livetinyhuset.se

Ja, hur svårt kan det vara att skriva ett blogginlägg om dagen I hundra dagar. Jag trodde verkligen att jag skulle greja det nu, men icke, jag kom med nöd och näppe till 22 och sen tog det stop i fyra dagar.  Ingen katastrof i sig, men lite trist när jag återigen inser att min karaktär inte är den bästa. Å andra sidan betydligt bättre än i fjol när jag klarade av endast fem inlägg på raken. Ökar jag procentuellt lika mycket nästa år kommer jag ganska långt. Man ska aldrig sluta hoppas. 

 

Som en förklaring att jag inte bloggat, kanske mest för mig själv så har denna vecka varit extremt fulltecknad, med både jobb och privata intressen. 

Varje dag heldagsjobb och på kvällarna olika aktiviteter.  

På måndagkväll ledde jag en samtalskväll för kvinnor med temat, vem är jag? Vi fick alla en bild på ett träd där vi skulle beskriva oss själva. Vilka är mina rötter, var och av vem är jag fostrad, vilka människor har jag mött under livet som varit viktiga för mig, vilka har varit förebilder så att min kristna tro har vuxit eller kanske fått törnar. Vem är jag idag, vilka olika roller har jag? Vilka glädjeämnen finns, vilka drömmar bär mig? Har jag sorger i mitt liv, svarta löv som jag vill vårda ömt eller vill bli av med. 

Var och en fick ca 30 min på sig att göra sitt träd sen delade vi in oss i grupper på 5-6 och delade våra livsberättelser.  Ni som läst min blogg tidigare ser att den här kvällen var inspirerad av kursen jag gick för ett tag sen, befriande Bibelläsning. 

En givande kväll var det och det händer så mycket när man delar. Förståelsen för andra människor ökar, samtidigt som man inser att mycket som vi funderar på är likadant. Glädjen fördubblas och sorgen halveras - intressant matematik.

Tisdagkväll - körövning med Erik Westberg som dirigent. Sista vanliga övningen före vår konsert som är på lördag. Vi ska sjunga ett fasteoratorium som är nyskrivet av vår körledare Andreas Söderberg. Känns jätteroligt och spännande att få vara med om ett  uruppförande. Välkomna till Nederluleå kyrka nu på lördag 1 april kl.18.00.

Onsdagkväll jobb med ungdomsgruppen, vi spånar på en resa till Liberia eller Filippinerna, om ett eller två år, till något av de projekt där Svenska kyrkan är inblandad.

Torsdagkväll, soppkväll i Porsökyrkan, fast då var jag hemma redan strax efter 18,  så vi hann med en skidtur på Ormberget.

 

Ikväll rep med kör och orkester inför konserten och i morgonkväll som jag skrev är det konsert.  Så visst har veckan varit intensiv, men jag vet inte om jag kan skylla på det att jag inte skrivit varje dag. Det tar faktiskt inte så länge att plita ner några rader. 

Kanske det handlar om skrivkramp, vem vill egentligen läsa om min vardag och mina tankar om tro och liv. Och egentligen, spelar det så stor roll? Jag kan ju bestämma att jag bloggar mest för min egen skull och för att det är kul.

Samtidigt inser jag att det inte är riktigt hållbart att tänka så, för lika sant som det är att det är i mötet med andra människor vi blir till, lika sant är det att vi måste få nån slags reaktion på vårt skrivande för att fortsätta. 

Så ett tack till alla trogna läsare, som jag till stor del inte har en aning om vem ni är och tlll alla er som "gillar", kommenterar eller hör av er på annat sätt.