Total mediavila, bara det värt så mycket!
Före middagen lite slapp på rummet, innan vi fräschade upp oss och gick och åt middag - på hotellet. Vi hade halvpension. Sen lite häng på balkongen innan sovdags. 
 
Ni hör ju själva - en veckas underbar retreat, och vi njöt av varandras sällskap. 
 
September har fortsatt med carportsbygget för husbilen. Varje dag efter jobbet, blir det byte till arbetskläder och ut och snickra, det gäller att ta tillvara de ljusa timmarna. Och jo, Ulf är arbetsledare och jag är hantlangare, men jag känner att jag gjort nytta. Jag trivs med att vara ute och jobba tillsammans. Våra grabbar har gjort stora insatser när de dykt upp här.
Hör sätts takbalkarna på plats och en annan eftermiddag kom de och gjorde klart takläkten, underbart med unga, starka krafter som vill hjälpa till. 
 
September har också varit festernas månad, två 40-årskalas, ett 50-årskalas och ett bröllop har vi hunnit med. Så roligt att träffa både släkt och goda vänner. 
 
Bröllopet vi var på präglades av, förutom kärlek och glädje, så mycket tacksamhet. Bådas pappor har varit/ är sjuka på olika sätt och de har kastats mellan hopp och förtvivlan om alla skulle kunna vara med den här dagen. 
Men alla kunde vara med och fira, förbönernas kraft lyftes fram, tacksamhet och glädje över att få vara tillsammans denna glädjens dag. 
Vi tar så mycket förgivet, det är först när sjukdom drabbar oss som vi förstår tacksamheten över hälsan. 
 
 
 
Här är dom, också en systerdotter- vacka Ida med sin fina Josef - Gud välsigne er och ert äktenskap!!

Bröllop

Publicerad 2017-09-06 20:56:17 i Allmänt,

Förra helgen gjorde vår husbil sin premiärtur till Jakobstad och det lär nog inte bli den sista. Vi njöt av att kunna stanna och fika var vi ville. En sen middag blev utanför ett hotell vid Hiekkasärkät med vidunderlig utsikt över sanddynerna och solnedgången i havet.
 
Väl framme parkerade vi på gården till vår dotter och hennes man. Vi hade gott om tid att umgås med lilla Noomi och hennes föräldrar men hade ändå vårt eget lilla hem med oss - helt perfekt. 
 
Den största anledningen till resan var en systerdotters bröllop - Sara som gifte sig med sin Johan - ett strålande vackert par och en mycket trevlig bröllopsfest. 
Det är stort med vigsel - att säga JA till varandra inför Gud och den närvarande församlingen. Att bjuda in den Gud som är kärlekens ursprung i sitt förhållande och be om hans välsignelse över det gemensamma livet. 
 
Ju äldre jag blir desto mer berörs jag på bröllop. Jag delar lyckan som strålar om de unga tu, men tänker även på att livet kan vara tufft ibland, var och en får vi möta olika utmaningar som vi ska ta oss igenom.  Jag tänker att en av hemligheterna med ett lyckligt äktenskap är att man kan dela även de tuffa perioderna.
När vinden viner och går hårt åt kärleken gäller det att sätta mer ved på elden och inte låta sig föras bort av de kalla vindarna. 
 
Jag gladdes den här kvällen, njöt av trevligt program, fina sånger och humoristiska tal. Tacksam att också få möta släkt och vänner, 
Mitt i allt det glada grät mitt hjärta med dom i min närhet som har det jobbigt, som kämpar med sjukdom och prövningar. Den gamla psalmen kom i mina tankar: Sorgen och glädjen de vandra tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt......
 
Sällan är himlen helt blå utan ett enda moln på himlen - men tack och lov är sällan himlen helt svart utan en enda liten ljusstrimma!!! 
 
Allt gott åt det nygifta paret!! 

Någonstans i Sverige - fjällvandring

Publicerad 2017-08-20 13:55:14 i Allmänt,

Jag känner att jag ligger ungefär en vecka efter i tanken och kanske i handling ibland. Idag är det drygt en vecka sen vi kom från vårt fjälläger med konfirmanderna och nu fick jag för mig att plita ner några rader om det. 
 
Vi åkte till Kvikkjokk, ett ställe i fjällvärlden där vägen tar slut, så är det för övrigt nog på fler fjällstationen. Vi bodde på kyrkans fjällgård som ligger några hundra meter ifrån STF:s fjällstation. Det är 10 fastboende personer i byn. Nu var det jättefint där, men jag undrar hur det känns när vintermörkret har lagt sig och snön viner runt knutarna?? Tur att det är valfritt var man ska bo!! 
Första dagen gjorde vi en upptäcksfärd i omgivingarna, vi upptäckte en fin liten strand vid jokken alldeles nedanför vårt hus. Många ville bada, helt ok sa vi ledare, men ingen får bada ensam. Temperaturen i vattnet kändes inte varmare än 10 grader. Många bad blev det under veckan, men korta, intensiva dopp och sen sved skinnet av kylan. Det var skönt ändå! 
Vi njöt av forsens brus som fanns en liten bit uppströms. Sen hittade vi det lilla kapellet, vi undrade såklart om nyckeln vi fått med oss skulle passa till kyrkdörren så vi kunde använda lokalen för våra aftonböner. Såhär såg låset ut :)
Jag blev så glad, tänk att det någonstans i Sverige fortfarande fungerar med den typen av lås!! Som kvasten mot dörren användes när jag var barn!! 
Tre vandringsdagar hade vi, en rejäl frukost, sen gjorde alla lunchpaket åt sig från frukostbordet, vi samlades i ring utanför gården för en morgonbön och sen kände vi oss redo för dagens strapatser.
 
Visst blev det strapatser, uppåt, uppåt, konditionen och orken varierade i gruppen, men det var fint att se hur hjälpsamma alla var. De snabba och starka erbjöd sig att bära den tröttes packning!!  Och det varierade lite från dag till dag vem som var trött och vem som var stark. Styrka kan också se olika ut!!
 
Första dagen när vi kom upp till vårt lunchställe så svartnade himlen och regnet drog in. Det fanns en liten stuga, vi trängde in oss i den och såg till att alla fick plats. Där åt vi våra lunchpaket och pratade om jag-pärlan. 
Vem är jag I mina egna ögon och i andras ögon? Hur det än känns får vi lita på att Gud har skapat mig så underbart...... Ps:139 .  När pausen var slut att regnet lättat, halva gruppen gick hemåt och de hurtiga fortsatte för ännu en liten topptur. Regnet hann ifatt oss på hemvägen, men ingen klagade, på med regnställ och fortsätt gå!!
Väl hemma på gården möttes vi varje kväll av en fantastisk middag som vår husmor Anita och hennes man hade fixat. Alltid lika glada och med en speciell blick för ungdomar blev de också en del av gruppen. 
 
Nästa dag gick färden till Prinskullen, oftast var stigen väl upptrampad och synlig, men på vissa ställen växte det många låga buskar och det var svårt att veta hur stigen gick. Vi stannade upp och tittade oss omkring, frestad att gena där det såg lättgånget ut, men nej, man vet aldrig när man hamnar i för sankmark och underlaget sviktar. Bättre att gå långsamt framåt steg för steg och följa stigen som man vet är rätt.
 
Ibland tänker jag att vi står inför sådana val i livet, vi vill liksom gena lite i kurvorna, för att det känns enklare då just. Även om vi vet att det är bäst om saker kommer i rätt ordning, bättre att gå långsamt fram utefter den stig som man vet håller att gå på. Gud visar steg för steg, Han visar inte långt in i framtiden.
 
På toppen av Prinskullen pratade vi om Ökenpärlan, två och två fick vi fundera över vad som kan vara öken i livet- sen delade vi våra  berättelser, det kändes som en helig stund. Och också att få höra och känna hur Gud har burit igenom tuffa perioder i livet. På morgonbönen lästes dikten Fotspår i sanden - stämmer så väl in på Ökenpärean - Gud säger: under de svåraste tiderna i ditt liv- då bar jag dig!!
 
På vandrigen neråt sa en konfirmand, det är jobbigt att prata om ökenpärlan, men det är bra, det lättar när man får dela!
Känner mig tacksam över dagarna jag fått dela med härliga ungdomar och ett fint ledargäng! Nöjd men rätt trött kom jag hem, skönt med en extra ledig dag !!

Husbilen och tips hur man fördriver bromsar och getingar

Publicerad 2017-08-13 17:40:12 i Allmänt,

Några har frågat efter bilder på vår husbil, så här kommer några från förra helgen när vi hade ett mysigt dygn vid havet på Borgaruddens camping.
 
Här är två foton från kokvrån
Två bilder från köksbordet och vardagsrummet, fikapaus 
Och sen go´middagen på kvällen 
Vi hade även turen att få några timmar sol och satt på utsidan och njöt av värmen och havets brus
Tyvärr var vi inte de enda som gillade solen och värmen, bromsar och getingar anföll oss. Då kom vi ihåg knepet som våra vänner Greta och Peter lärt oss. Fyll en blank plastpåse med vatten och häng upp med ett par meters mellanrum. Vi gick in i bilen och letade och hittade en brödpåse, den fick duga.
Och en annan plastpåse hängde vi på andra sidan om våra solstolar. Döm om vår förvåning - det funkade- bromsar och getingar försvann och kvar var vi i våra solstolar och njöt ännu ett tag av värmen innan molnen och regnet drog in igen. 
 

Storfamilj och pilgrimsvandring

Publicerad 2017-08-04 11:15:23 i Allmänt,

Så har dom gått de efterlängtade semesterveckorna. Tack och lov tar inte livet slut fast vardagens lunk börjar. När jag tittar tillbaka på semestern kan jag konstatera att den varit väldigt omväxlande med lugn och intensitet av olika slag. 
 
Den avslutades med flaggan i topp kan man säga. Hela stora familjen samlad- 10-12 personer tillsammans under nästan 10 dagar. Solen sken, altanen var hela tiden i fylld av människor och grejer, vår nyanskaffade pool kom till användning även om vattnet inte är uppvärmt. Tidiga morgnar och sena kvällar. Husbilen användes som extra sovrum för mig och min man, det kändes inte helt fel att smyga iväg till lugnet ibland. 
 
Under veckan kom även syster med man förbi och äldsta brorsonen med familj övernattade med sin husbil på vår gård. Liv och rörelse!!
 
Kylskåpsdörren gick som en klinka, fyll på, fyll på, mjölken och filen är ändå slut igen. Ibland kom någon hem med pizzor och alla njöt av maten. 
 
Barnbarnen gick från famn till famn, alltid fanns det någon som hade tid. Deras lilla badpool fylldes med varmt vatten och man såg hur de också njöt av sommaren och värmen. 
 
Sen drog dom iväg var och en till sitt håll, kvar blev en tyst altan och en liten badpool på tork, redo att fyllas igen nästa sommar.
 
Vi tittar på varann min man och jag, med tacksamhet och glädje. Det är rörigt när dom kommer, men ack så rika vi är. Och det känns gott att sitta här på två ...
 
Jobbet började, en mjuk uppstart måndag och tisdag med förberedelser inför fjällkonfaläger. Onsdagen hade jag förmånen att få vara med som ledare på en pilgrimsvandring på Kluntanrna - en ö i Luleå skärgård.
 
En dag där vi delade vandringsgemnskapen i tystnad och måltidsgemenskapen i ord och handling, kan man säga. Under vandringen stannade vi till då och då och fick dela ett bibelord och tankar kring olika teman. 
Jag berördes mest av ordet Enkelhet - Samla inte skatter på jorden, där mal och mask förstör och där tjuvar bryter sig in och själ....
 
 
Hur lätt är det inte att samla på sig saker, saker av alla de slag. Vill ha, vill ha. Vissa saker blir såklart till glädje, men mycket blir en belastning. Det bästa i livet är gratis- kärlek, omtanke, nåd!! 
Visa mig Gud enkelhetens välsignelse! 
 
Dagen avslutades med att vi fick dela nattvardens gemenskap. Jag tänkte att det hade skett mycket delande under dagen. Jag fick höra några människors livshistoria, det är delande. Någon sträckte ut en hand när en annan snubblade till, praktisk omsorg, det är delande. Vid fikapauserna delades matsäckar och många bjöd generöst från sina kaffetermosar till dom som inte hade. Man blir glad av att dela! 
 
Gårdagen blev en lärakänna dag för det gäng fjällkonfirmander som åker iväg till Kvikkjokk på måndag för en veckas läger med fjällvandring och gemenskap. Vi ber om välsignelse för den veckan!

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men blir bra ändå

Publicerad 2017-07-19 10:10:00 i Allmänt,

Vi hade förstått att husbilen skulle vara klar för leverans 18 eller 19 juli, så vi bestämde oss för att bila upp till Björkliden och fjällvandra några dar. Packningen var klar och låg i prydliga högar, färdigt att stoppas ner i ryggsäckarna. Två timmar innan avfärd ringer telefonen, husbilen är klar för avhämtning! Helt förvirrade tittade vi på varandra!! Såklart måste vi hämta den!
 
Hämtningen gick inte på ett litet kick, det är mycket information som ska tas in, mycket att lära sig. Klockan var middagstid innan vi var hemma med bilen. Helt slut i hjärnan och vrålhungriga var vi. Under middagen satt vi och funderade över hur vi skulle göra. Det var mycket att packa in i bilen, samtidigt hägrade fjällvandringen. Vi bestämde oss för att ta en sak i taget. Vi packar bilen i lugn och ro, tar en kort tur med den på kvällen, sover hemma och styr norrut på lördagmorgon.
Första turen på fredagkväll var väldigt lärorik. Vet ni hur mycket det kan låta från porslin i skåpen i en husbil???!!
MEN med lite antigliddukar och diverse annat så blev det tyst, det är mycket man ska lära sig!!
 
På lördagmorgon styrde vi norrut, efter mycket funderande bestämde vi oss för Kvikkjokk, lite närmare så här första gången. Vi njöt av färden och unnade oss rejäla pauser efter vägen. 
 
Vid 18-tiden på kvällen när vi hade ca 10 mil kvar till målet efter den ödsliga, slingriga Kvikkjokksvängen började plötsligt en motorlampa lysa och pipa, "CHECK ENGINE"! Tvärstopp - febrilt letande efter instruktionsbok, som vi inte hittade. VAD göra? Vi kontaktade försäljaren, som menade att det inte var någon fara, oftast är det signalfel! 
Återigen lagade vi middag och funderade och bad om vägledning! Längre in i ödemarken med en bil som vi inte känner alls, med en blinkande lampa, kändes inte så lockande. Vända hemåt? Hur kul är det?? 
Vi enades om att vi vänder hemåt, men övernattar i Jokkmokk och funderar vidare.
 
När vi startade motorn igen hade lampan slocknat och bilen var sig själv igen. Tack gode Gud. Vi bestämde ändå att inte fortsätta längre in i ödemarken utan styra kosan mot Gällivare istället! 
 
Så blev det Gällivare camping vid foten av Dundret! En vackert belägen plats och vädret var som överallt annars, halvmulet och 13 grader varmt.
 
Följande dag packade vi våra ryggsäckar och styrde kosan mot Dundret. En vandring upp genom Soldalen, en vacker led som till stor del gick bredvid en brusande jokk. Vi hittade platserna där vi hade fikat flera gånger under en vecka i april 1985. Veckan efter att vi hade förlovat oss tillbringade vi i strålande solsken i vintervita slalombackar på Dundret. Underbara minnen dök upp och som vanligt med tiden kändes det både som igår och som i ett annat liv. Vi enades om att livet har gett oss så mycket gott, vi känner oss rikt välsignade.
 
Vi stannade till för lunchpaus i skydd av några stora stenblock och trangiaköket plockades fram. Behöver jag säga hur god maten är på fjället. MIn egen hemmagjorda torkade köttfärssås åkte i grytan, i med risoni och vatten. Allt fick puttra i tio minuter och det smakade delikat. Sen det obligatoriska kaffet som pricken över I:et.
 
Efter en timmes paus tog vi oss an den sista branta stigningen upp på Dundret. Vi gick genom de små buskarna, över den steniga marken och sökte oss sen neråt genom Soldalssvängen. Hur vidsträckt fjället än är så vill man gärna ha en stig att följa. Man vill gärna gå i någons fotspår, ha någon som visar vägen.
Jag tänker att det är tanken med Bibeln, den ska visa oss vägen genom livet. Dels andras livsberättelser i Bibeln som vi kan lära oss av, både deras misstag men även hur Gud är trofast vad som än händer. Dels evangeliet om hur Jesus har gjort allt för oss, hur vi alltid kan bli förlåtna och få börja om när livet har gått snett eller fört oss in på fel stig.
 
Det var inte alltid så lätt att se stigen där bland alla buskar och snår, ibland var vi verkligen tvugna att stanna upp och fundera, hur ska vi gå framåt nu. Den helige Birgittas bön får följa oss både bildlikt och bokstavligt: Visa oss Herre din väg och gör oss villiga att vandra den.
 
En härlig dag på Dundret blev det. På kvällen hade vi tänkt cykla in till centrum och äta en pizza, men regnet formligen öste ner och vi kände oss så snuvade på pizzan. Men så kom vi på den ljusa idén att vi kan beställa hemkörning. Sagt och gjort och en halvtimme senare satt vi och njöt av maffiga pizzor i vår mysiga husbil och regnet gjorde oss ingenting. 
 
Vi har fortsatt vår Norrbottens turné och just nu är vi på Seskarö camping. Ulf trotsade kylan igår kväll och tog ett dopp i Bottenviken. Han påstod att vattnet har varit kallare i Esse å i stugan ibland. Även om jag gillar att bada känner jag inget sug efter det just nu. 
 
Den här resan blev inte en fjällvandring som vi hade planerat, men det blev så bra ändå och fjällen finns kvar. Nu får vi lära känna vår husbil och njuta av caminglivet.

Fina minnen och tacksamhet

Publicerad 2017-07-09 11:40:53 i Allmänt,

När jag lite planlöst bläddrar igenom Facebook, stannar jag plötsligt till och fylls både av vemod och tacksamhet. Kusin Ann-Christine har skrivit att idag är det två år sen hennes mamma hastigt rycktes bort, hennes mamma, vår kära moster Stina. En moster som nöp mig i kinderna när jag var liten och som på avstånd men ändå nära följde mitt liv. Hon visste vad våra barn hette och frågade alltid hur det var, det kändes att hon brydde sig på riktigt - liksom flera andra mostrar.
Jag har ett fint minne av moster Stina från det jag var 10 år, det var söndagkväll på stormötet i Bosund, en vacker försommarkväll i början av juni. Mötesplatsen låg nära en sjö, där träffar jag på moster Stina som står och tittar ut över vattnet när avskedssången börjar ljuda i högtalarna: 
Faren väl i vänner kära, faren väl i Herrens namn
Gud skall själv oss hemåt bära i sin trogna Fadersfamn.
Hon berättade för mig att hon brukar gå dit ut och njuta av naturen och närheten till skapelsen, just under den sången för då kände hon sig extra nära Gud. 
Hon hade sagt att hennes minnesstund ska heta Himlafest, det säger mycket om hennes relation till Jesus. En av hennes favoritsånger börjar så här : Gud får vi tacka för allt som han skänker, han i sin kärlek på oss alltid tänker.
Mina favoritrader är vers 2: 
Dagarna bildar ett pärlband och rymmer,
      glädje och framgångar, sorg och bekymmer .
Även de dagar som inte är klara,
vill vi i minnet med tacksamhet spara. 
 
Så är det, ett liv rymmer så mycket. Just nu soliga, lediga, varma dagar- både bildlikt och bokstavligt.
På fredag var vi bjudna på middag till goda vänner som är i samma livssituation som oss med utflugna barn. Vi pratade om livets olika skeden. När man börjar livet tillsammans tänker man såklart inte så långt framåt och perioden vi befinner oss i nu hade ingen av oss riktigt tänkt på. 
 
Hur man liksom efter välförtjänt värv (fostrat fyra välartade barn) kan njuta av tiden tillsammans. Friheten, glädjen, styrkan i ett långt äktenskap - vi känner oss så välsignade! Och sen glädjas av stunder tillsammans med barn, barnbarn, släkt och vänner! 
 
 
Igår prydde denna somriga bukett bordet då vi hade dukat upp till middag.  Också en fantastiskt trevlig kväll med Ulfs släkt - mamma, syster med man, kusin och moster med man.  Det är underbart med sommaren - känns mycket enklare att umgås på alla sätt och vis.
 
Husbilen då - jo vi har bestämt oss och köpt en Knaus. En svensksåld bil som gått upp i Marketta, 2013 års modell och kändes som ny. Alde vattenburen golvvärme, dubbelgolv och långbäddar som går att bädda ihop till en stor dubbelsäng. Enda tveksamheten jag hade var att det är skinnklädsel. Men sen insåg jag att det är ungefär som att ha en skinnsoffa hemma. På vintern när man är ut med bilen så är den ju varm hela tiden eftersom man bor i den. Och det är ljus klädsel så den blir inte så varm av solen På sommaren 
 
Det känns jättebra och vi ser fram emot många spännande utflykter och resor. 
 

Husbilsköp

Publicerad 2017-07-06 22:17:39 i Allmänt,

Oj vad mycket jag har lärt mig om husbilar på en knapp vecka. Jag har läst på och googlat, frågat, tittat och läst igen. Ett par hela dagar i Luleå- Boden och en hel dag i Umeå plus massa tid som vi återigen har läst, funderat och diskuterat däremellan.
 
Hur ser den optimala husbilen ut - just för oss? Aldevärme, vattenburen golvvärme eller bara i väggarna, Truma luftburen värme? Elgolvärme, dubbelgolv eller både och? Isolerad eller uppvärmd avloppstank??
 
Tvärbädd, quennsbädd, fransk bädd eller långbädd? Tvärbädd går bort - de andra är tänkbara. Högst i rang står långbädd som går att bädda ihop till en stor dubbelsäng. 
 
Kyl och frys, fläkt och spis - hur är planlösningen i bilen - funkar det bra att ha några gäster? 
 
Toaletten ska kollas,  måste man backa in så man får cellskräck eller finns det utrymme att andas? Det finns några riktigt smarta lösningar har vi insett.
 
Och bagaget eller garaget som det av någon anledning kallas på husbilar- hur stort är det? Får vi plats med allt? När jag tittar in i de kopiöst stora utrymmena under bilarna tänker jag att vi aldrig kommer att fylla dom - vi packar ju in i bilen.
 
Men vi får väl se - campingbord och stolar, en liten grill eller en muurikka, på vintern skidor och pjäxor- det brukar fyllas på om man har plats.
 
Cykelställ - det är viktigt - och det finns på de allra flesta bilar.  Vi föreställer oss att det blir många cykelutflykter från en husbil. 
 
Såklart en fördel om den inte har gått så långt och har rätt pris :) Just nu står vi och velar mellan två rätt likvärdiga bilar - har du goda råd?? 

Åren som gick..

Publicerad 2017-07-02 07:17:05 i Allmänt,

Nu har vi varit några dagar i stugan och gjort det digra arbetet att gå igenom våra sista 20 år. Många minnen och tankar fladdrar förbi, några griper tag i mig djupare. En flytväst påminner om första hela sommaren vi var här och vår yngsta var fyra år, han fick formligen bo i flytvästen för att vi skulle ha en lugn stund intill den strida ån. Snabbt lärde han sig simma. Såklart är alla våra barn goda simmare, det handlade om överlevnad :). Jag tänker att det är likadant för alla som är uppvuxna vid ån! 
Vi hittar ett mögligt tält och minns övernattningar på gården med kompisar, i tältet, på altanen eller i kojan som var byggd på höga stolpar. 
 
 
 
Den numera sneda trappan och halvtrasiga bryggan vid ån påminner om timmar och åter timmar av skrattande, lekande barn och ungdomar. Ofta somnade vi med öppet fönster, röken steg ur bastuskorstenen och dörren gick som en klinka - ungdomar ut och in i bastun, plask och skratt i ån- en stunds tystnad när de satt i bastun och sen livat igen. Någon enstaka gång hyssjade vi åt dom - vi har ju grannar som kanske stör sig. 
 
När barnen blev äldre och gjorde sina utflykter på kvällar och nätter så vaknade jag ofta till när dörren öppnades, det var lyhört där vi sov på loftet och i sömnen räknade jag in så att alla var hemma. Sov jag tugnt någon natt och inte hade hört så mycket så kikade jag ner på hallgolvet och räknade skorna. Jag sov som bäst när jag visste att alla var hemma. 
 
Med tacksamhet tänker jag på syskon med respektive, syskonbarn, släkt och vänner som bara har "trillat in" på en kopp kaffe eller en pratstund. Dörren i stugan har ALDRIG  varit låst, och då menar jag aldrig.  Det kanske även har varit symboliskt, det är lättare och stiga in i en stuga med skavanker, lite sneda fönster och en dörr som inte går att låsa, än in i det "perfekta livet"........
 
Vi har stortrivts med våra somrar och vårt liv här och ändå - ändå känns det så rätt att lämna över det till nästa ägare. Vår tid här har varit fylld av glädje, vänskap, en del orosdagar, men alla dagar har kännts välsignade! 
 
Nu är det dags för något nytt! Vi letar febrilt efter "den perfekta husbilen" och tänker att det ska bli vår framtida sommarstuga. Såklart vill vi fortsätta återvända till mina hemtrakter, rötter är fötter att stå på och blod är tjockare än vatten!! 

Att beskära...

Publicerad 2017-06-21 11:52:10 i Allmänt,

Jag är mitt inne in den kanske mest krävande arbetsveckan på hela året - konfirmandeveckan i Kyrkbyn med konfirmation på midsommarafton. Vi har, som alltid varit välplanerade, men alltid finns det ändå något att fundera på framåt - har vi det och det materialet, är den bokningen fixad, ser alla ut att må bra osv osv.
Samtidigt är det också en av de roligaste veckorna på året - att få följa unga människor en bit på vägen. Få prata om viktiga livsfrågor, få visa på Jesus som reskamrat, en pålitlig vän som aldrig sviker. Få prata om Guds kärlek till oss alla och hur han längtar efter att få ett JA från var och en av oss.
 
Samtidigt med det här så pågår också det "vanliga" livet och vi har i veckan sålt vår stuga i Finland. En process som tagit nästan ett år och som känns helt rätt för den här perioden i livet. Om drygt en vecka kommer vi att åka ner dit och städa ur och lämna över till de nya ägarna. Vi hoppas det får bli en lika välsignad och vilsam plats för dom som det varit för oss under åren som gått! 
 
På söndagkväll var vi i Piteå och lyssnade på en av mina favoritförfattare Tomas Sjödin och den fantastiska organisten Markus Wargh (som för övrigt är från Jakobstad:)) Ett omväxlande program med kloka tankar och njutbar musik. 
 
Tomas pratade om att man ibland måste beskära livet - fundera över vad som är viktigt just nu och vad som tar mer än det ger. Det kan handla om vad som helst, vänner, hobbys eller sommarstugor.....
 
För att något nytt ska kunna komma i livet så måste man plocka bort annat, annars kan livet liksom slya igen. Det händer om man bara låter allt rulla på utan att tänka efter vad man vill eller vad som är viktigt. Dag läggs alltid till dag och det blir - livet!!
 
 

Miljötänk

Publicerad 2017-06-08 22:25:04 i Allmänt,

Det händer något med mig när jag gräver i jorden, när jag påtar ner några frön och väntar att något ska börja växa. Jag mår bra! Jag är bonddotter och det är ju något uråldrigt det här med att så och skörda. 
 
Redan i första Mosebok i skapelseberättelsen när Gud välsignat Adam och Eva så ger han dom också ett ansvar att förvalta jorden.
 
Det känns att mäsnkligheten inte har lyckats så bra på det området. Själv är jag ingen miljökämpe som står på barrikaderna men jag tror på att kämpa på i det lilla i vardagslivet. Källsortera och handla ekologiskt, åtminstone ibland. Köpa fairtrade kaffe. Minska användandet av plast!! Jag berörs av nyheterna som berättar hur mycket plast som finns i våra världshav. Jag imponeras av fyrbarnsmamman på Porsön som sytt, typ tvättpåsar i olika storlekar, dom tar hon med sig till affären för att köpa frukt och grönsaker i. Otroligt smart, tänk om alla gjorde så, vad snabbt vi skulle kunna minska onödigt användande av plastpåsar. 
 
Jag tänker på mina föräldrar som inte hade en aning om vad Greenpeace var, knappast ens hade hört ordet miljövän. Men jag tror de hade en inre intuition om vad som var bra och dåligt för naturen och för oss människor.
 
Potatislandet gödslades alltid med ko- eller hästdynga, aldrig konstgödse. Fick min pappa välja så förvarade han aldrig mat i plast. Jag ser framför mig hur han lindar in i smörpapper, det som blev kvar av strömmingen som halstrades i järnspisen i köket. Eller andra matrester och det funkade! 
 
Schampo var bara skräp, man skulle tvätta sig med tvål och vatten, det var ordentliga grejer. 
 
Antagligen har det påverkat mitt tänk rätt mycket, och jag hoppas såklart att jag lyckats sprida det tänket vidare, inågon mån i alla fall.
 
Hur tänker du? Vad känns viktigt för dig i dom här frågorna? Har du enkla vardagstips hur vi kan hjälpas åt att ta det ansvar som en gång blev oss givna? 

Så är det juni

Publicerad 2017-06-06 22:30:08 i Allmänt,

Maj gick med en rekorderlig fart, trots att det inte var någon vårvärme. Tack och lov har vi haft flera trevligheter och värmande möten istället.
 
Vi har hört storspoven, ett ljud som alltid för mig tillbaka till min barndoms Kållby, Jag kan nästan känna dofterna och höra ljuden som fanns då på våren. Allting fick liv igen, ängarna plogades och harvades och sådden skulle i jorden. Skolan var strax slut och sommarlovet hägrade.....
 
OCH nu har vår äldsta fyllt trettio och vi firade henne hemma hos dom i Jakobstad. En trevlig kväll med många gäster och värmande gemenskap. 
Som förälder blir det också en reflektion över livet- vi har en dotter som fyller trettio, det innebär att vi har levt ganska mycket längre. Vad mycket som har hänt i vårt liv. Mycket att vara tacksam över. 
 
Dottern med sin lilla Noomi följde med oss till Luleå och stannade i tio dagar. Så roligt att få skapa en egen relation till barnbarnen. Känslan när hon inte började gråta fast mamman lämnade rummet :), ändå måste jag erkänna att morfar stod högre i kurs än mormor. 
 
Jag har varit på konfirmandläger i Munkviken. Denna underbart vackra plats vid havet, söder om Skellefteå. Härliga ungdomar, som var vakna när vi skulle väcka på morgon, alltid kom i tid till lektionerna, intresserade av de olika ämnen vi pratade om, stannade kvar i kapellet och sjöng efter aftonbönen och var på sina rum på utsatt tid. 
Jag hoppas och ber att de fick något med sig, ett litet frö till kristen tro som får mogna, växa och slå ut i blom.
 
I april sådde jag lite frön för att driva upp egna plantor. Allt såg lovande ut till en början. Jag planterade om dom efter några veckor, och sen gick något snett med vissa växter i alla fall.
Jag har fina tagetesplantor, tomatplantorna är inte heller så dåliga. Men lobelian för en tynande tillvaro och likaså petunian. Kansek beroende på att jag flyttade ut alla planteringar i garaget, så inte en klåfingrig liten ettåring skulle plantera om allting varje dag, eller något annat som gick fel
Jag har dock inte gett upp hoppet. Ikväll satte vi ihop det nyinköpta växthuset av stålrör och pvc-plast. Ett första försiktigt försök till tomat - och gurkodling.
De tynande plantorna fick också flytta ut, så hoppas jag att sol och värme sätter lite fart på växten. 
 
Nu kan man verkligen ser från en dag till en annan hur växterna får liv, värme och lite ompysslaned är allt som behövs .
Det är som med oss människor, alla behöver vi lite värme och kärlek för att må bra. Vi är skapade till gemenskap, med varandra och med Gud. 

Valborg 2017

Publicerad 2017-05-03 22:25:12 i Allmänt,

Helgen som gick går nog till historien som den kallaste och snörikaste Valborg i mannaminne. Jag har bott drygt 30 år i Luleå - till Valborg finns det endast enstaka snöfläckar kvar och vägarna är bara. Så icke i år, på tomten har vi åtminstone 30 cm snö kvar, och hittills har det varit nästan nödvändigt att köra med vinterdäck.
Jag klagar inte, mera ett konstaterande att så är det i år. Vi har ett varmt hus att bo i och sommaren blir säkert fin.
 
På Valborgsmässoafton hade vi tänkt grilla utanför Porsökyrkan, men den kylslagna väderleken fick oss att snabbt ändra beslut och värma korvarna i ugn för de drygt 60 församlingsborna som firade med oss. 
 
Under gudstjänsten fick vi också njuta av några vackra vårsånger och lyssna till en predikan som lovade hopp, därför att Jesus vann över döden och allt det onda.
 
Väl hemma igen blev det eldi kaminen och en trevlig kväll på två med den bäste .
På första maj hade vi ett gäng glada ungdomar här och grillen på altanen blåstes i gång - visst grillad falukorv ÄR GOTT! 
 
Igår på morgonbönen i kyrkan kom vi in på ett intressant samtal om prövningar och frestelser och skillnaden däremellan.
Slutsatsen blev ungefär så här - sjukdom och prövningar av olika slag hör till livsvillkoren och få kommer undan. Vi kan inte påverka det, vi får finna oss i det som sker och ändå våga lita på att Gud finns med i det .
 
Ibland kan vi kanske tycka att något är en prövning men tänker vi mer noga efter så är det kanske att vi har fallit i en frestelse för något. Ibland gör vi val i livet som inte är bra för oss, innerst inne kanske vi vet det, men det är så lockande att testa, bara lite. Så helt plötsligt är vi mitt uppe i något som inte alls känns bra. HUR kunde Gud låta det bli så här. men om vi tänker efter eller speglar oss mot budorden, våra levnadsregler, så kanske vi inser att vi själva rår för att vi hamnat där vi är. 
 Vad tänkter du om livet- om prövningar och frestelser?

Utan snus i tre dar.....

Publicerad 2017-04-27 21:48:48 i Allmänt,

Försmäkta vi på denna ööööööö, sa Pippi Långstrump i en av Astrid Lindgrens böcker. Vi har provat på samma sak, fast inte med snus utan mobiltelefoner.
Denna lilla tingest som är som fastklistrad i mig överallt, hemma, på jobbet, när jag går ut och äter, på toa - hur beroende är jag egentligen?!
Jag och min man har planerat en skidresa till Ylläs sen några veckor tillbaka, när resan började närma sig föreslog min kära livskamrat att vi skulle testa att slå av våra mobiler under resan.
 
Bestämt!! När vi på torsdagkväll rullade ut från gården slog vi av apparaterna, vi hade strax innan skickat numret till hotellet åt våra barn. Som man gjorde "förr i världen". 
 
Känslan var rätt skön, även om vi hade lite abstinens. Visst slog tanken mig då och då att det och det ska jag kolla , men sen kom jag på mig! Det var rätt vilsamt! 
Ett stående skämt under helgen när vi pratade om något var  - vi ska se om vi får tag på några broschyrer om det! Kommer ni ihåg resekatalogerna man plockade med sig hem?? Tiden har förändrats fort - på gott och ont! 
 
Mera småprat blev det, mera känslan av att vi båda var närvarande här och nu. Nackdelar - jag kommer inte på några!! Jag tror det blir fler helger utan mobil! Med det vill jag inte lova att helt sluta surfa, blogga, eller annat liknande, men pausa då och då! 
 
För övrigt hade vi en rätt skön helg, med skidåkning, spa, god mat och trevlig samvaro. Skidåkningen blev inte riktigt så många mil som vi hade tänkt. Det första jag gör, när jag ska spänna på mig skidorna är att glida iväg på ena skidan och ramla handlöst på rumpan. AJ AJ - jag såg stjärnor och hade svårt att hitta igen balansen. Inga brutna ben, kändes endast som rumpan var ett enda stort blåmärke!! Men med Ipren funkar det mesta, så vi kom oss ut ändå en sväng varje dag.
Men fatta hur onödigt det kändes att ramla på det viset - helt urbota dumt!!
 
På hemvägen från Ylläs tittade vi in hos en före detta kollega i Korpis, en trevlig kaffepaus i ett glatt gäng.
Veckan har rullat på, med jobb och och några avbrott, ett trevligt middagsbesök av en nyförlovad systerdotter med fästman, en kväll med vår bibel och bönegrupp där vi fick dela tro och liv! 
 
Kylan håller i sig utomhus men till helgen är det ändå Valborg och värmen kommer när den kommer.
 
 
 
 

Påskens mysterium

Publicerad 2017-04-18 16:38:28 i Allmänt,

Påsken har kommit och gått - i år var vi och även svärmor, tillsammans med sonen och hans familj i Linköping. Vi trodde vi skulle komma till blommor och värme men möttes av snöslask och kyla. Men egentligen gjorde det ingenting, vi hade trevlig umgänge och en bra lägenhet att vara i.
Barnbarnet tog såklart mycket fokus, det är fascinerande att följa en 1-årings färd genom rummet. Allt ska undersökas, mycket ska smakas på och det verkar som att han tycker det mesta passar bäst på golvet :) :).
Han pratar mycket men hopplöst att förstå vad han menar. Fast kroppsspråket förstår vi, när klockan närmar sig 8, går han fram till sin matstol - då är det såklart dags för kvällsgröten. 
 
Skärtorsdagsmässan hann vi inte med, eller orken fanns inte efter resan norrifrån, men långfredagsgudstjänsten och påskdagsmässan firade vi i Ryttargårdens kyrka. 
Långfredagen med sitt sorgsna budskap, hopplösheten som lärjungarna kände gestaltades fint av ungdomar i ett enkelt drama. Man drogs med i deras förtvivlan och tanken på att nu var allt slut- Mästaren är död - vad ska vi göra. 
Det i kontrast till påskdagens jublande rop - Kristus är uppstånden - JA, han är sannerligen uppstånden. Det är fint att få följa påskens drama i de olika typerna av gudstjänst. 
 
Än en gång blir det så tydligt för mig, utan långfredag har vi ingen Påskdag! Båda delarna behövs, i vissa sammanhang betonar man det ena mer än det andra, men jämnvikt är nog det bästa.
Förstår vi inte att vi har synd, att vi missar målet, så har vi inget behov av nåd och förlåtelse. Jag känner att påskens mysterium är svårt att förstå, men även där får vi tro på en förlåtande Gud och lita på att Jesus ändå har gjort allt för mig.
Jag tänker att det är så även med livet. Först efter att vi har mött svårigheter, sjukdomar eller motgångar av något slag, först då uppskattar vi det självklara vardagslivet.
Så länge allt bara rullar på är det lätt att man fastnar i smågnäll över oväsenligheter men efter en period med svårigheter är det betydligt lättare att känna tacksamhet vardagens självklarheter. Självklarheter som ändå inte är alla förunnat, ett jobb att gå till, mat på bordet, ett hem att bo i, en familj som bryr sig om mig.
 
Väl tillbaka i Luleå kom våra söner bosatta i Luleå med sina respektive förbi och vi åt en enkel påskbuffé tillsammans. 
Tacksam över familj och gemenskap!! 

Medmänsklighet

Publicerad 2017-04-11 23:55:49 i Allmänt,

Jag hade inte tänkt blogga ikväll, men sömnen vill inte infinna sig - hallååååå fullmåne!!! Så det är väl lika bra att skriva ner lite tankar. 
Idag har jag varit på min femte dag i Skellefteå på utbildningen som handlar om samtal och själavård. Vi har fått fortsätta med våra övningar, en av oss har varit en ungdom som vi har mött i samtal och en annan av oss har varit själavårdare. Så har vi under dagen fått pröva på båda rollerna, de övriga kursdeltagarna har suttit som osynliga åskådare och fått reflektera och har synpunker i slutet på varje pass. Samtalen har alltså handlat om verkliga teman som vi mött under åren. 
Dels har jag fascinerats av hur man dras med in i samtalet, fast man sitter i åhörarskaran. När en förtvivlad "ungdom" kommer och slänger ur sig, min kompis är döende, hon ligger på lasarettet, jag fick veta det igår. Jag hinner inte säga hur mycket hon betyder för mig! VAD SKA JAG GÖRA! Själavårdaren sitter tyst, ett bra tag, det känns som en outhärdlig tystnad innan han börjar prata och ställa frågor.
Efteråt i det reflekterande samtalet kom vi fram till att det ÄR en utmaning att våga stanna kvar i tystnaden, men att det kan vara rätt skönt för den som kommer och söker hjälp och stöd att få stanna en stund i tystnad och förtvivlan. 
Det var så den store pedagogen Jesus gjorde när männen kom dragandes med kvinnan som hade begått äktenskapsbrott. Den av er som är utan synd får kasta den första stenen, sedan böjde han sig ner och skrev i sanden.  Männen fick reflektera och de gick alla därifrån!!! 
 
Under dagen har jag återigen insett hur lika vi människor är, vi bär alla på liknande frågor och funderingar. Fallen som många av oss hade mött handlade om liknande saker - kompisrelationer som inte fungerar, föräldra -barn relationer som knakar i fogarna, ungdomar som inte känner sig sedda och älskade av sina föräldrar.  Oftast pappor som har för mycket annat för sig och inte har förstått hur viktiga de är för sina barn. Gudsbild och att inte duga som kristen.
 
En oerhört bra utbildning som berör det liv vi dagligen lever och och insikten att man som medmänniska inte behöver lösa problemen, viktigaste är att våga stanna kvar och lyssna. 
Antagligen det som hände i Stockholm, människor såg varandra plötsligt med nya ögon, blev beroende av varandra. Mångas berättelser handlar om de som stannade kvar, de som ville lyssna på den andres upplevelse och tankar. Det skapar gemenskap! 
Ensam är inte stark- vi är alla beroende av varandra, och ibland behövs det mycket till för att vi ska tappa masken och våga visa vår svaghet och rädsla. 
 
Hur farligt kan det va?
När jag har fått dela någons historia har jag känt som om jag fått en gåva, ett stort förtroende! 
 
Samtidigt när jag själv har behov av att få dela något som är jobbigt så är det inte alltid så enkelt, men efteråt inser jag hur läkande det är att få sätta ord på saker man bär på! 

Enkla vardagshandlingar bygger livet

Publicerad 2017-04-09 07:50:00 i Allmänt,

Jag är med i ett par olika grupper för bloggare och vi har nog alla stannat upp en stund. Det blev liksom en liten paus i skrivandet och i livet efter lastbilen på Drottninggatan. Det känns så trivialt att skriva om det enkla vardagslivet. Samtidigt tänker jag att det är precis det vi ska göra. 
För dom som blev nära drabbade blir livet aldrig som vanligt igen, men livet går ändå vidare. Låt oss mera sätta fokus på de små enkla vardagshandlingarna vi kan göra för varandra, låt oss visa idag vad de människor som finns runtom oss betyder för oss, livet är skört. Människor är starka! Jag gläds över att läsa hur folk öppnade sina hem, skjutsade varandra, erbjöd mat och samtal. Vi må vara inåtvända och gå med blicken i gatan, men när det gäller så ställer vi upp för varandra och jag är säker på att de som gjorde det, mår otroligt bra efteråt.
Jag tänker också på orden som Jesus säger: Allt vad ni gör mot en av dessa mina minsta, det har ni gjort mot mig...
 
Vi mår gott av att göra gott för någon annan - så låt oss vidga vyerna och fundera över vad min uppgift kan vara. 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra nåt
 
Igår hade vi en dag om påsken för konfirmanderna. vi fördjupade oss i bibeltexter om nattvarden och uppståndelsen. Vi pratade om förlåtelsen och varför Jesus dog på korset. Väldigt centrala delar i den kristna tron! Förlåtelsen, att fä lämna ifrån sig det som blev fel, det som tynger och våga tro på en förlåtelse för att Jesus gått i döden för oss. Det är stort, det ger hopp och framtidstro i en mörk värld.
Vi lärde känna varandra, lekte och fikade. Dagen avslutades med en mässa i kyrkan med temat Från mörker till ljus.
 
Ett bra tema, hur ofta är inte livet så, det pendlar från mörker till ljus, blandat med gråa dagar. Men jag vidhåller att det är oerhört sällsynt att livet är så svart så det inte finns några ljusglimtar om man verkligen tänker efter. Undrar om det är tvärtom också, sällan som livet är enbart solsken och klarblå himmel utan ett enda litet moln?!
 
Vardagens enkla kärlekshandlingar bygger livet, en nyinköpt tulpanbukett från min man stod på köksbordet när jag kom hem. 
Idag ska jag jobba med "Balla gänget, den glada gruppen som träffas i Stadsökyrkan! Ha en vilsam söndag!!

Friluftsdag och Livsväv

Publicerad 2017-04-07 17:26:02 i Allmänt,

I onsdags hade vi friluftsdag från jobbet. Vi åkte med buss till Storklinten och där kunde man välja att åka utför, åka längdskidor, pimpla eller promenera och bara njuta av det fina vädret.
Fint väder hade vi, strålande sol och några plusgrader. Jag åkte slalom, kände mig lite rädd i början och undrade hur det skulle kännas i kroppen efter min operation. Men det verkar som mitt träningsprogram har gjort sitt,  jag kände mig rätt stabil och kunde köra på i ett ganska bra tempo. Fast jag vilade nog lite oftare än jag annars brukar.
Det här var mitt favoritställe under dagen, jag åkte skogsslingan, i slutet av den fanns en grillplats med vindskydd. Det var lite folk i backen så ett par gånger var jag helt ensam här, jag satte mig ner i den varma vårsolen och det var alldeles tyst, eller ja, några kvittrande fåglar hörde jag. Efter en liten stund i stillhet och lugn fortsatte jag åkningen.
Det är ett bra sätt att umgås med sina kollegor att åka slalom. Man åker lift med olika personer nästan varje gång, man hinner ha ett någorlunda bra samtal, ytligt eller lite djupare några minuter. Sen hoppar man av liften, träffar några till från arbetslaget, pratar lite, åker en sväng och så upp med liften igen. Kändes samtalet oavslutat så åkte man flera gånger med samma kompis, det var otroligt givande.
 
De som promenerade och solade samlades på ett ställe, så när jag kände behov av mera surr så åkte jag dit en sväng. Och så gick timmarna. Tacksam över dagen!
 
Igårkväll hade vi veckomässa och jag hörde en bibeltext som jag inte minns jag hört förut. Den finns att läsa i 
2 Mosebok kap 39 och låter så här
Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar
så att de kunde vävas in med det violetta, purpurröda och karmosinröda garnet
och det fina linnegarnet i en konstvävnad
 
Jag fascinerades av texten, hur ofta liknas inte livet vid en väv. En väv som består av olika sorters färger för att bli vacker. Rätt ofta kanske vi tycker att de grå vardagsfärgerna dominerar, sen kommer inslag av svart, sorg och prövningar. Men vi har också dessa tunna plåtar av guld som är skurna i trådar och glittrar där i vår livsväv. Tillsammans med det violetta och purpurröda -den utgivande omsorgens  och kärlekens färger. 
Just nu upplever jag att min livsväv glittrar i det purpurröda och har trådar av guldstänk. Tacksam. 
 
Men hur mycket kan vi styra över vår livsväv, jag tänker att vår Herre är den som väver, sen är vi medverkande. Våra val i livet kan påverka hur vår livsväv ser ut, och den grå vardagen kan vi förgylla ibland. Men inte allting har vi makt över. 
Jag läser nyheterna om lastbilen på Drottninggatan och kan endast be: Herre, förbarma dig!!

att sjunga i kör

Publicerad 2017-04-04 23:22:58 i Allmänt,

Helgen som gick var i körens tecken. På fredagkväll samlades vi i Nederluleå kyrka. En kyrka med anor byggd på 
1400-talet. Ofta, ofta när jag kommer in där tänker jag på alla människor som vistats där genom århundraden. Så mycket glädje och sorg, hopp och förtvivlan, tro och längtan som förekommit i denna byggnad. Tänk om väggar kunde tala! 
När vi kom höll orkestern på och övade,  så fick vi lite försmak av den fina musiken.
Fotograf Maria Lundström Pedersen /också körsångare.
 
Under fredagkväll sjöng vi igenom verket, men stannade upp då och och övade starter här och var. Lite ovant att sjunga i kyrkorummet och tillsammans med orkestern. Men roligt kändes det. Fantastiskt att vara en liten del av ett stort sammanhang. Ibland luras jag att tänka att det spelar ingen roll om jag sjunger med eller inte. Men det 
är så dumt att tänka så. Varje röst är viktig och varje fiolsträng som dallrar gör sitt till det stora sammanhanget. Alla behövs på sitt sätt, precis som det är i det "vanliga" livet. 
Vi var ca 35 körsångare, en solist och 14 i orkestern. Dirigent var den ganska välkände Erik Westberg. 
Det kändes att vi kunde det mesta på fredagkväll när vi övade. På lördag eftermiddag körde vi genrep, ett par gånger slog dirigenten av och vi fick bakläxa på en del grejer. Men rätt förväntansfulla gick vi ner till Petrigården för en fikapaus.
Under tiden fylldes kyrkan, till sista plats, även extra stolar fick bäras in. Så roligt det kändes att ställa sig därframme, hitta sin plats i kören, lyssna när klockorna ringde in helgen och sedan de första vackra tonerna när orkestern började spela och kvällen var igång.
Ett uruppförande av ett fasteoratorium, som heter -Han älskade världen tillbaka- nästan en historiisk känsla att få vara med om det. Texterna hämtade direkt från Bibeln, pendlande mellan lidandets mysterium och det förtröstanfullla med en kärleksfull Gud,
Men det var våra sjukdomar han bar och våra plågor han led och Mitt lidande gör blicken skum, möttes av orden Herren är min herde, ingenting ska fattas mig. Korsfäst, korsfäst möttes av Med evig kärlek älskar han dig.
 
Konserten fick väldigt goda recensioner och det förstår jag även om man inte hör helheten på samma sätt när man står i kören. Men det kändes att påskbudskapet gick fram och musiken har ofta vägar in till våra hjärtan som vi inte alltid kan värja oss för. Jag hoppas många blev berörda och gick hem med en längtan att få lära känna denne korsfäste och uppståndne Jesus alltmer. 
Bild på första sidan i Norrbottens kuriren 
 
Jag är så fascinerad att man överhuvudtaget kan skriva och komponera på deta sätt och det är alltså vår körledare Andreas Söderberg som har gjort detta - en stort tack och en bugning för honom. Vi har alla olika gåvor, Andreas har hittat sin. Har du hittat din gåva?

Om

Min profilbild

Sonja

Vi är ett par i 50-års åldern som bor i Luleå. Alla våra fyra barn har flyttat hemifrån. Vårt hus på Lebäcken på 200 kvm kändes alldeles för stort - så vi sålde det och byggde en Fiskarhedenvillan som är hälften så stor. Bloggen började som en byggblogg, där jag berättade om resan från att köpa en tomt till det färdiga hemmet! Nu har vi flyttat in och stortrivs, men jag gillar att skriva så bloggen får leva vidare under namnet Livet i nyhuset!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela