Påskens mysterium
Påsken har kommit och gått - i år var vi och även svärmor, tillsammans med sonen och hans familj i Linköping. Vi trodde vi skulle komma till blommor och värme men möttes av snöslask och kyla. Men egentligen gjorde det ingenting, vi hade trevlig umgänge och en bra lägenhet att vara i.
Barnbarnet tog såklart mycket fokus, det är fascinerande att följa en 1-årings färd genom rummet. Allt ska undersökas, mycket ska smakas på och det verkar som att han tycker det mesta passar bäst på golvet :) :).
Han pratar mycket men hopplöst att förstå vad han menar. Fast kroppsspråket förstår vi, när klockan närmar sig 8, går han fram till sin matstol - då är det såklart dags för kvällsgröten.
Skärtorsdagsmässan hann vi inte med, eller orken fanns inte efter resan norrifrån, men långfredagsgudstjänsten och påskdagsmässan firade vi i Ryttargårdens kyrka.
Långfredagen med sitt sorgsna budskap, hopplösheten som lärjungarna kände gestaltades fint av ungdomar i ett enkelt drama. Man drogs med i deras förtvivlan och tanken på att nu var allt slut- Mästaren är död - vad ska vi göra.
Det i kontrast till påskdagens jublande rop - Kristus är uppstånden - JA, han är sannerligen uppstånden. Det är fint att få följa påskens drama i de olika typerna av gudstjänst.
Än en gång blir det så tydligt för mig, utan långfredag har vi ingen Påskdag! Båda delarna behövs, i vissa sammanhang betonar man det ena mer än det andra, men jämnvikt är nog det bästa.
Förstår vi inte att vi har synd, att vi missar målet, så har vi inget behov av nåd och förlåtelse. Jag känner att påskens mysterium är svårt att förstå, men även där får vi tro på en förlåtande Gud och lita på att Jesus ändå har gjort allt för mig.
Jag tänker att det är så även med livet. Först efter att vi har mött svårigheter, sjukdomar eller motgångar av något slag, först då uppskattar vi det självklara vardagslivet.
Så länge allt bara rullar på är det lätt att man fastnar i smågnäll över oväsenligheter men efter en period med svårigheter är det betydligt lättare att känna tacksamhet vardagens självklarheter. Självklarheter som ändå inte är alla förunnat, ett jobb att gå till, mat på bordet, ett hem att bo i, en familj som bryr sig om mig.
Väl tillbaka i Luleå kom våra söner bosatta i Luleå med sina respektive förbi och vi åt en enkel påskbuffé tillsammans.
Tacksam över familj och gemenskap!!
