livetinyhuset.se

Jag har under några veckor fört en kamp med mig själv - ska jag eller ska jag inte?? Jag har pratat med de mina och jag har pratat med mina kollegor på jobbet! Jag har blivit peppad och jag har blivit avrådd, och idag har jag tagit beslutet - jag ska inte - åka Vasaloppet i år! Ja, ni kanske skrattar åt min kamp, men det har varit jobbigt att bestämma sig. Det är snart ett år sen som jag och en kompis bestämde oss för att åka Vasaloppet. Jag kände mig taggad och tänkte på hur häftigt det var förra gången. Jag tänkte kanske inte så noga på vad vi stod inför, två flyttar och ett husbygge!! Träningen har jag skjutit framför mig, visserligen håller jag igång till vardags och under hösten besökte jag gymmet rätt regelbundet, men skidåkningen?? Först var det tö, sen blev det - 25 grader kallt och de få milen jag gjorde i spåret kände jag bara hur mina arm muskler skrek och skrek! Jag hittade inte orken och engagemanget, samtidigt hade jag lovat att komma?! Jag hade självklart kontakt med min kompis och hon försökte peppa mig, samtidigt som hon fattade om jag hoppade av. En kväll träffades vi i spåret och jag fick utgjuta min vånda! Självklart förstod hon och hon ska ändå åka tillsammans med några andra. Jag känner en lättnad över att ha bestämt mig samtidigt som det är ett nederlag att säga nej till något jag lovat både mig själv och andra. Men det är bara att inse - i år hade jag inte orken att träna. Det går nya tåg, vi bygger inte hus och flyttar varje år, men Vasaloppet går varje år! Jag ska inte sluta åka skidor, för det gillar jag verkligen, men det behöver inte bli så många mil i taget. Och kväll sitter jag bara i vårt nystädade hus och njuter, även om det är perfekt före att åka skidor. Jag tittar på ängeln som nu hänger i vårt fönster och som tidigare har hängt i mina föräldrars fönster. Jag tänker att den symboliserar alla böner som våra föräldrar bett för oss syskon och våra familjer. Det kanske var dom bönerna som vägledde mig nu. För även om det inte alls blir som jag tänkte mig från början så känns det att det blir alldeles rätt!

I vår familj har vi som tradition varje julhelg att plocka fram ett stort pussel, sen får det ligga nånstans centralt och så försöker vi lägga det tillsammans! Ärligt talat är det nog mamman i huset som ivrar mest för det, men det blir ändå ett gemensamt projekt. I år kom pusslet fram först till trettonhelgen, men det var så där mysigt som jag kom ihåg. Jag satt där mitt i köket och pusslade och så kom de en efter en i familjen och stannade till, pratade en stund, och hittade nån pusselbit. När man lägger pussel har man tid att meditera också, och jag tänker att ett pussel verkligen är som livet. Ibland hittar man rätt bit direkt, allt faller på plats på en gång, ibland letar man och letar, man provar och provar om biten passar, osäkerheten finns där, det måste kanske till nån bit runtom för att man ska veta om det är rätt bit eller inte. Ibland slutar man se, hur man än söker så hittar man inte den bit man ska ha, fast man säkert vet hur den ser ut. Då måste man ta en paus, gå ifrån en stund, göra nånting annat och oftast när man kommer tillbaka så ser man ganska snabbt det man letat efter och direkt känner man - det här var rätt bit. Sen kan det ju oxå vara så att nån bit är borta, men oftast är den inte långt borta, den ligger på golvet eller under duken - det gäller att vidga vyerna, titta lite mera runtomkring!! Ibland går det snabbt att lägga ett pussel och ibland händer det att det lämnas halvfärdigt. Så blev det i år, jag tog nog fram pusslet för sent, vi var så få hemma som hjälptes åt - så jag gav upp till slut. Man behöver vara rätt många som hjälps åt med pussel. Visst är allt det precis som livet, det gäller att få ihop det och att hitta bitar som passar i mitt liv, i vårt liv. Fundera, vända och vrida på tankar, vad känns rätt, ta en paus, en bönestund, prata med Gud om vägledning och plötsligt så anar man hur livspusslet ska se ut. Det är ju en skillnad på pussel och livet, man har ju en färdig bild av pusslet, men livet, det vet man aldrig hur det kommer att se ut. Då är det oerhört skönt att veta- Gud har en plan - han vet hur vårt livspussel ska se ut. Orden från Lukas 10:41 kommer till mig där Jesus möter systrarna Marta och Maria, så säger han "Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, endast ett är nödvändigt. Maria har valt den goda delen och den ska inte tas ifrån henne" Lita på att Gud har kontrollen!!

Ibland känns det svårt att få orden på pränt även om det liksom pockar på! Nyåret kom likaså mina syskon med respektive. Nu skriver jag mina syskon rakt av även om en kusin med make också var med, men faktum är att Anita och hennes syster känns nästan som vår syskonskara. Vi växte upp med gemensam gårdsplan, vi kan varandras historia, vi slappnar av i varandras sällskap. Det är det som är så vilsamt i syskons sällskap, man slappnar av. Vi pratade, skrattade, åt och mindes! Inget märkvärdigt, men ändå så trevligt - det kändes rikt! Och såklart lite bilder från kvällens mat :) först tomatsoppa med vitlöksbröd sen en buffé med lite av varje och efterrätt med kaffe Middagen tog nästan tre timmar - tänk att vi inte bara slängde i oss maten, utan kunde pausa och prata mellan tuggorna :)underbart! Sen var vi rätt mätta! men samtalen flöt på...... Vi orkade till tolvslaget och en liten stund till satt vi och pratade med dom som bodde hos oss, syster Maggi och hennes Hasse! Nu har det gått några dagar och jag tänker med glädje och tacksamhet på att alla kunde komma och kom! Nu ser vi fram emot trettondagen. Jag läste en så bra betraktelse i Kyrkans Tidning om trettondagen, som jag har burit med mig ett par dagar och jag vill väldigt kortfattat återge delar av den som berörde mig på ett särskilt sätt. Trettondagen är eftersläntrarnas helg, de som kom för sent, men de kom. Det är det perfekta tillfället att leva lite mer i sitt eget tempo och begrunda vad alltihop handlar om. De vise männen, stjärntydarna, försökte förutspå hur stjärnorna skulle påverka framtiden! De följde den nytända stjärnan, de gick först vilse och hamnade hos Herodes som ville att de skulle ta reda på allt om barnet och sen berätta för honom. Han ljuger och en iskall vind drar över texten. Men när de vise männen väl hade mött Jesus uppfylls de av en stor glädje och i en dröm blev de tillsagda att inte återvända till Herodes utan ta en annan väg hem till sitt land. Genom en dröm och mötet med Jesus blir de inspirerade att välja en helt ny väg, inte bara geografiskt utan även livsmässigt. Vad var det som hände? Jag tror att Jesus doftade något helt annat än Herodes. Jesus ingav hopp, han strålade av Gud. De vise männen började tro igen, började tro att deras liv hade något med Guds liv att göra! Började tro att det fanns en mening med alltihop och de vågade följa sin nyfunna tro! (slut från Kyrkans Tidning) Hur är det för mig? Vågar jag följa min tro? Vågar jag lyssna till vad Gud vill med mitt liv? Vågar jag lita på att Gud kan tala genom drömmar även till mig? Jag hoppas det, men är rädd att Guds röst ibland drunknar i livets alla ljud, i alla påstådda krav och måsten. Jag hoppas och ber att det nya året ska få fyllas av mer eftertänksamhet och lyssnande, både till mina medmänniskor och till vad Gud vill med mig och mitt liv!